EUGENIUS skåpet 1859 under italienska kriget, 1865 under Napoleons resa i Algeriet samt 1870 under fransk-tyska kriget. Till en början var hennes inflytande obetydligt, men det ökades med åren, och efter 1862 började hon utöva ett avgörande inflytande på kejsarens politik. Hon bevistade konseljerna och lät informera sig i alla avgörande frågor. Hon motsatte sig den utveckling mot liberal konstitutionalism, som Napoleon förberedde efter 1867, samt kämpade för arméns reorganisation. Utrikespolitiskt var hon ultramontanernas språkrör, försvarade påvens världsliga makt och förhindrade därigenom en fransk-italiensk-österrikisk allians. Hon bär dessutom en ganska stor del av ansvaret för den olyckliga expeditionen till Mexiko. Franska folket uppfattade det i varje fall så och dömde henne därefter. I vad mån hon bär medansvar för krigsförklaringen mot Tyskland är ännu mycket omtvistat. Det förefaller likväl, som om hon för att höja Frankrikes anseende utåt och inrikes stärka kejsardömet önskat ett krig och att hon har en betydande skuld i de diplomatiska förvecklingarna under juli 1870. Efter proklamationen 4/o om kejsardömets avskaffande lyckades hon obemärkt lämna Paris och komma över till Chislehurst i England, där kejsaren sedermera mötte henne. Därifrån leddes de bonapartiska intrigerna till Napoleons död 1873. Efter sonens död (se Napoleon IV) tillbragte E. sin tid dels på Farnborough, dels på sin villa F. X. Winterhalter: Kejsarinnan Eugénie. på Cap Martin vid franska Rivieran. Hon företog vidsträckta resor, bl. a. till Sydafrika, och upphörde aldrig, trots sin höga ålder, att intressera sig för politik och allmänna frågor. Vid engelska hovet utövade hon ett visst inflytande. In i det sista bevarade hon sina själsförmögenheter och sin andliga energi. — Litt.: F. Loliée, »La vie d’une impératrice» (1918; sv. övers, s. å.); A. Filon, »Souvenirs sur 1’impératrice E.» (1920); Marie des Garets, »Souvenirs d’une demoiselle d’honneur auprè» de 1’impératrice» (1928); M. Paléologue, »Les entretiens de 1’impératrice E.» (s. å.); O. Au-bry, »L’impératrice E.» (1931). G. Liv. Eugenie [öjeni'], svensk fregatt, bekant för sin världsomsegling i handelssyfte 1851—53. Chef under världsomseglingen var kommendörkapten Virgin, besättningen räknade 10 officerare, 5 civilmilitära och 330 underofficerare och manskap. E. avseglade från Karlskrona i sept. 1851, färden gick över Portsmouth, Madeira, Rio de Janeiro, Buenos Aires, Magal-häes sund, Valparaiso, Panama, Honolulu, Sydney, Hongkong, Batavia och Kapstaden med återkomst till Karlskrona i juli 1853. Sedan fartyget från början av 1900-talet under ett tjugotal år använts ss. logementsfartyg, försåldes det och upphöggs. — Litt.: K. Skogman, »Fregatten E:s resa omkr. jorden» (2 bd, 1854—55). H.S-k. Eugeni'k, se Rashygien. Euge'nius, romersk kejsare (d. 394). Urspr. retor, sedan chef för hovkansliet, upphöjdes E. 392 i Rom av Arbogastes (se denne), som brutit med Theodosius den store (se denne), till dennes motkejsare. Ehuru E. själv var kristen, innebär hans regering hedendomens sista reaktion i Rom. I det krig, som utbröt mellan honom och Theodosius, tillfångatogs han och dödades. B. Euge'nius, påvar. 1) E. I, påve 654—57, sökte i den monoteletiska striden (se M o n o-t e 1 e t e r) medla med kejsarhovet i Konstan-tinopel, men oppositionen i Rom omintetgjorde hans strävanden. E. dyrkas ss. helgon, festdag 2/a. S. N. 2) E. II, påve 824—27. Ett fördrag mellan E. och Lothar I, vilken hjälpt den nyinsatte påven med att ordna förhållandena i Rom, bestyrkte kejsarens politiska överhöghet över påven och kyrkostaten. I bildstriden (se d. o.) och genom vissa reformbeslut ang. kyrkotukt och prästutbildning hävdade E. däremot sin självständighet gentemot kejsarmakten. S. N. 3) E. III, påve 1145—53. E. var lärjunge till Bernhard av Clairvaux (se denne), vars kraftigare vilja stod bakom E:s berömda upprop till 2:a korståget 1145. E. blev under de stän — 1013 — — 1014 —