ETSNING smärre svulster att försvinna, tukta sårkanternas granulationsvävnader etc. Ss. e. räknas starkare lösningar av alkalier, syror och vissa metallföreningar. Åtskilliga verka också i fast form tillsammans med den fuktighet, som normalt finnes å hud och slemhinnor. Ex. på e. äro kaustikt kali, ammoniak, kalk, svavelsyra, ättiksyra, arseniksyrlighet, sublimat, silvernitrat (lapis inf erna'lis), kopparsulfat. E. framkalla fällningar spec. av äggviteämnena i cellerna med till sist undergång av dessa. Därvid bildas en etsskorpa, som småningom avstötes. Blodkärlen inom det etsade området sammandragas, och blodcirkulationen kan alldeles hämmas, varigenom förstörelseprocessen griper på djupet. Numera ha dessa e. föga medicinsk användning, undantagandes vid tuktandet av sårgranuiationer, av inflammerad slemhinna, för förstörandet av tandpulpan vid rolfyllning etc. Tidigare spelade de en stor roll inom medicinen, där de förde benämningen reme'dia cau'stica el. corro-si'va. Deras allmänna verkan är besläktad med den av stark hetta el. köld, och deras svagaste effekt låter dem framstå ss. adstringerande medel. E. L. Bn. Etsning, gemensam benämning på alla de grafiska maner, där de fördjupningar i plåten, som skola mottaga och avge färgen, icke åstadkommas på mekanisk väg (medelst gravstickel, puns, nål o. d.) ulan på kemisk väg med tillhjälp av en frätande syra, elsningsväts-k a n. För att syran endast skall »bita» de linjer, punkter och ytor (vid akvatinten, se d. o.), som skola mottaga färgen, måste hela plåten, även baksidan, beläggas med en för vätskan okänslig hinna, »grunden». Konstnärens manuella arbete, »raderingen», består i att med mer el. mindre spetsiga nålar genomtränga grunden för att på dessa ställen blotta metallplåten, varefter fördjupningarna i denna åstadkommas med tillhjälp av syran. Sedan den färdigbitna plåten befriats från grunden och retuscherats, kan tryckningen äga rum Även avdraget på papper efter en så behandlad plåt kallas etsning. — I själva verket finnas lika många e.-metoder som utövande etsare, då kombinationsmöjligheterna äro obegränsade och konstnären i varje fall tillämpar de metoder, som bäst motsvara hans avsikter. Att av det färdiga avdraget i detalj sluta sig till vilka metoder, konstnären använt under arbetets gång, är icke möjligt. Plåten är en tunn, blank-polerad metallplatta, oftast koppar, ehuru även andra hårdare ämnen ss. stål, zink el. glas komma till användning. För den vanliga linje-e. användes som täckmedel s. k. hård grund, bestående av vax och asfalt, vilken i ett tunt. jämnt lager medelst valsar el. kuddar anbringas på den upphettade plåten. Sedan grunden ytterligare svärtats med sotrök (för att konstnären skall kunna bedöma effekten av sin teckning) och hårdnat, utför konstnären sin teckning i grunden, varvid plåten blottas på de ställen, som skola utsättas för e.-vätskans inverkan. Vid syrebehandlingen tillämpas de mest skiftande förfaringssätt. Enklast är den u n i f o r m a metoden, då den färdigraderade plåten på en gång bites i syrebadet, önskas ett rikare valörspel, kan syrebehandlingen äga rum successivt, så att de ljusare tonerna bitas den kortaste tiden och sedan täckas av en för syran okänslig täckfernissa. Genom upprepad bilning och täckning når etsaren slutl. fram till de mörkaste partierna, vilka alltså under hela proceduren varit utsatta för syrans inverkan. Liknande valöreffekter uppnås med den s. k. direkta metoden, enl. vilken såväl raderingen som e. sker successivt utan täckningar. De linjer, som tecknas och etsas först, deltaga i alla de följ, syrebaden och bli alltså kraftigare etsade än de, som utsättas för syran ett färre antal gånger. I den s. k. positiva metoden ligger plåten i syrebadet under hela den tid teckningen pågår, varvid de först tecknade linjerna etsas under längre lid än de därpå följande. Vid båda dessa förfaringssätt måste konstnären för att omedelbart kunna kontrollera sin teckning använda genomskinliga täckmedel (huvudsaki. vax) och svartbitande syra samt vid den positiva metoden dessutom verktyg, som icke angripas av syran. — Som e.-välska användes vanl. salpetersyra, blandad med större el. mindre mängder vatten. I speciella fall, beroende på material och arbetsmetoder, förekomma även andra syror. Då konstnären själv tillreder den önskade blandningen av e.-välskan, kan det icke nog kraftigt varnas för att hälla salpetersyran i vattnet, då i detta fall ödesdigra explosioner kunna inträffa. Till e. kunna hänföras alla grafiska metoder, där gravyren åstadkommes med tillhjälp av en frätande syra. Jämte a k v a t i n t- och c r a y o n-metoderna (se d. o.) förekomma en mängd olika förfaringssätt, av vilka flertalet endast har kuriositetsintresse. Bland de oftast använda och konstnärligt mest fullödiga metoderna märkes mjukgrundsetsningen (vernis mou), där grunden göres mjuk genom inblandning av svinister. Själva teckningen ut-föres direkt på ett grovt papper, varvid den mjuka grunden fastnar i linjerna och avlägsnas med papperet. Därefter bites plåten enl. den uniforma e.-metoden. Avdraget äger blyertsteckningens mjukhet och valörrikedom. Tryckningen efter en etsad plåt sker i en — 983 — — 984 —