EUROPA k i s k a, som i v. riktning kommer från Mel-lantyskland och omfattar Tysklands »Mittel-gebirge», Schwarzwald och Vogeserna. Detta hercyniska bergskedjesystem har genom förkastningar styckats i ett flertal mindre block och horstar, vilka senare motstått alla veck-ningar. Berglager, som varit utsatta för bergs-kedjeveckning, ha näml, genom denna inverkan på något sätt stabiliserats, så att de senare, även sedan de genom förkastningar styckats sönder till mindre horstar och restberg, erbjuda ett kraftigt motstånd mot yngre perioders veckningsrörelser. Under permiska och triasperioderna rådde i mellersta och v. E., liksom över största delen av ryska plattan kontinentala förhållanden, under vilka en stor havsarm i Tyskland helt torkade in (se S t a s s-f u r t s a 11 e r), medan i Medelhavstrakterna en geosynklinal utbildades, vilken sedan långt in i tertiärtiden utgjorde medelhavet Tetys (se d. o.). Samtidigt sönderstyckades de hercyniska bergskedjorna till horstar och restberg, och geosynklinalen mognade och bildade genom horisontalt tryck den stora alpina bergskedjan med de från s. hopskjutna Alpiderna och de från n. upptornade Dinariderna med äldre partier av hercynisk bildning, inklämda dem emellan. Under tertiärtiden uppväxte på fastlandet n. om de alpina kedjorna mäktiga skogar, som bildade Mellaneuropas brunkol. Den sista fasen i E :s geologiska historia är den kvartära istiden, som med sina glaciärer gav den nordtyska och ryska slätten ett mäktigt täcke av lösa jordlager. Landisens smältvatten förenade sig med Kaspiska havets vatten och bildade den stora Aralo-kaspiska insjön på gränsen mellan E. och Asien. K. A. G. Kustbildning, höjd- och terrängförhållanden. E:s kontinentalsockel har betydligt större areal än dess landyta. Det mindre än 200 m. djupa grundhavet har därför stor utbredning, särsk. på två ställen, näml, mellan Novaja Zemlja och Kolahalvön och utanför kuststräckan Skandinaviska halvön—Frankrike, där grundhavets bredd uppgår till mera än 1,000 km. Detta beror på, att dessa delar av kontinenten under det senaste geologiska skedet träffats av en svag sänkning, som försatt låglandets yttre partier under havets yta, medan de högre delarna resa sig över denna som halvöar och öar. Så ha Nord- och Nordvästeuropas grunda randhav (Nordsjön, Östersjön, Vita havet), dess många havsarmar (Kattegatt, Skagerak, Engelska kanalen), dess stora halvöar, ss. Kanin-, Kola-, Skandinaviska halvön och Jylland, dess talrika öar, ss. de danska och brittiska, uppstått. Däremot är Sydeuropas nuv. kustbildning bestämd av vidsträckta, djupgående förkast ningar el. instörtningar. Medelhavet består sålunda av en sammanhängande serie djupa sänk-ningsfält och har liksom Biscayabukten och Svarta havet uppstått genom instörtningar under tertiär och kvartär tid. Så ha de 3 sydeuropeiska halvöarna fått sin nuv. utformning. De havsarmar, som skilja dem och Sydeuropas öar från varandra och från den europeiska fastlandsmassan, äro därför till skillnad från de n.-v.-europeiska mycket djupa — vanl. mera än 2,000 m. —, medan själva Medelhavets maximidjup uppgår till 4,400 m. Så har E. erhållit en mycket rikare kustutveckling än någon annan världsdel. Halvöarnas och öarnas sammanlagda yta uppgår till Vs av hela världsdelens och öarnas areal till Vu av densamma. E. är den världsdel, som har den lägsta medelnivån, näml, blott 300 m. ö. h. el. icke fullt Vs av Asiens, över hälften el. 58 % av hela arealen består av lågland, d. v. s. ligger under höjdkurvan för 200 m. Endast 7 % når över l,000-m:s-nivån. Dessa E:s egenskaper innebära dock icke, att världsdelen är enformig till sin inre byggnad. Tvärtom uppvisar ingen annan kontinent så stor omväxling i terrängformer och en sådan mångfald av fysisk-geo-grafiska landskapstyper. Den största av dessa morfologiska enheter är det ryska t a f e 1-landet, omfattande 5 mill. kvkm. el. E:s halva areal. Sedan prekambrisk tid ha här inga veckningar ägt rum. Området är uppbyggt av ett stort antal yngre formationer i så gott som orubbad lagerföljd. Deras nästan vågräta skikt överskäras av ett sedan tertiärtiden utbildat, nästan fullst. jämnt denudationsplan, det ryska slättlandet, med en höjd av 200—300 m. ö. h. Dess yta består i n. av istidens moräner och glaciofluviala avlagringar, i s. av ofta mäktiga lössbildningar. N. v. om det ryska tafellandet ligger den baltiska skölden, omfattande Kolahalvön, Finland och Sverige utom Skåne och den skandinaviska fjällkedjan. Liksom det förra har den icke undergått veck-ning sedan prekambrisk tid, men i motsats till Ryssland har den alltsedan silurtiden varit höjd över havets nivå och undergått en oavbruten denudation. Medan Östeuropa består av yngre bergarter, är därför den baltiska skölden nästan överallt en av flod- och iserosion präglad, högst 600 m. hög urbergsplatå, här och där sönderstyckad av förkastningar och överallt betäckt av istidens moräner el. sen- och post-glaciala sediment. De äldre sedimentära bergarter, som en gång funnits, ha för länge sedan förstörts utom på särsk. skyddade ställen. Nästan hela Norge och v. Norrland uppfyllas av det kaledoniska berglandet, som veckats redan under silurtiden, sedermera avjäm- — 1037 — — 1038 —