ETTLINGEN koppartryckspress. Sedan den färdigetsade plåten befriats från grunden och retuscherats, ingnides färgen (trycksvärtan) i plåtens fördjupningar, varefter tryckningen sker på fuktat papper, som pressas ned i fördjupningarna och mottager färgen. De svarta linjerna i en etsning äro liksom i kopparsticket uppstående och hela bildytan nedsänkt under papperets yta. Marginalen utanför bildytan bör få bibehålla den ursprungliga, av konstnären själv bestämda storleken. Som konstnärlig reproduktionsmetod kan e. icke ledas tillbaka längre än till 1500-talets början, då kopparstickarna börja använda e.-vätskan vid sidan av gravstickeln. Länge var tekniken beroende av kopparsticket, men under 1600-talet når e. med de nederländska målar-gravörerna, i främsta rummet Rembrandt, en självständig utveckling. 1700-talet betecknar en nedgångsperiod för den fria, måleriska e. Först med spanjoren Goya blev e. åler populär bland målarna, och många av 1800-talets konstnärer ha ägnat sig åt e. Bland representanterna för e. må framhållas amerikanen Whistler, engelsmännen M. Bone, Seymour Haden och Frank Brangwyn, fransmännen Millet, Manet, Meryon, Felicien Rops, Bracquemond, Jacque, Jaque-mart och Alphonse Legross, tyskarna Stauffer-Bern, Leibl, Klinger, Hans Thoma, Liebermann, Corinth, H. Struck, Willy Jaeckel och Käthe Kollwitz samt norrmännen Werenskiold och Edv. Munch. I Sverige var e. länge förbisedd. Som hjälp vid koppargravyren brukades e. av 1700-talets kopparslickare, men det var eg. endast målaren Per Hörberg, som förmådde höja e. till självständig konst. 1800-talets senare del inleder uppsvinget med namn som A. T. Geller-stedt, C. Flodman, G. von Rosen och Reinhold Norstedt. N. E. Anckers, A. H. Hägg, Hj. Molin och Axel Tallberg ha ägnat sig åt e. som huvudsaken, den senare även som skriftställare och lärare. I Anders Zorn fick Sverige en etsare med världsrykte; även Carl Larsson, Ferd. Boberg och Carl Wilhelmson ha med stor framgång ägnat sig åt e. Bland våra yngre etsare märkas Knut Ander, Gerhard Henning, Gustaf Isander, Axel Fridell, Stig Borglind, Harald Sallberg, E. Johansson-Thor, Knut Jansson och Helge Zandén. — E. på metall och andra ämnen (marmor, glas, elfenben etc.), särsk. för utsmyckning av vapen och sköldar, ävensom inom guldsmedskonsten, brukades långt innan man kände bruket av e. för konstreproduk-tiva ändamål. Svenskarna Bernh. Beskow och Hj. Norrström ha bl. a. framträtt som skickliga ståletsare. G. V. Etsskorpa, se Etsmedel. Ett, K a s p a r, tysk tonsättare och organist (1788—1847), jämte Aiblinger, Proske (se denne) och dennes lärjunge Witt (grundläggaren av den tyska Ceciliaföreningsrörelsen, se denna) företrädare för den sydtyska romantiska Pa-lestrina-renässansen. E. skrev själv kyrkomusik i Rom-mästarens anda, men i tryck ulkom under hans livstid blott en sånglära för skolan, (»Cantica sacra in usum studiosæ juventulis»). C. A. M. Ettani'n (arab, at-tinnln, draken), stjärnan y i stjärnbilden Draken. Den är av magnituden 2,42 och tillhör speklrallypen K 5. E. är den ljusslarkaste stjärnan i Drakens stjärnbild. Ch. Ettbladstryck, tryckalster, i sht från äldre tid. som ulgöres av endast ett (på ena sidan tryckt) blad. Bland e. märkas särsk. avlalsbrev, flygblad o. d. Jfr Blockböcker och B o k-tryckarkonst, sp. 433. VV. N. E'ttenheim [-halm], siad i Baden, Tyskland, 8 kin. n. om Freiburg; 3,100 inv. (1925). E. hörde intill 1803 till biskopsdömet Strassburg. I E. lät Napoleon 15/3 1804 häkta hertigen av Enghien. O. P. ETterbeek [-bèk], ö. förstad till Bryssel; 43,891 inv. (1929). Ettermyror, en underfam. bland myrorna (se d. o.). Etternässla, se Nässelsläktet. Ettersundet, förträngning av farleden i Slät baken, o. 15 km. från Mem. EAtingshausen [-håuzan]. 1) Andreas von E., tysk matematiker och fysiker (17943— 1878), prof, i matematik i Wien 1821, i fysik 1834. E. gjorde sig känd som en framstående lärare och övade stort inflytande på metodiken för fysikundervisningen, både genom sin personliga lärarverksamhet och genom sin »Lehr-buch der Physik» (1844). E. var ett antal åi medred. för »Zeitschrift für Physik und Mathe-malik». Vid sitt avsked 1866 upphöjdes han till friherre. A. B. L. 2) Constantin von E., den föregåendes son, friherre, österrikisk växtpaleonlolog och botanist (1826—97), blev 1854 prof, i botanik och med. naturhistoria vid Josefs akad. i Wien och 1870 prof, i Graz. E. har ingående studerat den fossila floran i Steiermark, varjämte han gjort betydelsefulla undersökningar över bladnervernas förlopp och har i sina arbeten häröver begagnat sig av natursjälvtryck av blad.- Bland hans skrifter må nämnas »Die Blattskelette der Dikotyledonen mit besonderer Rücksicht auf die Untersuchung und Bestim-mung der fossilen Pflanzenreste» (1861), »Phy-siographie der Medicinaipflanzen» (1862). A.V-e. E'ttlingen, stad i Baden, Tyskland, 7 km. s. om Karlsruhe; 9,435 inv. (1925). — Urspr. en — 985 — — 986 —