EVANGELIUM grundsatser vid de sociala frågornas lösning; beteckningar som ofta användas i samma mening äro k r i s 11 i g-s o c i a 1, religiös-social och k y r k 1 i g-s o c i a 1. Den nutida e.-s. rörelsen innefattar vitt skilda ståndpunkter och verksamhetsområden. Rörelsens huvudströmningar vilja något mera än enbart traditionell kristen kärleksverksamhet och kräva en omdaning av samhällsordningen, som möjliggör en värdering av människan enl. evangeliets anda, broderlig gemenskap och broderlig förvaltning av naturtillgångarna. Till denna rörelses viktigaste frågor höra: i vad mån kunna de grundsatser, som låta härleda sig ur evangeliet, ge direktiv för den sociala omdaningen, är en samhällsomdaning efter evangeliska grundsatser överhuvud genomförbar? Mot uppfattningen att människans natur och tingens lagar lägga oöverkomliga hinder i vägen, hävdar e.-s. rörelsen utifrån tron på en enhet mellan Gud ss. allas Fader och Gud ss. tingens skapare, att dessa naturunderlag ej få hindra ett förverkligande av broderskärlekens krav. Bland banbrytarna för e.-s. rörelsens tankar av denna art må för England nämnas de s. k. kristna socialisterna vid mitten av 1800-talet (F. D. Maurice, Ch. Kingsley, J. M. Ludlow m. fl.) och inom kyrkans egen ram H. Scott Holland, biskoparna B. F. Westcott och Ch. Gore. I Tyskland märkas A. Stöcker och Fr. Naumann, J. C. och C. Blumhardt, vilka senare påverkat H. Kutter och L. Ragaz i Schweiz. Föregångsmän i Frankrike voro T. Fallot, W. Monod och E. Gounella. I Sverige verkar Förbundet för kristet samhällsliv (se d. o.) i samma anda, i Danmark märkas bl. a. Kirkelig-socialt Förbund och Kirkeligt Fredsförbund. Den e.-s. rörelsens inflytande i kyrkornas liv har särsk. kommit till uttryck vid de två stora kyrkokonferenserna i Birmingham 1924 (se Copec-konferensen) och ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Vissa riktningar inom e.-s. rörelsen ha i senaste tid betonat sitt samband med socialismen genom att antaga namnet »religiös socialism». I Sverige har 1929 bildats Sveriges kristna socialisters förbund. Åtskilliga andra internationella organisationer arbeta i e.-s. anda, ss. Allmänkyrkliga världs-, förbundet, Internationella försoningsförbundet (se dessa ord). Även inom romersk-katolska kyrkan kan man tala om en e.-s. rörelse, ehuru den i sina mera radikala former mött starkt motstånd hos kyrkoledningen. S. Th. Evangelisk-sociala kongressen, en av A. Stöcker, A. Wagner, A. Harnack m. fl. 1890 i Tyskland bildad sammanslutning i syfte att fördomsfritt undersöka sociala förhållanden och göra evangeliets sedliga och religiösa krav verksamma även inom det nutida ekonomiska livet. Kongressen driver icke politik utan verkar för en rent vetenskaplig-teoretisk utredning av frågorna genom årliga konferenser, sociala kurser m. m. samt utger sedan 1904 tidskriften »Evangelisch Sozial», liksom också dess konferenshandlingar utkommit i tryck sedan 1890. Från olika håll ha krav rests på en mera praktisk inriktning. Så skilde sig Stöcker redan 1896 från kongressen och bildade följ, år den s. k. K y r k 1 i g t-s o c i a 1 a konferensen, sedermera Kyrkligt-sociala förbundet. Kongressen har dock sin stora betydelse ss. fritt forum för sociala frågors dryftande och har verksamt bidragit till utformandet av en kristen socialetik. S. Th. Evangeli'st, urspr. apostlarnas medhjälpare i alt förkunna evangelium, t. ex. Filippus (Apg. 21:8, jfr 2 Tim. 4:5). I Efes. 4:11, där olika ämbeten uppräknas, nämnes e. efter apostlar och profeter. Enl. senare språkbruk (sedan Chrysostomus) kallas förf, av de 4 ka noniska evangelierna e. — Vissa sekter och frikyrkliga riktningar kalla sina resepredikanter e.; infödda lärare (missionärer) på mis-sionsfälten kallas även e. — För den bildande konstens framställning av de kanoniska e. har sedan 300-talel upptagits en orientalisk symbolik, som framkommer som »de fyra djuren» hos Hes. (1:4 ff.) och i Joh. Upp.: ängeln (Matteus), lejonet (Markus), oxen (Lukas), örnen (Johannes). Dessa symbolvarelser förekomma dels bredvid e:s mänskliga gestalter, dels ensamma, ofta omgivande Kristus el. Lammet. Stundom framträder en sammansättning av de fyra mänskogestalterna med symbolbildernas huvud, den s. k. t e t r a m o r f e n. Särsk. i den romanska konsten är Kristus omgiven av e.-symbolerna en ofta förekommande framställning i absiden (i målning) el. över portalen (i skulptur). Ordningen mellan dessa bilder följer vanl. e:s bibliska ordning, någon gång ser man avvikelser. S. N.; E. W. Evange'lium (plur. evangelier, grek, evange'-lion, glädjebudskap). E. kallas de i den äldsta kyrkan författade berättelserna om Jesu ord och gärningar. Uttrycket brukades först om den kristna missionens förkunnelse av frälsningen genom Jesus Kristus, men efter hand blev ordet förknippat med de skriftliga berättelserna om Jesus. Många dylika skrifter författades på olika håll under kyrkans 2 första århundraden. Den äldsta e.-litteraturen undanträngdes snart av de 4 e., som äro sammanförda i N. T., och försvann helt el. till största delen. De e., som uppkommo under den följ, tiden, sakna allt historiskt värde (apokryfa e.). — 1085 — — 1086 —