EVANGELISKA FOSTERLANDSSTIFTELSEN eonfessionum . . . hrsg. von C. Fabricius» (1928 ff.); O. Uttendörfer, »Zinzendorfs Welt-betrachtung» (1929; idéhistorisk framställning). — J. Lundbye, »Herrnhutismen i Danmark» (1903); D. Thrap, »Brödremenigheden i Norge» (1908). — N. Jacobsson, »Den sv. herrnhutis-mens uppkomst» (1908); E. Newman, »Nordskånska väckelserörelser» (1925); H. Pleijel, »Hermhutismen i Sydsverige» (s. å.; med bibliografi). Hg Pl. Evangeliska fosterlandsstiftelsen, sammanslutning, stiftad 7/s 1856 i Stockholm på initiativ av komministern H. J. Lundborg (se denne), för att utgöra ett sammanhållande organ för den evangeliska väckelse, som förnämligast genom inflytande från C. O. Rosenius (se denne) pågick under mitten av 1800-talet. Den centrala gestalten under E. f:s första tid och det bärande namnet vid dess tillkomst var därför ock Rosenius. Bland stiftarna märkas dessutom lektorn P. M. Elmblad, komministern B. Wadström och justitierådet A. Adlercreutz. Det ursprungliga namnet Fosterländska stiftelsen för evangelii befrämjande ändrades inom kort. Sin uppgift såg E. f. till en början förnämligast i spridandet av kristliga skrifter, varför ett stort antal traktater samt flera av Luthers skrifter strax genom dess försorg spredos. Snabbt utvecklades verksamheten till att omfatta ej blott en betydande bibelspridning utan även lekmannapredikan, varför ett antal reseombud och »kolportörer» utsändes, för vilkas utbildning E. f. drog försorg genom en missionsskola å Johannisberg vid Stockholm, sedermera sammanslagen med missionsinst. å Johannelund (se d. o.). 1861 beslöt man upptaga även hednamissionen på sitt program, och 1865 utsändes de första missionärerna till Östafrika. 1878 skedde en större utbrytning under ledning av P. P. Waldenström (se denne), vilken —■ efter att på gr. av sin försoningslära (se Försoningsstriden) och sitt praktiserande av s. k. fri nattvardsgång ha uteslutits ss. provinsombud — bildade det frikyrkliga Svenska missionsförbundet (se d. o.). 1909 —1911 pågick inom stiftelsen en strid om bibelns verbala inspiration, i det att predikanten Axel Svensson offentligen påtalade en skrift av stiftelsens dåv. missionsföreståndare prof. A. Kolmodin (se denne) och själv organiserade en ny sammanslutning under namn av Bibeltrogna vänner (se d. o.). — E. f., som har sin största tillslutning i Norrland och s. Sverige, representeras av c:a 800 provinsombud, 400 missionsföreningar samt 600 ungdomsföreningar, sammanslutna till »De ungas förbund». Predikanternas antal torde vara c:a 250. — E. f. bedriver hednamission i Abessinien, Eritrea, Juba- landet och Indien (Centralprovinserna) samt sjömansmission i Hamburg, Lübeck, Bremen, Liverpool och Grimsby. Antalet sv. missionärer är c:a 80. För utbildande av predikanter och missionärer äger E. f. ett missionsinst. å Johannelund (se d. o.) vid Stockholm samt ett bibelinst. vid Södertälje (se Svenska bibelinstitutet), vidare en kristlig folkhögskola, Nyåker (Västerbotten), Fridsbergs barn- och ålderdomshem, Hillsand (Jämtland) samt eget bokförlag i Stockholm. E. f. utger »Missions-tidning-Budbäraren», »De ungas tidning», »Barnens vän». — Litt.: H. G. Hazelius, »E. f:s tjugufemåriga verksamhet» (1881); »E. f:s 50-åriga verksamhet» (1906); B. Wadström, »Några blad ur E. f:s historia» (1909—10). S. Å. Evangeliska förbundet, se E v a n g e 1 i-s c h e r Bund. Evangeliska råd, se Consilia e v a n g e-1 i c a. Evangeliska sällskapet i Stockholm, verksamt sedan 1808 (kungl. sanktion av dess stadgar 1809) för att till billigt pris el. gratis sprida uppbyggliga skrifter, sedan 1809 eg. ett bibelsällskap med uppgift att på samma sätt sprida bibeln. Initiativet till dess grundande togs av engelska bibelsällskapets utsände, J. Paterson, och dess verksamhet understöddes kraftigt från England. Sedan Sv. bibelsällskapet stiftats 1815, överläts på detta E. s:s bibeltryckeri, och E. s:s verksamhet begränsades till traktatspridning. S. N. Evangeliska unionen. 1) Ett förbund till försvar för de tyska protestanternas religionsfrihet, bildat 1608 av evangeliska furstar och riksstäder under ledning av Kurpfalz, upplöst vid 30-åriga krigets utbrott. 2) En förening av luterska och reformerta kyrkor i Tyskland. I Brandenburg-Preussen hade en sådan förening varit ett önskemål alltsedan furstehusets övergång från lutersk till reformert bekännelse (1613). Pietismen och rationalismen utjämnade de konfessionella motsättningarna, och vid Luther-jubileet 1817 manade Fredrik Vilhelm III till en union, varigenom den ena kyrkan ej skulle övergå till den andra, men båda med bibehållen bekännelse förenas i gemensam gudstjänst Unionen vann allmän tillslutning men mötte även opposition, då konungen sökte genomdriva en av honom författad gudstjänstordning (age'nda) och gav på 1830-talet anledning till lutersk frikyrkobildning. Unionskyrkans organisation fullbordades 1850 genom inrättandet av överkyrkorådet i Berlin. Liknande unionskyrkor grundades även i andra tyska stater. A. M-n. Evangelisk-social, beteckning för strävanden, som avse tillämpning av evangeliska -- 1083 — _ 1084 —