EURAJOKI Björneborgs län, s. v. Finland; 195,2 kvkm.; 4,016 inv. (1925). O. P. Eurajoki [éu'-]. 1) Sv. Euraåminne. finsk-språkig s:n i Ulfsby hd, Äbo-Björneborgs län, s. v. Finland; 325,6 kvkm.; 6,754 inv. (1925). — 2) Se E u r a å. O.P. Eura'sien, Eurasia, Eurasiska kontinenten, benämning på Europa och Asien som geografisk och geologisk enhet. Europa och Asien ha så många geologiska och morfologiska drag gemensamma (t. ex. det stora låglandet i n., som sträcker sig nästan utan avbrott från Asiens östkust till Vita havet, och den stora tertiära veckningszonen, som genomdrager hela s. Europa och Asien), att man sedan mitten av 1800-talet sammanfört de båda världsdelarna till en enda kontinent, E., av vilken Europa endast är en halvö. Namnet föreslogs första gången av H. Reuschle i hans »Handbuch der Geographie» (1858). Emellertid betraktas Europa på historiska och kulturgeografiska grunder som en självständig världsdel, se Europa, sp. 1033. J. C. Eura'sier kallas i Östasien personer av blandras (gul och vit). De äro täml. fåtaliga och illa sedda såväl av vita som av kineser och japaner. B. K. Eura'siska bronsåldern, numera gängse term för vad som tidigare benämndes ural-altaiska bronsåldern. Enl. senaste forskningsresultat föreligger dock här ingen enhetlig odling utan en östeuropeisk och en centralsibirisk kulturgrupp. Om dessas ursprung och inbördes ställning råder ännu oklarhet. Sannolikt ha de i väsentlig grad sina rötter i s. v. Asiens brons-ålderskultur. — Litt.: F. R. Martin, >L’åge du bronze au musée de Minoussinsk» (1893); A. M. Tallgren, »Die Kupfer- und Bronzezeit in Nord- und Ost-Russland», 1 (i »Finska fornminnesföreningens tidskr.», 25, 1911). G. Em. Eura å, fi. Eurajoki, å i Äbo-Björneborgs län, s. v. Finland, kommer från Pyhäjärvi och utfaller i Bottniska viken, n. om Raumo. O. P. Euraåminne, se Eurajoki 1). Eure [ör], v.-biflod till Seine, Frankrike, upprinner i Le Perche och mynnar i Seine ovanför Rouen; 226 km. lång. \J. C.] Eure [ör], dep. i n. v. Frankrike vid Seines nedre lopp, är en del av den gamla prov. Normandie; 6,037 kvkm.; 308,445 inv. (1926; 51 pr kvkm.). E. är ett fruktbart lågland (lerjord), som ingenstädes når över 250 m. ö. h. Vete, havre och sockerbetor odlas. Boskapsskötseln är betydande; tillverkning av ost (mignotost). Stor fruktodling (tillverkning av äppelvin). Textil-, metall- och sockerindustri. Huvudstad är Evreux (18,841 inv. 1926). O.P. Eure-et-Loir [ör-e-lpaT], dep. i n. v. Frank rike, s. s. v. om Paris; 5,940 kvkm.; 255,213 inv. (1926; 43 pr kvkm.). V. delen av dep. utgöres av kullandskapet Le Perche, där enstaka punkter nå nära 300 m. ö. h.; ö. delen, Beauce, är en flack trädlös slätt med fruktbar lerjord. Vete, havre och frukt odlas (tillverkning av äppelvin). Boskapsskötseln är betydande. Obetydlig industri. Huvudstad är Chartres (26,630 inv. 1926). O.P. Eureka [éu'-], svensk råoljemotor, som tillverkas av Storebro beruks a.-b., Storebro. Motoren för såväl stationära som marina ända mål upp till c:a 60 hkr. byggas. — Jfr H e u r e k a. v. S. Eurén, Clara Natalia Teresia, f. Eneroth, författarinna (f. 18/a 1869), lärarinna vid Uppsala högre elementarlärov. för flickor 1890—96, har utg. diktsamlingar och romaner samt till sv. översatt ett flertal utländska skönlitterära verk. S. N. Eurik [éu'-], västgotisk konung (d. 484 e. Kr.), lät 466 mörda sin broder Teoderik II och efterträdde honom på tronen. En kraftfull kri-garkonung, höjde han det västgotiska riket till tidens ledande germanska makt. Stora delar av det spanska sveberriket erövrades, likaså hela s. och s.v. Frankrike till Loire och Alperna. Det anses, att E:s utrikespolitik letts av strävan att nå suveränitet för riket samt att han t. o. m. vunnit sitt mål; bådadera är tvivelaktigt. Även i det inre styrde E. med kraft och förutseende; han skapade en krigsflotta mot saxiska sjörövare samt ingrep och utfärdade en lag, avsedd att reglera förhållandena mellan väst-goter och romare. B. Euri'pides, Mnesarchos’ son, atensk dramatiker (480—406 f. Kr.). Enl. traditionen föddes E. på dagen för slaget vid Salamis, där Aischylos deltog i striden och Sofokles som korgosse i segerfesten. Legenden ger symboliskt uttryck åt det faktum, att E. icke hör hemma i perserkrigens generation; det stycke historia han fick uppleva, var den atenska stormaktens förmätenhet och fall. I motsats till Aischylos och Sofokles tog han ingen aktiv del i statens affärer; han levde som yrkesförf. och fann sin uppgift i att erövra den atenska scenen åt de moderna idéerna i 400-talets grekiska tankevärld (jfr Sokrates och Sofisterna). Det var ett revolutionärt tilltag, helst som teatern ännu hörde hemma i den atenska statens gudstjänst. E:s’ radikala modernism stötte på hårdnackat motstånd från den kompakta konservativa opinionen, som fick röst i lustspels-författarnas, särsk. Aristofanes’, hänsynslösa polemik. Anfallen riktade sig mot den naturalistiska tekniken och inslaget av modern musik i de lyriska partierna, mot problemdebat — 1027 — — 1028 —