EUGEN romantiskt svårmodiga och med en lyrisk ton. Släktskapen med Böcklins konst är påtaglig. Varje mänsklig varelse är — liksom sedan allt framgent — fjärran från E:s landskap. Inom O. Björck: Prins Eugen. Nationalmuseum. denna period falla några Italiaresor, och man iakttar i samband därmed ett stigande intresse för dekorativa kompositioner. Från 1897 stammar en Hagatriptyk (Operans kungl. foajé) och från 1899 nattbilden av Stockholms slott (Stockholms nations hus, Uppsala). Från o. 1906 märkes en omsvängning i E:s konst. Det mänskliga arbetslivet börjar intressera honom; ångbåtar och fabriksbyggnader bli motiv, dock åvergivna i gryningens el. kvällens drömstämning. Det är atmosfäriska effekter, som locka konstnären, ljusreflexerna i sommarnattens halvdunkel. Målningarna bli mer nyanserade, efterimpressionismen gör sig gällande, och färgskalan stämmes i helt ny ton, ljusare, starkare och mer bruten. Dekorativ komposition sparas nu för väggmålningar. Absidmålningen »Sommar» i Norra latinlärov. i Stockholm (1904) är ännu ett rätt naturalistiskt hållet landskap, men 1909 tillkommer den stramare och klarare fresken »Rimfrost» i Kungl. foajén i Dramatiska teatern samt följ, år »Solen strålar över staden», en starkt stiliserad fresk i Östermalms lärov. 1912 målar konstnären en altarbild för Kiruna kyrka, varvid han lika originellt som lyckligt till motiv väljer ett landskap, badande i sol. Under senare år har E:s intresse för kubismen satt märkbara spår i hans konst, såväl i smärre stafflitavlor — ofta med italienska motiv — som i monumentalmålningar. Det framträder i den energiska, voluminösa utmodelleringen av terräng, vege-tationsmassor och husmassiv. Dess främsta monument är den utomordentligt kraftfulla stockholmsfresken i Stockholms stadshus (1920). E. är en av våra största landskapsmålare, främst tolkande det mellansvenska landskapet, och hans klara utvecklingslinje har alltid framvisat obruten harmoni mellan inne håll och form. — Litt.: A. Gauffin, »Konstnären Prins E.» (1915). Jkr. Eugen [-Je'n], prins av Savojen-Carignan, vanl. kallad E. av Savojen, österrikisk fältherre och statsman (1663—1736), tillhörde en i Frankrike bosatt sidogren av huset Savojen. Hans moder var den bekanta Olympia Mancini (se denna). Oansenlig till det yttre och från början bestämd för det andliga ståndet, hyste E. dock en brinnande lust för krigaryrket. Då Ludvig XIV, enl. vad det påstås, i hånfulla ordalag vägrade honom anställning, gick han 1683 i kejserlig tjänst. S. å. överste, deltog E. till 1689 i kriget mot turkarna, 1690—96 i pfalziska kriget och blev 1693 fältmarskalk. 1697 överbefälhavare mot turkarna, vann E. s. å. den glänsande segern vid Zenta, vars följd blev freden i Karlowitz. Spanska tronföljds-kriget (se d. o.) inleddes av E. med en glänsande manöver. På svårtillgängliga alpstigar kringgick han fransmännen och slog dem sedan vid Carpi och Chiari (1701). Dessa segrar bidrogo i hög grad till den stora koalitionens bildande. Brist på understöd hemifrån hämmade sedan E:s framsteg, och efter 1702 års fälttåg reste han till Wien för att skaffa bot. 1703 blev han hovkrigsrådspresident (krigsminister) och ska- Eugen af Savojen. — 1007 — — 1008 —-