ETYMON uppstått av a), att ordstammen i urgerm. slutat på -h (vilket i nord, språk skall bortfalla), alltså en urgerm. s. k. a-stam farha-, Detta kan teoretiskt sett utgå ant. från ett indoeur. parko-el. porko-. Då nu emellertid lat. har ett porcus, svin, som kan förutsätta ett indoeur. porko-, men ej ett parko-, har han alla skäl att omedelbart sammanställa (i detta fall rent av identifiera) sv. far- i fargalt och lat. porcus. Ofta kan man gå längre och bestämma »rotens» ungefärliga grundbetydelse, t. e. i sv. dag, som att döma av sanskr. och litauiska ord hör till en rot med grundbetydelsen »bränna» el. dyl. Men det är ej nog att fastställa de ljudhistoriska överensstämmelserna. Man måste också tillse, att den antagna betydelseutvecklingen överensstämmer med kända betydelse- el. kulturhistoriska fakta, liksom i fråga om t. ex. ortnamnens härledning bebyggelsehistoriska och topografiska förhållanden o. d. spela en stor roll. Ett viktigt hjälpmedel är också den s. k. ordgeografien (se Språkgeografi). Vid undersökningen av lånordens härledning förfares på delvis enahanda sätt; men där gäller det även att vid mera ingående etymologisk undersökning söka bestämma ordets vandringsvägar. Naturligtvis kan man tala om e. även i fall, där undersökningen el. framställningen icke är så ingående el. fjärrblickande, som här förut-sättes, utan förf. el. arbetet blott avser att mera ytligt ange de närmaste släktskapsförhållandena. Men krav på vetenskaplig skolning och’ fackinsikt är även i detta fall ofrånkomligt. — E. har gamla anor. Redan i antikens litteratur vimlar det av etymologiska uppgifter. Men förfaringssättet var efter våra moderna krav ovetenskapligt. Man dömde utan kännedom om ljudhistoria o. d. efter ordens yttre likhet, medan i själva verket en sådan mången gång tvärtom kan lägga oöverstigliga hinder i vägen för en sammanställning. Om t. ex. två lat. och sv. inhemska ord (»arvord») börja med p, kunna de ej vara besläktade, hur lika de än synas. Hos oss stodo ännu t. ex. Stiern-hielm och O. Rudbeck d. ä. på denna ståndpunkt, liksom många språkmän ett par årh. efter dem och trol. flertalet bildade personer än i dag. Den strängt vetenskapliga e. är eg. ett barn av den på 1800-talet med J. Grimm, Rask m. fl. uppträdande jämförande språkforskningen samt nyromantikens intresse för sanskritstudiet. Särsk. bör här nämnas A. F. Potts »Etymologische Forschungen» (1833 —36). Av sv. etymologiska ordböcker må nämnas F. Tamm, »Etymologisk svensk ordbok» (A—K, 1890—1905) och E. Hell-quist, »Svensk etymologisk ordbok» (1922; den första fullbordade). Vidare erinras om Hj. Falk och A. Torp, »Etymologisk ordbog over det norske og det danske sprog» (1901—06; tysk övers. 1910—11), A. Torp, »Nynorsk etymologisk ordbok» (1919) och F. Kluge, »Ety-mologisches Wörterbuch der deutschen Spra-che» (11 Aufl. 1930). Jfr Folketymolo gi. E. H. E'tymon (grek., eg. neutr. sing. av e'tymos, sann, verklig), språkv., härledning, etymologi. Etzdorf, Johann Christian Michael, tysk landskapsmålare (1801—51), utbildades i München och upptog det holländska landskaps-måleriet med romantiska ödemarksmoliv. E. kom tidigt på 1820-talet till Skandinavien (och Island) och var bland de första (efter Ever-dingen), som upptogo det högnordiska landskapet i dess storslagna ödslighet. Han uppträdde många år på Konstföreningens utställningar i Stockholm med tavlor, vanl. i litet format. Under de sista åren levde han dels i München, dels i England. I Nationalmuseum finnas tre tavlor av E., däribland en äldre, »Harjakt i en bokskog» (1826); i Akademiska föreningen, Lund, två nordiska landskap. E. IV. Etzel, hunnernas konung, omtalad i Nibe-lungenlied, identisk med Attila (se denne), som dock lämnat föga mer än namnet åt sagans E. Motsvarande nordiska sagofigur är Alle. B. Eu- (grek, eu-, av eu, väl), ofta i sammansättning för att beteckna, att något är av en god beskaffenhet el. utföres lätt el. väl, t. ex. eudemonism, eufemism. E. H. Eu, kemiskt tecken för grundämnet europium. E. u., förkortning för enligt uppdrag. Eu [ö], stad i dep. Seine-Supérieure, n. v. Frankrike, n. ö. om Dieppe; 5,817 inv. (1921). — Slottet, uppfört under 1500- och 1600-taIen, nedbrann till största delen 1902. Den utomordentligt vackra slottsparken är anlagd av Le Nötre. Den intressanta gotiska kyrkan S:t Laurent påbörjades i slutet av 1100-talet. — Från slutet av 900-talet tillhörde E. en gren av Normandies hertighus, övergick sedermera till andra släkter och blev 1350 indraget till kronan. Det har sedan varit anslaget till underhåll åt flera franska prinsar. J. C.; M. Bjn; H. Bg. Eu [ö], Louis Phillippe Marie Ferdinand Gaston d'Orléans, greve av E. (1842—1922), äldste son till hertig Louis av Nemours (se denne). Urspr. i engelsk militärtjänst, ingick E. 1864 äktenskap med Isabella av Brasilien, dotter till kejsar Pedro II (se denne). I sitt nya hemland utmärkte sig E. ss. överbefälhavare i kriget mot Paraguay men tillvann sig aldrig någon popularitet. Att 1889 års revolution lyckades, är i icke ringa grad att tillskriva de åtgärder, Isabella på den ultraklerikale E:s inrådan företog under Pedro II :s Europavistelse — 991 — — 992 —