EXTREMITETTEORI kropp. Sannolikt torde leddjurens e. tagit sitt ursprung från borstmaskarnas parapodier. De e., som möta oss hos ryggradsdjuren, ha icke något fylogenetiskt samband med de rygg-radslösa djurens utan äro bildningar av ett särskilt slag (se Extremitetteori). Hos ryggradsdjuren finnas aldrig flera än två par extremiteter, ett par främre och ett par bakre, vilka hos fiskarna äro utbildade som fenor, bröst- och bukfenor. Endast lansettfisken och rundmunnarna sakna helt e. Hos skilda fisk-ordn. äro e. utbildade på olika sätt. De mest primitiva torde vara de s. k. biseriala fenorna, som äro försedda med en av skilda skelettstycken bestående mittaxel och från denna åt båda sidor utgående brosk- el. benstavar (fenstrålar el. radier), vilka giva stöd åt fenornas tunna, perifera delar (se Extremitetteori). Dylika fenor funnos hos primitiva hajar under devon- t. o. m. permperioden samt ha bibehållits hos den nu levande lung-fisken Neocera'todus. Hos övriga fiskar erbjuda fenorna en avvikande utbildning och bestå av ett antal vid basen belägna större skelettstycken (basa'Ha) och därifrån utgående smala stavar, radier. Hos broskfiskarna och brosk-ganoiderna utgöras fenskelettet av brosk och hos benfiskarna av ben. — De fyrfota djurens (tetrapodernas) extremitetskelett representerar en helt annan typ. För rörelse i vatten kunna extremiteterna utgöras av endast e n hävarm, och de pariga fenorna äro också försedda med endast en led, leden mot gördeln. För ställförflyttning på land är det nödvändigt, att e. bildas av ett system av hävar-mar, ledade mot varandra, en rad skilda ben (se Extremitetteori, fig. 2), inbördes rörligt förenade med varandra. Icke blott mellan axel- och höftleden utan även mellan överarmens och underarmens (lårets och underbenets) ben finnas leder (armbågs- och knäleden), ävensom mellan underarmens (underbenets) och handlovens (vristens) ben (hand-och fotleden). Slutl. finnas också leder mellan handens, resp, fotens ben. Fingrarnas och tårnas antal är urspr. 5 (s. k. pentadactyli). Hos de fyrfota, på land levande djuren föreligger i så måtto en olikhet i de båda extremitetparens uppgift, som de bakre e. vid ställförflyttningen icke blott uppbära kroppen utan även skjuta den framåt, under det att de främre e. huvudsaki. hålla den upplyftad över marken. — Tetrapoderna visa med hänsyn till e. stora olikheter alltefter sin anpassning till olika levnadssätt. Så ha e. utbildats till hastigt språng, till grävning, klättring, simning, flykt o. s. v. — Hos en del äro e. helt tillbakabildade, ss. hos vissa ödlor och hos de flesta ormar. Jätteormarna hade dock rudimenter efter de bakre e. Hos valarna äro de främre omdanade till fenor och de bakre tillbakabildade (tandvalar) el. rudimentära (bardvalar). Om människans e. se Arm och Ben 2). — Jfr Extremitetteori. H. W. Fig. 1. Schematisk bild av extremiteternas utveckling enligt gälbågsteorien. a. gälbåge, b. gälstrålar. Gäl-strålen e tilltog i styrka og utvecklade sig till extremitetaxeln (A). Samtidigt härmed förskötos strålarna ut på densamma, varvid den s. k. urextremiteten uppkom (D). ExtremiteTteori'. För att förklara uppkomsten av ryggradsdjurens pariga extremiteter föreligga två teorier. Den ena, gälbågsteorien, framställdes av Gegenbaur (se denne). Enl. den skulle extremitets-skclettet härröra från visceralskelet-tet (se d. o.). De båda gördlarna (skulder- och bäckengördeln) skulle ha tagit sitt ursprung från gälbågar och de fria extremiteterna från gälstrålar (fig. 1). Den ursprungliga extremiteten (arkip-terygium) överensstämde i sin byggnad med fenorna hos den nu levande lungfisken (se d. o.) Neocera'todus. Genom fenan går en mångledad centralaxel, som på vardera sidan bär en rad bistrålar. Från denna ursprungliga fena skulle sedan genom tillbakabild-ning av vissa skelettdelar och starkare utveckling av andra den byggnad ha uppkommit, som Fig. 2. Främre extremitet av ett landdjur enligt gälbågsteorien. a—b extremitetsaxeln, som går genom överarmen (H), armbågsbenet (U) och lillfing-ret (V). Från ena sidan av axeln utgå strålarna, den l:a genom strålbenet (R) och tummen (I), den 2:a genom pekfingret (II), den 3:e och 4:e genom lång-, resp, ringfingrarna (III—IV). 1, r, c, u handlovens ben; 1—5 mellanhandens ben; I—V fingrarna. Strålarna på den andra sidan av extremitetaxeln tänkas vara tillbakabildade. — 1159 — — 1160 —