EYDE andra, över mittpartiet tronar Gud Fader (enl. annan uppfattning: Kristus i majestät), omgiven av Maria och Johannes döparen samt (å flyglarna) musicerande änglar och de nakna gestalterna av det första mänskoparet. Hubert v. E. tillskrives av flera forskare de tre mittbilderna samt delvis »Lammets tillbedjan». Igenslaget visar altaret å flyglarnas yttersidor nederst stiftarna knäböjande kring de som statyer målade bilderna av deras skyddspatroner, de båda Johannes; däröver »Bebådelsen» (med rumsinteriör emellan). Aldrig förut hade i måleriet studiet av det nakna så starkt framträtt, aldrig heller den verklighetstrogna porträtt-framställningen. Också det genremässiga och det landskapliga, som i miniatyrmåleriet redan tidigare framträtt, utvecklar sig här i monu-. mental oljemålning, liksom även i färgernas glans och sammansättning Gentaltaret betecknar en ny epok. Jan van E., som 1422 blivit hovmålare hos greven av Holland (Johan av Bayern) och 1425 trätt i tjänst hos hertigen av Burgund (Filip den gode), för vars räkning han 1428 ff. företog en resa till Lissabon, slog sig o. 1430 ned i Brygge, där han utvecklade en livlig verksamhet som målare av porträtt samt andaktsbilder. Signerade sådana (från 1432 ff.) finnas till ett antal av 9, vartill 4 sluta sig som fullt säkra. De förnämsta äro kanonikus v. d. Paeles madonna (akad., Brygge), som i format och utförande kommer Gentaltaret närmast; en triptyk (i Dresden) och en madonna (i Frankfurt a. M.) äro däremot miniatyrmässigt utförda; vidare kanslern Rollins madonna (Louvren, Paris), som visar konstnären på sin höjdpunkt både i figurframställning och rumsbehandling (med utblick på en stor stad); bland porträtten — som även framträda på andaktsbilderna — är f. ö. det förnämsta dubbelporträttet av Giovanni Arnol-fini och hans trolovade (National gallery, London), vilket ss. interiörmålning med den fint dämpade dagern i rummet står som det inledande mästerverket i konsthistorien. Bland de många andra Jan v. E. tillräknade bilderna, som finnas i museer Europa runt (bl. a. i Spanien och Portugal), må blott nämnas en liten porträttstudie i Kunstmuseet, Köpenhamn. — Från Jan v. E. utgick den mest betydande riktningen i den följande tidens måleri n. om Alperna, och även på utvecklingen i Italien och på den pyreneiska halvön utövade han ett märkbart inflytande — Litt.: P. Durrieu, »Heures de Turin» (1902); G. Hulin de Loo, »Heures de Milan» (1911); M. Dvorak, »Das Rätsel der Kunst der Brüder v. E.» (1904, ny uppl. 1925); W. H. J. Weqle, »H. and J. v. E.» (1907, ny uppl. 1912); M. J. Friedländer, »Der Genter Altar» (1921); A. Schmarsow, »H. und J. v. E.» (1924). E. W. Eyde [äi'da], Samuel (S a m), norsk ingenjör, affärsman och diplomat (f. 1866), diplomingenjör vid tekniska högsk. i Charlotten-burg 1891, praktiserade därefter i Tyskland och deltog jämte den tysk-amerikanske ingenjören Gleim med framgång i ett flertal tävlingar ang. ordnandet av bangårdar och hamnar samt erövrade bl. a. l:a pris i tävlingar rörande ban- gårdsarrangemang i Oslo (1896) och Stockholm (1899). Efter att 1898 ha förlagt sin verksamhet till Oslo, utarbetade E. tillsammans med K. Birkeland (se denne) på grundval av den senares uppfinningar en- metod för tillvaratagande av luftens kväve genom oxidering i elektrisk ugn. För industriellt utnyttjande av denna metod grundade han (1905) Norsk hydro-elektrisk kvælstoff aktieselskap, vilket utbyggde ett flertal stora valtenkraftstationer i Norge, bl. a. Rjukanfoss, och i stor skala tillverkar kväveprodukter av olika slag, särsk. Norgesalpeter (se d. o.). E. kvarstod i bolagets ledning till 1916, då han drog sig tillbaka från sin industriella verksamhet. Han utsågs 1918 till norskt sändebud i Warszawa men permitterades härifrån s. å. för deltagande i ett särsk. kommissionsarbete. När detta uppdrag 1924 fullgjorts, avböjde han erbjudande om att ånyo tillträda befattningen som sändebud i Polen och har sedan dess varit bosatt utanför Norge. R- L-n. Eydtkuhnen [aFtkönan], stad i Ostpreussen, gränsstation (mot Litauen) på järnvägen Kö-nigsberg—Kaunas; 6,126 inv. (1925). [J. C.] Eyersheim [äFarshalm], ort i Rhenpfalz, arkeologiskt bekant ss. fyndplats för lämningar av en neolitisk stenålderskultur. Om dennas ställning ha delade meningar uttalats. Sannolikt föreligger här ett prov på den rhenländska formen av den snörkeramiska kulturgruppen. Se Snörkeramik. G. Em. Eyjafjallajökull [äi'-], snötäckt vulkan (1,666 m. ö. h.) på Islands s. kust, v. om Myrdals-jökull. I historisk tid har E. haft utbrott 1612 och 1821. O.P. Eyjafjöröur [äi'-], den längsta (60 km.) och vackraste fjorden i n. Island, begränsad av branta fjäll. Fjorden fortsättes av en dal långt — 1163 — — 1164 —