EUFORI den danska tronen. Hon avled 1330 och ligger begraven med sin gemål i Sorö. H. Bg Eufe'mia av Mecklenburg (d. 1370), dotter till hertig Erik Magnusson och den norska prinsessan Ingeborg samt syster till Magnus Eriksson, blev 1336 g. m. hertig Albrekt d. ä. av Mecklenburg, med vilken hon bl. a. hade sonen Albrekt d. y., sedermera konung av Sverige. R- Bg. Eufe'miavisorna, tre till fornsvenska översatta riddarromaner på knittelvers (se d. o.): »Herr Ivan», övers. 1303 (enl. diktens slutverser), »Hertig Fredrik av Normandie», övers. 1308 el. 1301, »Flores och Blanzaflor», övers. 1312 (?). De uppge sig alla i slutverserna ha tillkommit på initiativ av Eufemia, norsk drottning 1299—1312. Enl. P. A. Munchs allmänt antagna teori skulle Eufemia ha föranstaltat om dikternas översättning för att fira sin dotter Ingeborgs förlovning (1302) och förmälning (1312) med den svenske hertigen Erik. Någon yttre anledning för tillkomsten av »Hertig Fredrik« är däremot svår att finna, och möjl. tillhör denna dikt urspr. icke E. (uppgiften om Eufemias medverkan saknas i den textkritiskt viktigaste handskriften). — Originalet till »Flores» är ej känt; ämnet, en urspr. sengrekisk kärlekshistoria, är ofta behandlat i medeltidslitteratur. Den sv. dikten överensstämmer nära med två fornfranska versioner. Originalet till »Fredrik» är helt okänt men synes ha varit en medelhögtysk efterbildning av de franska romans bretons, för vilka »Ivan» är en god representant, i det att dikten återgår på Chres-tien de Troyes’ (se denne) »Yvain». Mycket omtvistade äro frågorna om E:s Härmaste källor. »Ivan» och »Flores» föreligga även som fornnorska prosasagor. Måhända ha de franska dikterna om dessa ämnen först bearbetats på norsk vers och sedermera överflyttats till sv. Högst ovisst är också, om de sv. dikterna bearbetats av en och samma person. Innehållet i samtliga är en serie romantiska äventyr, delvis med mycket löst sammanhang. De utgöra det första klara uttrycket i vår litteratur för rid-dartidens anda och stå formellt på ett högt plan. Från sv. ha de överflyttats till danska; »Ivan» finns i två gentemot varandra självständiga danska versioner. — E. föreligga i ett flertal handskrifter, av vilka den äldsta härstammar från början av 1400-talet (>ett litet fragment av »Flores* från 1300-talet har nyligen upptäckts). — E. utgåvos först i Svenska fornskriftsällskapets samlingar 1844—53, i nya kritiska uppl. av E. Olson (»Flores», 1921) och E. Noreen (»Fredrik», 1927, »Ivan», 1930 ff.). — Litt. om E. är mycket omfångsrik; se bl. a. R. Geete, »Fornsvensk bibliografi» (1903) med suppl. (1919), A. Nordfelt, »Studier i modern språkvetenskap», 7 (1920), E. Noreen, »Studier rörande E.», 1—3 (1923—29) och »Undersökningar rörande det inbördes förhållandet mellan de s. k. E.» (i »Samlaren», 1930). E.No. EufemFsm (grek. eufemismo's, ytterst till eu-, se d. o., och feme, tal), uttryckssätt el. uttryck, som söker framställa något obehagligt el. sårande medelst en beslöjande el. förskönande omskrivning el. en förändring av ordets ursprungliga form el. ett utländskt, i sv. ofta franskt, uttryck, t. ex. eumemder, de välvilliga, för erinyer, hämndgudinnor, oegentligheter för bedrägeri, försnillning o. d., benkläder, ^de) onämnbara för byxor, echauf ferad för svettig; särsk. vanligt i svordomar, t. ex. den onde, hin håle (»den hårde») för djävulen, självt en e (»förtalaren»), Hälsingland för helvete o. s. v. I många av språkets ord har den eufemistiska prägeln bleknat, då de ofta ersättas med nya uttryck av samma slag, t. ex. avlida, eg.: gå bort, för dö, vHkct i sin tur också varit en e. (eg.: förlora medvetandet el. dyl.). E.H. Eufo'n (till grek. eufoni'a, välljud), e u f o-n i u m, av Chladni konstruerat instrument, bestående av stämda glasrör, som strykas med våta fingrar; även namn på ett bleckinstrument (se Baryton) och en orgelstämma. F. S-l. Eufoni' (grek. eufoni'a), välljud. — Adj.: e u f o n i s k. Euforbiacéer, se Törelväxter. Eufo'rbiaharts, e u f o'r b i u m, Eupho'rbium, prustkåda, den intorkade mjölksaften från Eupho'rbia resini'fera, en 1—2 m. hög, kaktus-liknande växt med 4-kantiga, tornbeväpnade grenar, växande i s. v. Marocko, särsk. i bergstrakterna kring staden Marocko. Drogen ut-göres av grågula—brungula klumpar, som ofta innesluta tornar, blommor och frukter från moderväxten, och erhålles, genom att stammens och grenarnas kanter såras, varvid mjölksaften utsipprar. Smaken är skarp och brännande, lukt saknas. Drogens pulver retar skarpt andningsorganens och ögonens slemhinnor, varför den som arbetar därmed, bör skydda mun och näsa genom förbindning med duk el. mask. Huvudbeståndsdelen utgöres av 35—40 % kristalliserande substans, benämnd e u f o r b o n, C3oH47OH, o. 25 % äpplesyrad kalk, o. 20 % hartsartade ämnen m. m. E. användes mest i veterinärpraktiken tillsammans med spansk fluga som biåsdragande medel i Janins plåster, Empla'strum cantha'ridis cum eupho'rbio och spanskflugliniment med prustkåda, Linime'ntum cantha'ridis cum eupho'rbio. J. H. Eufori', med., det subjektiva och positiva välbefinnande, som kännetecknar vissa sjuk- — 1001 — — 1002 —