EUROPA gröna (ständigt gröna) träd, av vilka 3 ekarter, stenek, Quercus llex, korkek, Q. suber, och Q. cocci'fera, äro de ojämförligt viktigaste. Till dessa kommer i Grekland Q. infecto'ria. Undervegetationen består av ständigt gröna buskar och ris. Dessa skogar intaga dock obetydliga arealer. Liksom de mellaneuropeiska skogarne på gr. av skogsskövling mångenstädes ersatts av hed, ha de sydeuropeiska av samma skäl fått vika för buskvegetationer, s. k. macchia, och för formationer av halvbuskar och ris, i Frankrike kallad garrigue, i Spanien tomilla-res. Macchian förekommer på mera fuktig mark, är stundom utbildad som täta, mer än manshöga snår och består av buskformiga individer av de nämnda ekarterna samt av de ständigt gröna Pista'cia lenti'scus, Mgrtus com-mu'nis, Eri'ca arbo'rea, Juni'perus Oxyce'drus och phæni'cea, Buxus sempervi'rens. Garrigue och tomillares bestå av mera glest stående ris, ss. Cistus-, Geni'sta-, Ulex-, Lava'ndula-arter, Rosmari'nus officina'lis, Thymus vulga'ris. Individen stå isolerade på den nakna mineraljorden. Mossor och lavar saknas, och endast under den nederbördsrika vintern växa talrika örter fram mellan risen. Till det sommartorra Medelhavsklimatet svarar alltså en busk- och risvegetation av stäpptyp, som i Sydeuropa täcker ofantliga arealer. Av ännu torrare typ äro grässtäpperna (llanos) omkr. Ebro och i s. ö. Spanien. Slutl. utbreder sig i ö. Europa n. om Kaspiska och Svarta haven ett bälte av grässtäpper (Kæle'ria crista'ta, Festu'ca ovi'na, Stipa capilla'ta och penna'ta) av tempererad typ, d. v. s. med vegetationsperioden under våren och försommaren. I ö. Ryssland når det i n. till barrskogsbältet. Dess västligaste ut-löpare är den ungerska pustan. — Den här skildrade vegetationen gäller E:s lågland. I bergen har växttäcket en karaktär, som motsvarar låglandets växtvärld på högre bredder. Så uppvisa de skandinaviska fjällen ovanför skogsgränsen en vegetation, som i n. långsamt övergår i den arktiska tundran. S. Mellaneuropas bergsskogar äro i viss mån av nordisk typ, ehuru det förhärskande trädslaget är vitgranen (A'bies pecti-na'ta). I Alperna och Pyrenéerna finnas bälten av bergsskog, bestående av gran (A'bies pecti-na'ta) och bok, samt i förstnämnda bergland av Pi'cea exce'lsa och lärk (Larix europe'a). Ovanför skogsgränsen utbreder sig alpin vegetation med omväxlande ängs-, hed- och stäppkaraktär. I de Kantabriska bergen och Apenninerna består bergsskogen av ek, bok och kastan je (Casta'nea vesca) och i Cevennerna av de båda sistnämnda. I stora delar av E. har den naturliga vegetationen numera försvunnit och efterträtts av kulturvegetationer, i n. och Mellan-E. av åker och äng, i s. E. dessutom av fruktträdsplantager, i vilka träden till sin typ motsvara den ständigt gröna, vilda växtligheten, ss. olivträdet, orange- och citronträden, granatäppleträdet. J. F. Djurvärld. I djurgeografiskt hänseende räknas E. till den palearktiska regionen (se d. o.). Man plägar särskilja 3 underregioner, den arktiska, den europeisk-västasiatiska och den mediterrana med klimatet som viktigaste skiljefaktor (se D j u r g e o g r a f i). I n. når den arktiska underregionen ned till trädgränsen. Därefter följer den europeisk-västasiatiska underregionen, som i s. begränsas av Pyrenéerna, Cevennerna, Alperna, Balkanbergen och Kaukasus. S. E. tillhör den mediterrana underregionen. Området står till största delen under inflytande av havet, varför stora differenser mellan värme och köld saknas. Den ursprungliga landskapskaraktären har förändrats, därigenom att stora områden utgöras av kulturland. — Den arktiska underregionens djurvärld är artfattig. Bland däggdjuren märkas fjällräv, hermelin, järv samt tillfälligtvis med drivisen även isbjörn. — På tundran och de skandinaviska högfjällen finns vildrenen samt tamrenen, vilken skapar existensmöjligheter för nomaderna. Vidare förekommer fjällämmeln och nordiska haren. Nordeuropas kuster och öar äro häckningsplatser för talrika simfåglar, ss. alkor, grisslor, måsar m. fl. Dessutom häcka inom arktiska regionen fjälluggla, fjällripa och snösparv. Reptiler och amfibier saknas. — Den europeisk-västasiatiska underregionens gränser flyta ut i de båda övriga. Faunan är mycket fattig beroende på människans inflytande. Detta spåras särsk. på de Brittiska öarna, som en gång ägde samma stora däggdjursformer, som ännu finnas kvar på kontinenten, varest de kunnat kvarleva huvudsaki. i de stora bergmassiven och i de stora skogarna. En del stora former ha dock försvunnit el. trängts upp mot n. el. mot ö., t. ex. älgen. Andra ha skyddats, emedan de utgöra ett uppskattat villebråd, ss. kronhjort, rådjur och vildsvin. Bland rovdjuren märkas varg, räv, grävling, mård, iller, utter samt vildkatt. Insektätarna äro representerade av igelkott, näbbmus och mullvad. Av gnagare märkas ekorre, sjusovare, hamster, sorkar och möss, bäver samt den tyska haren. Bergskedjorna i Centraleuropa utgöra ännu en fristad för björn, lo, gäms, stenbock och mur-meldjur. Som relikter finnas där även den nordiska haren och hermelinen, vilka den alpina regionen har gemensamma med den arktiska. Längre åt ö., i Dalmatien, Grekland och på Krim, börjar schakalen visa sig ss. en förelöpare till stäppfaunan, som är väl utvecklad i — 1049 — — 1050 —