EUROPA Kartan visar den verkliga temperaturen 1,5-2 m över resp, iand-och vattenytan nats men så åter höjts och genom floderosion uppdelats i ett stort antal massiv, åtskilda genom djupa dalar. Det fortsätter på andra sidan Nordsjön genom n. v. delen av de brittiska öarna. Mellan- och Västeuropas terräng behärskas av resterna av det i senpaleozoisk tid veckade hercyniska berglandet, vilket senare avjämnats och flerstädes övertäckts med mesozoiska, vågräta sedimentär-bergarter el. eruptiver. Det har sedermera sön-derstyckats genom sprickor och förkastningar. De kvarstående partierna bilda de nuv. bergen i Mellan- och Västeuropa. De äro av medelhöjd, högst 1,400—1,800 m. höga, och deras nuv. längdriktning bestämmes i varje fall av de brottlinjer, som omgiva dem. De viktigaste äro Sudeterna, Erzgebirge, Thüringerwald, Harz, Böhmerwald, Schwarzwald, Vogeserna, Rhenska skifferbergen, Ardennerna, Franska centralmassivet, Bretagne, Sydirlands och s. v. Englands berg. Mellan detta höjdbälte å ena sidan samt den baltiska skölden och det kaledoniska systemet å den andra utbreda sig lågländer, uppbyggda av unga sedimentära berglager i mer el. mindre orubbat läge, ss. s. Skåne, Danmark, n. Tyskland, ö. England, el. skålformigt böjda, ss. Parisbäckenet. S. E:s terräng präglas däremot av det alpinska bergsystemet, som bildats huvudsaki. under mellersta tertiärtiden genom veckningar (sammanskjutningar) mellan den eurasiatiska kontinenten och Gondwana (se d. o.). Det väldiga veckberg-system, som sålunda uppdrevs, strök från Atlanten i ö. riktning till Stilla havet men slets senare sönder genom förkastningar och genom att vissa delar sänktes i förhållande till de övriga. Så ha de veckbergssystem uppstått, som nu uppfylla s. delen av mellersta och större delen av s. Europa och vilkas inbördes sammanhang numera ej alltid är lätt att klar- — 1039 — — 1040 — Enligt B. Rolf. Sk. 1:40 mill. GENERALSTABENS LITOGR. ANSTALT STHLM.