EZEKIEL skall E. enl. Snorre ha författat en drapa »över alla islänningar», för vilken han i lön erhöll ett silverspänne på 50 marker, men på gr. av fattigdom och missväxtår måste han hugga det sönder och köpa mat för bitarna. Hans binamn, »skaldefördärvaren» (ej »skaldefördunk-laren»), antagl. honom givet av ovännerna i de mot honom fientligt stämda Erikssönernas parti, syftar på skaldens böjelse för imitation Att detta smädenamn dock, åtminstone delvis, var orättvist, därom vittnar »Häkonarmål». — E. framstår som en präktig människa, rättfram, modig, pålitlig, en trofast vän. E. H. Eze'kiel, se H e s e k i e 1. Ezida, babyloniskt tempel, huvudkultplats för guden Nabü i Borsippa, systerstad till Babylon. Ett kapell med samma namn fanns även i guden Marduks stora tempel Esagila i Babylon; i detta kapell förvarades guden Nabüs staty under nyårsfesten i Babylon, dit den under stora högtidligheter fördes den 5 nisan och varifrån den återvände till Borsippa den 12 nisan. Efr. B. Ezo, äldre hamn på Hokkaido, Japans nordligaste ö. Ezzelino [-li'nå] da Roman o, italiensk furste (1194—1259), satte sig 1230 i besittning av Verona och erövrade i kejsar Fredrik II :s tjänst 1236 Vicenza, sedermera även Padua. 1238 g. m. Fredriks naturliga dotter, Selvaggia, blev han kejsarens vikarie över vissa områden i n. Italien. E. uppträdde här med största kraft, parad med en hänsynslös grymhet och likgiltighet för de använda medlen. Efter Fredrik II :s död 1250 uppträdde han nästan som oavhängig furste; hans många fiender förmådde påven Alexander IV att predika korståg mot honom, men E. slog motståndarna vid Torricella 1258. 1259 föll han i fiendernas våld och berövade sig själv livet i fängelset. Bio grafi av F. Slieve (1909). H. Bg. Eötvös [ö'tvöj]. 1) J o z s e f E., baron, ungersk förf, och politiker (1813—71). Efter en uppmärksammad propagandaskrift om förbättrad fängelsevård (1838), inspirerad under utrikes resor (bl. a. i Sverige), inledde E. med »A karthausi» (»Kartusianmunken», 1839—41) ett socialt betonat romanskriftställeri, som fortsattes med »A falu jegyzöje» (»Bynotarien», 1844—46) och en skildring från Ungern 1514 (1847—48). Redan vid sitt inträde i magnatkammaren 1839 kunde han betraktas som den ungerska reformrörelsens andlige ledare. Politiskt nära förbunden med L. Bat-thyany och L. Kossuth, insåg han dock betydelsen av en realunion med ett ledande Österrike. 1848 var han kyrko- och undervisningsminister i Batthyånys ungerska självständig-hetsministär. 1848—51 bosatt i München, anslöt han sig efter hemkomsten till F. Deåk och invaldes 1861 i representantkammaren. 1867 återigen ecklesiastikminister (i G. Andråssys ministär), införde han 1868 obligatorisk folk-skoleundervisning. E. verkade även för judarnas frigörelse. Th. 2) L ö r a n d (Roland) von E., baron, den föregåendes son, fysiker (1848—1919), prof, i Budapest 1873, medl. av ungerska vetenskaps-akad. 1873, dess president 1889, undervisningsminister 1894—95. E:s’ tidigare arbeten behandlade huvudsaki. kapillaritet, de senare och viktigaste magnetism och gravitation. E. konstruerade ett flertal precisionsinstrument, särsk. gravitationskompensatorn, som möjliggjorde ett snabbt och noggrannt bestämmande av ändringar i gravitationen. Genom E:s’ preci-sionsmätningar fastställdes den fullst. identiteten mellan tung massa och trög massa (se Massa). A. B. L. F. F är den 6:e bokstaven i det vanliga euro-peiskt-latinska alfabetet. Det har över latinet fått sin form efter det grekiska digamma, F, som betecknar ett u-ljud och återgår på ett semitiskt tecken (se Alfabet). F uttalas i de flesta nyeuropeiska språk som i nysvenskan, d. v. s. som en tonlös dentilabial explosiva. I nyisl. betecknar det dock inuti och i slutet av ord u-ljud, t. ex. lifa, haf. Så var också sedan äldsta tider fallet i vissa ställningar, i sht i slutljud, i danskan och svenskan; i da. upphörde detta bruk i början av 1700-talet (dock ännu af, av), men i sv. kvarlevde det officiellt till den senaste rättskrivningsreformens genomförande. — Det svenska /-ljudet i arvord går i början av ord tillbaka på indoeuropeiskt p, t. ex. fader (lat. pater); inuti ord framför konsonant kan det ha annat ursprung. E. H. Mus. Benämning på normalskalans 4:e ton (det medeltida tonsystemets 6:e ton; jfr A, mus.). I de romanska länderna kallas tonen fa Sedan linjesystemet införts i notskriften, har bokstaven F tagits i bruk som klav för att markera den linje i notsystemet, som skulle — 1167 — — 1168 —