EURIPIDES atenska härens framfart på Melos. Utan genomförd handling ger dramat en serie alltmera stegrade skräckbilder från Tröjas fall, där de besegrades klagoskri klingar som ett allt tydligare förebud för det elände, som skall komma över de övermodiga segrarna. 12) »Helena», uppfört 412. Den Helena, som greker och trojaner kämpade om, var endast en gyckelbild; den verkliga Helena hölls av Makterna dold i Egypten, med obefläckad dygd. Dramat fortsätter tendensen från »Tro-janskorna» och är samtidigt ett ex. på E:s för samtiden chockerande sätt att handskas med de i hjältesagan givna data. 13) »Ifige-neia i Tauris», o. 410. Orestes återfinner sin syster som prästinna hos ett barbarfolk, med uppdrag att offra främlingen. Syskonen igenkänna varann och rädda sig gemensamt ur barbarernas våld. Förebild för Goethes »Iphi-genie auf Tauris». 14) »Elektra», o. 410. I direkt polemik mot Aischylos och Sofokles flyttas Elektrasagan över i en naturalistiskt tecknad miljö och göres till föremål för moraliskt resonemang. Dramats egentlige hjälte blir den redlige bonde, som här är Elektras officielle make. 15) »Feniciskoma», o. 410, fortsätter experimentet med det mytiska stoffets förnyelse. Djärvt, men icke lyckat försök att koncentrera alla Oidipussagans personer och händelser inom ramen av ett och samma drama. 16) »Orestes», uppfört 408, i yttre måtto ett slags fortsättning till »Elektra», sammanfattar och överbjuder alla de föregående dramernas egenheter: frän naturalism (Orestes’ sinnessjukdom), aktuell satir (folk-församlingsscenen), utmanande modernistisk lyrik (eunuckens aria), djärv kvinnoskildring, våldsamt invecklad intrig, bitterhet gentemot den traditionella gudatron, förakt för den traditionella hjältesagan; just när intrigen strängt logiskt blivit förd ut i kaos och all-männeligt blodbad, avbrytes handlingen, och en deus ex machina får veva upp den traditionella sagans »lyckliga slut». Styckets modernism har förbryllat samtid och eftervärld. 17) »Backanterna», uppfört 406, tillkommet i Makedonien, flyter ur en ny inspirationskälla, den dionysiska mystiken. Kung Pentheus, som vill hejda gudens segertåg och släcka den extas, som sprider sig i hans följe, faller offer för gudens vrede: han sönderslites av sin egen moder, som slutit sig till Dionysos’ tåg. Stämningar och motiv gå delvis igen i E. J. Stagnelius’ »Bakchanterna». 18) »Ifigeneia i Aulis», uppfört 406, postumt och ofullbordat, återvänder till tidigare temata och hyllar i Ifigeneias offerdöd den spec. kvinnliga heroismen. Förebild för Racines »Iphigénie». — — 1031 — E. är medveten modernist och därigenom bunden till nu försvunna aktualiteter; han är experimentator och vägrödjare, och därför är den harmoniska fulländningen icke hans sak. Helt tillgänglig blir hans konst blott för den, som har möjligheter att leva sig in i hans tid. Likväl förblir E. den kanske mest fängslande av de atenska tragöderna. De problem, som dryftas, och de tankemotiv, som brottas i hans envisa, ofta hårklyvande debatter, höra oftast till dem, som ha evig aktualitet; det finns knappast något spörsmål inom samfundsliv och religion, som icke E. genomdiskuterat. från sina rationalistiska och moralistiska utgångspunkter. Ett flammande och omutligt rättspatos besjälar såväl hans indigna-tionskampanj mot folktrons gudar (»den gud, som handlar orätt, är ej längre gud!«) som hans smärtfyllda uppgörelser med den fanatiskt älskade fädernestadens våld och väld (»Tro-janskorna»), Hans drift till konkret och realistisk människoskildring och till rikare och friare gestaltning av intrigen — som ibland slår över i jakt efter sensationella effekter — våndas svårt i de trånga skrankor, som det givna mytologiska stoffet sätter. En rik åder av lyrik bryter stundom fram (sången om Aten i »Medea», om de saliges öar i »Hippolytos», om ålderdomen i »Herakles»). Hans största konstnärliga insats förblir upptäckten och det förebildliga utnyttjandet av två helt nya motivkretsar: kvinnosjälen och kärleken mellan man och kvinna. — E:s’ inflytande på eftervärlden är större än någon annan antik diktares. Via Menander och Seneca har han blivit fader till all modern dramatik. — Uppl.: G. Murray, »Euripidis fabulae», 1—3 (1901—10), grundläggande text-ed. De viktigaste bidragen till kännedomen om E. över huvud äro U. v. Wila-mowitz-Möllendorffs kommenterade uppl. av »Herakles» (1889), »Hippolytos» (1891), »lon» (1926). — övers.: U. v. Wilamowitz-Möllen-dorff, »Griechische Tragödien», 1, 3, 4 (1899— 1923, åtta dramer); P. östbye, »Tragedier af E.» (1930, norsk); J. Paulsson, »Bakchantin-norna» (i »Världslitteraturen», 6, 1927); A. M. Alexandersson, »Feniciskoma» (i »Oidipussagans tragedier», 1922); E. W. Westling, »Tro-ianskorna» (s. å.); R. Röding, »Kyklopen» (1926); Hj. Gullberg, »Hippolytos» (1930), »Medea» (1931). — Litt.: W. Nestle, »E., der Dichter der griechischen Erklärung» (1901); P. Masqueray, »Euripide et ses idées» (1908); H. Steiger, »E.» (i »Das Erbe der Alten», 1912); G. Murray, »E. and his age» (1923); U. v. Wila-mowitz-Möllendorff, »Die griechische Tragödie und ihre drei Dichter» (s. å.); Cl. Lindskog, »E., moderna idéer i antik dräkt» (1928). I.H. — 1032 —