EUROPA Euri'pos, sund mellan ön Eubea och grekiska fastlandet vid staden Chalkis. E., som är 35 m. brett, är bekant för sin än åt n. än åt s. gående ström. O. P. Euri't, äldre namn på bergarten leptit (se d. o.). Eurodi'ner, aminoderivat av fenazin, „ N\ c6H4 )c6h4, ^Nz svagt basiska föreningar, som giva rödvioletta salter. Hit höra neutralfärgämnena neutralrött (toluylenrött) och neutralviolett. E. användas numera föga i tekniken på gr. av deras syre-och alkalikänslighet. G. J. Europa, en av de 5 världsdelar, i vilka man sedan gammalt uppdelar jordens fastland. Innehåll: spalt Gränser och areal....................... 1033 Geologisk utveckling ................... 1034 Kustbildning, höjd- och terrängförhållanden 1037 Floder och sjöar ....................... 1041 Klimat ................................. 1043 Växtvärld .............................. 1045 Djurvärld .............................. 1050 Befolkning ............................. 1051 Språk .................................. 1052 Politisk indelning...................... 1059 Ekonomisk geografi...................... 1059 Religiösa förhållanden.................. 1059 Gränser och areal. E. når i n. till 71° 8' n. br. (Nordkyn i norska Finnmarken) el., om öarna medräknas, till 71° 11' n. br. (Knivskjel-odden på Mageröya, medan Nordkap på samma ö ligger 40" sydligare). Det europeiska fastlandets sydligaste punkt är Punta Marroqui (Kap Tarifa) vid Gibraltar sund på 36° n. br., medan ön Gaulis, strax s. om Kreta (båda räknas sedan gammalt till E.) i s. når till 34° 47' n. br. I v. sträcker sig E:s fastland till 9° 30' v. Igd (Kap da Roca på Portugals kust), under det att Great Blasket island utanför Irlands s. v. kust når till 10° 32' v. Igd. Världsdelens ö. gräns sammanfaller ung. med den 65 :e meridianen ö. Igd. — E. gränsar i n. till Norra ishavet, i v. till Atlantiska oceanen. Det skiljes från Afrika i s. genom Medelhavet och från Mindre Asien genom Egeiska havet, sundet vid Dardanellerna, Marmarasjön, Bosporen och Svarta havet. Däremot sammanhänger E. i ö. på en bredd av 4,300 km. med Asiens fast-landsmassa. Dessa två världsdelar betraktas därför i vissa hänseenden som en enda kontinent, Eurasien (se d. o.), vilket stundom och med vissa skäl uttryckes så, att E. eg. blott är Asiens v. halvö. Men E. brukar på gr. av sin sedan gammalt självständiga kulturutveckling uppfattas som en egen världsdel, och denna dess kulturella egenart är i själva verket väsentligen betingad av stora olikheter gentemot Asien i inre byggnad, kustbildning och klimat (se nedan). Härtill kommer, att E:s läge i centrum av landhalvklotet medverkat till att skaffa det politisk och ekonomisk världshege-moni. Dessa E :s naturliga och kulturella särdrag i förhållande till Asien uppträda dock ej genast i ö. vid en bestämd linje, utan de tilltaga långsamt i intensitet, ju närmare man kommer Atlanten. En bestämd gränslinje mellan de båda världsdelarna är därför svår att fastställa. I antiken betraktade man Don-floden som E:s ö. gräns. I våra dagar är man enig om att förlägga den längs Uralbergen. Från deras s. ut-löpare Mugodzjar-ryggen följer den sedan Em-ba-floden till Kaspiska havet, fortsätter längs dettas n. v. kust och går därefter genom Ma-nytjsänkan till Azovska sjön. Om de ocea-niska öarna Frans Josefs land, Spetsbergen, Björnön, Jan Mayen och Island medräknas, erhåller E. inom dessa fysisk-geografiska gränser en areal av c:a 9,740,000 kvkm. el. 7 % av jordens fastland. Den politiska ö. gränsen bestämmes av Sovjet-Rysslands administrativa indelning. Om hänsyn tages härtill, har E. inom sina politiska gränser en areal av 10,i mill. kvkm. • J. F. Geologisk utveckling. E:s geologiska byggnad karakteriseras därav, att i ö. och n. finnas stora äldre komplex av relativt orubbade avlagringar, resistensområden, Fenno-skandia (se d. o.) och den ryska plattan, till vilka i v. och s. ansluta sig v e c k z o n e r av olika ålder, representerade av bergskedjor, som motsvara de ursprungliga geosynklinalerna (se d. o.), i vilka sedimenterna ansamlats och från vilka de bergskedjebildande (orogenetiska) rörelserna utgått. Inom E. fmnas samtliga de geologiska systemen representerade, utbildade såväl i geosynklinalfacies som i allmän marin facies från epikontinentala hav. Redan i de arkeozoiska och proterozoiska erorna ha veck-ningsrörelser försiggått, men ännu har man endast antydningsvis kunnat rekonstruera dessa tiders bergskedjor. Under de senare geologiska perioderna ha vid 3 olika tidpunkter bergskedjeveckningar ägt rum, vilka haft den största betydelse för världsdelens konfiguration; under silurtiden den kaledoniska (se d. o.), under senare delen av karbon den h e r c y n i s k a (se d. o.) och under tertiärtiden den alpina bergskedjeveckningen ^se Alperna), av vilka mer el. mindre tydliga rester finnas kvar i E., av den 1 :a i n. v. E., av den 2:a företrädesvis i v. och s. v. E. och av den 3:e i s. E., företrädesvis i Medelhavs- — 1033 — — 1034 —