EVANGELISKA BRÖDRAFÖRSAMLINGEN den redan förefintliga, alla nationella och konfessionella gränslinjer övergripande samhörighet mellan de kristtrogna individerna, som avses i Joh. 17:21. Genom en dogmatisk »basis» i 9 satser, vilka ansågos fundamentala, utestängdes dock katoliker, kväkare, uni-tarier m. fl. I själva verket blev E. a. en kamporganisation mot katolicismen och den framväxande liberala teologien. Sitt mesta folk fick den inom de av den evang.-protestantiska väckelsen berörda låg- och frikyrkorna. Störst betydelse fick den i England och U. S. A., men även till ett flertal europeiska länder, liksom också till Indien, Japan o. a. mis-sionsområden sträckte sig dess inflytande, över hela världen ha dess årl. utfärdade inbjudningar till gemensam bön under den vecka, som ingår med l:a söndagen i jan. (»böneveckan»), vunnit stor anslutning. Som opinionsbildande och hos furstar och regeringar intervenerande faktor har den spelat en viktig roll i kampen för religiös frihet och tolerans icke blott i katolska länder utan även på protestantisk mark. Sina syften har den främjat bl. a. genom stora internationella konferenser i London 1851, Paris 1855, Berlin 1857, Genève 1861, Amsterdam 1867, New York 1873, Basel 1879, Köpenhamn 1884, Florens 1891 samt London 1896 och 1907. Ledningen låg från början i den brittiska moderorganisationens händer. Den angelsaxiska rasens expan-sionsdrift trädde även här i dagen. Därigenom fick alliansrörelsen en prägel, som på många håll hämmade dess framgång. Med sin allmänevangeliska, reformert färgade trosbasis verkade den försvagande på de i folkkyrkorna under säregna historiska förhållanden framvuxna konfessionerna och banade så mångenstädes väg för en förytligande mötes- och föreningskristendom. Det oaktat framstår E. a. som en av de stora milstolparna i den kristna gemenskapstankens utvecklingshistoria, ban-brytare för K. F. U. M., Kristliga världsstudent-förbundet, enhetssträvandena inom den protestantiska missionen och den pågående ekumeniska rörelsen, låt vara att man inom allianskretsar står skeptisk mot den sistn. Efter världskriget har den brittiska grenen, som sedan 1912 har sitt högkvarter i 19 Russell square, London, ägnat mycken uppmärksamhet åt de protestantiska minoriteterna i Spanien, Rumänien, Transsylvanien och Polen. I Estland har evangelisationsarbete bland fångar och spetälska upptagits. I de sista årens liturgiska strider inom anglikanska kyrkan har E. a. gått i spetsen för de ultraprotestantiska. — I Londonmötet 1846 deltog Uppsalaprof., sedermera biskopen Chr. E. Fahlcrantz (se denne). 1847 utfärdade han jämte flera av Sveriges främsta kulturpersonligheter en inbjudan till bildandet av en svensk alliansgren. Dessa inbjudare stöttes dock snart tillbaka av E. a:s krav på en även till katolicismen utsträckt religionsfrihet. I Sverige kom E. a. också tidigt att betraktas ss. inkörsport för det antiluterska sektväsendet. Det blev därför inom de av väckelsen berörda kretsarna, som den möttes av den största förståelsen. Den första alliansföreningen grundades i Hälsingborg 1852 på initiativ av de frisinnade skånska prästmännen C. A. Bergman (se denne) och H. B. Hammar (se denne). Året därpå tillkom en centralförening i Stockholm, som fick filialer på många håll i landet. Baptismens starka frammarsch ledde dock snart till söndring. Mot den av de baptistiskt sinnade 1856 stiftade Stockholms missionsförening bildade kretsarna kring C. O. Rosenius (se denne) s. å. den allians-orienterade men luterska och kyrkovänliga Evangeliska fosterlandsstiftelsen (se d. o.). Inom denna vållade de fortgående striderna kring alliansidealet längre fram en ny splittring, i det att den Waldenströmska falangen, som ville gå fram efter radikalare allianslinjer än de styrande inom stiftelsen, 1878 bröt sig ut ur denna och grundade Svenska missionsförbundet (se d. o.). Genom detta vårt största frikyrkosamfund, liksom också genom Frälsningsarmén, Helgelseförbundet, K. F. U. M., Sö-dertäljekonferensen, Svenska alliansmissionen (se dessa ord) och den kristliga studentrörelsen i dess tidigaste skede ha allianstankarna satt djupa spår efter sig i inre och yttre mission ända fram till våra dagar. Med den nationella och kyrkliga renässansen efter sekelskiftet kom det ett bakslag för allianskristendomen. Den framför allt från baptismen rekryterade centralföreningen, som alltsedan 1860-talet fört en tynande tillvaro, fortlever dock med prins O. Bernadotte ss. ordf, och utsänder årl. en inbjudan till deltagande i den internationella böneveckan. I alliansens tecken har det också etablerats ett allt intimare samarbete mellan de frikyrkliga, stundom vidgat till att omfatta även representanter för kyrkan. — Litt.: E. Newman, »E. a., en studie i protestantisk enhetssträvan och svensk folkfromhet» (1932). E.Nwn. Evangeliska brödraförsamlingen (Evangeliska brödrakyrkan, Den förnyade brödrauniteten) kallas den religiösa sammanslutning, som grundades av greve N. L. von Zinzendorf (se denne). I Sverige har brödraförsamlingens fromhetsliv och verksamhet vanl. betecknats med termen herrn-h u t i s m. I England och Amerika kallas — 1077 — — 1078 —