EVANGELISKA BRÖDRAFÖRSAMLINGEN genom sina väl skötta och mycket besökta uppfostringsanstalter utövat ett stort inflytande, även bland utomstående. Som sin viktigaste uppgift har emellertid brödraförsamlingen alltid ansett hednamissionen. Denna begynte redan 1732, och under 1700-talets sista hälft var Herrnhut den egentliga missionshärden inom den evang. kristenheten. Den gav impulsen åt missionsintresset även i andra länder (särsk. England). I våra dagar arbetar brödrakyrkan på 13 olika fält: Labrador, Alaska, Sydkalifor-nien, Jamaica, Västindien, Nicaragua, Brittiska Guayana, Holländska Guayana, Sydvästafrika (bland hottentotterna), Sydöstafrika (bland kaffrerna), Njassaland, Unjamvesi och v. Hi-malaja. Under 1700—1800-talen bedrevs på Grönland en betydande mission, som 1899 övertogs av danska kyrkan. Missionen omfattade 1928 145 huvudstationer, 244 utstationer och 337 predikoplatser med 151 vita missionärer, 19 sjuksystrar och 47 infödda medhjälpare. De hednakristnas antal utgör o. 114,000. Före kriget leddes missionsarbetet av en internationell direktion i Herrnhut. Nu är ansvaret för de olika fälten uppdelat på de särskilda uni-tetsområdena. Ekonomiskt understödes missionsarbetet även av brödraförsamlingens många vänner inom de olika landskyrkorna och utgör sålunda en viktig förbindelselänk med den övriga evang. kristenheten. Herrnhutismen i Sverige. I vårt land har herrnhutismen spelat en betydande roll, som först den senare forskningen klarlagt. Dess förste härold var assessor C. H. Grundelstjerna som lärt känna rörelsen under en studieresa i Sachsen och vid sin återkomst gjorde den känd i Stockholm bland de pietistiska kretsarna. Från 1731 började s. k. diaspora-arbetare, d. v. s. från brödraförsamlingen utsända evan-gelister, som oftast voro lekmän, att besöka Sverige. 1735 besökte Zinzendorf själv Skåne utan att dock vinna några större framgångar. Ären 1739—44 kunna betecknas som herrn-hutismens genombrottstid. I Stockholm verkade framför allt konrektorn Thore Odhelius och pastor Jonas Hellman. I v. Sverige uppstod en kraftig väckelse, i Göteborg med domprosten A. Hilleström som den främste ledaren och i Västergötland med Främmestad och dess kyrkoherde A. Tengbom som medelpunkten. I Sydsverige uppstodo ävenledes herrnhutiska kretsar, sedan prosten J. Sundius i Allerum där blivit rörelsens pionjär. 1741 sändes från Herrnhut två deputerade, f. d. Uppsaladocen-ten Arvid Gradin och »överäldsten» Martin Dober, för att vinna den ortodoxa kyrkoled-ningen i vårt land. De lyckades skaffa rörelsen en tids andrum samt stärkte anhängarnas nit och trosvisshet. Förutom diaspora-arbetar-nas verksamhet, som växte med varje årtionde, voro de viktigaste medlen i den herrnhutiska propagandan den av D. Hollazius författade uppbyggelsetraktaten »Nådens ordning», den på 1740-talet utkomna sångsamlingen »Sions sånger» samt den än i dag årl. utkommande och allmänt spridda »Dagens lösen». Dessa skrifter förde den herrnhutiska fromheten ut till stora folklager, som ej nåddes av rörelsens direkta verksamhet. Även Sverige nåddes av »sållnings-tidens» religiositet. 1745—60 dominerade denna, särsk. i Stockholm och i Västergötland under ledning av diaspora-arbetaren Erland Becklind och mag. P. Werving. Till denna riktning hörde även den kände politikern A. K. Rutström och Uppsaladocenten M. B. Malmstedt, Anna Maria Lenngrens far. Genom C. G. Ikes verksamhet fördes rörelsen från 1760 åter in på sundare banor. I Stockholm organiserades rörelsen till en alltjämt bestående s. k. societet (nu kallad E. b. i Stockholm) under ledning av en från Herrnhut utsedd diaspora-arbetare (nu kallad pastor och föreståndare). 1783 fick den tillstånd att bygga en församlingssal, som under årtionden framåt utgjorde ett viktigt inslag i huvudstadens religiösa liv. I Göteborg bildades ävenledes en (nu från Herrnhut separerad) societet, som fick egen församlingssal 1785. I Karlskrona fanns 1802—39 en liknande societet med egen församlingssal. Kyrkohistoriskt viktigast var emellertid, att herrnhutismens fromhet under 1700-talets sista hälft och 1800-talets första årtionden i det tysta spriddes alltmer. I Norrland vann den på ännu outforskade vägar djup ingång och blev av betydelse för C. O. Rosenius och hans gärning. I v. Sverige (särsk. Västergötland) samt i Skåne och Blekinge funnos stora kretsar, som stodo i förbindelse med brödraförsamlingen och betjänades av dess diaspora-arbetare. Dessutom fanns i dessa bygder ett mycket stort antal präster, vilkas förkunnelse präglades av herrnhutismens kristocentriska fromhet och vilka samlade kretsarna till uppbyggelsemöten vid sidan om gudstjänsten. Denna herrnhutiskt färgade kyrkofromhet kom under upplysningstidens mera utåtriktade strävanden att företräda det centralt religiösa. Den beredde även marken för och övergick stundom direkt i 1800-talets stora folkväckelse. Litt.: E. W. Cröger, »Geschichte der erneu-erten Brüderkirche» (3 bd, 1852—54; standardverk); A. Schulze, »Abriss einer Geschichte der Brüdermission» (1901; med bibliografi); G. Burkhardt, »Die Brüdergemeinde» (2 bd, 1908 —12; populärt verk med bibliografi); G. Rei-chel, »Die Anfänge Herrnhuts» (1922); »Corpus — 1081 — — 1082 —