EURIPIDES ten, som icke skydde sakrosankta ting, och mot det oanständiga sysslandet med erotik och kvinnopsykologi. Men dessutom öppnades från samma håll mot E:s’ privatliv en hätsk förtalskampanj, som givit eko i de antika litteraturhistorikernas högst otillförlitliga biografiska Euripides. Museo nazionale, Neapel. uppgifter. O. 408 lämnade E. Aten på inbjudan av den litterärt intresserade konung Archelaos i Makedonien, vid vars hov han till-bragte sina återstående dagar, utmärkta av en litterär efterblomstring inom delvis nya motivkretsar. — E:s’ egentliga genombrott kom först efter hans död. Några egentliga efterföljare fann han icke; hans konstart, och därmed den grekiska tragedien, ebbade ut med den radikala upplysningsrörelse, som inspirerat hans verk. Men han förblev antiken igenom den ojämförligt mest spelade och läste av de tre tragöderna. Så kommer det sig, att vi ha i behåll flera olika urval bland de 78 dramer, som den alexandrinska kritiken erkände som äkta, omfattande inalles 18 stycken, förutom ett otal citat och sentenser ur förlorade dramer. Helt bevarade äro: 1) »Cyklopen», odaterbar, det enda i sin helhet bevarade grekiska satyr-spelet (se d. o.), lyrisk-humoristisk skildring av Odysseus’ äventyr hos Polyfemos, särsk. effekterna av jättens bekantskap med vinet. Odysseus’ följe är, som sig bör, vinets rätta tjänare, Silenos och hans satyrer. 2) »Al-kestis», uppfört 438, lyriskt-heroiskt sagospel med tragiskt och humoristiskt inslag, har haft satyrspelets plats i trilogien. Den unga drottning Alkestis går i döden i sin makes ställe, sedan dennes urgamle fader vägrat med utförlig motivering (sofistisk debatt). Den matfriske och grovhyvlade gästvännen Herakles, som dyker upp i sorgehuset (komiskt intermezzo), rycker offret ur Dödens armar — och drar strax vidare, mot storverk och lidande. Förebild för Per Hallströms »Alkestis». 3) »Medea», studie i den kvinnliga lidelsens psykologi, uppförd 431. Förskjuten av den älskade, vars liv hon räddat och som hon följt till främmande land, ödelägger Medea hans liv genom att förgifta rivalen och — efter svår själsstrid — dräpa sina egna barn med den trolöse. Jämte n:r 4 E:s’ kanske mest berömda dram, efterbildad bl. a. av Corneille, »Médée», och Bengt Lidner, »Medea». 4) »Hippolytos», uppfört 428, »antikens Parsifaltragedi». Drottning Faidra förtäres av brottslig lidelse för sin styvson, den rene ynglingen Hippolytos. Bortstött av honom, begår hon självmord efter att ha eggat sin make att sända sonen i döden. Afrodite har utkrävt sin hämnd på Hippolytos, med drottningen som verktyg och som sitt andra offer. Förebild för Racines »Phèdre». 5) »Herakliderna» och 6) »De hjälpsökande», båda från början av 420-talet, ha tillkommit under den patriotiska högspänningen i peloponnesiska krigets första år. Det folkstyrda och lagbundna Aten hyllas som frihetens och rättens» hemvist på jorden och som en fristad och ett värn för alla förföljda och förorättade. 7) »Hekabe» och 8) »Andro-mache», båda från 420-talet, invecklade intrigdramer, anlagda på spännande händelseförlopp och gräll sensation, i bägge fallen kretsande kring en krigsfången kvinnas lidanden och heroism. N:r 8 förebild för Racines »Andromaque». 9) »lon», o. 420, borgerligt intrig- och karaktärsdrama i mycket tunn mytologisk förklädnad. Hittebarnet lons furstliga och gudomliga börd avslöjas, och så upprensas hans moders och officielle faders äktenskap; dramat pekar framåt mot Menanders komedi. 10) »Herakles», o. 420. Hjälten, som har besegrat en värld, omtöcknas i den stund han trodde sig kunna andas ut, av vanvett och mördar sina egna kära. E:s’ kanske mörkaste tragedi, av stark lyrisk verkan. 11) »Trojanskorna», uppfört 415, pacifistiskt tendensdrama, möjl. under intryck av den — 1029 — — 1030 —