FABRE (1159), den skabrösa men roliga historien om en kopplerska och hennes oäkte son, som modern utger än som son till en präst, än som son till en chevalier, än som son till en hygglig borgare. Bland f. må vidare nämnas t. ex. »Le vilain mire» (»Bonden-läkaren»), som ligger till grund för Molières »Médecin malgré lui». Huvudverket om f. är J. Bédiers (se denne) »Les fabliaux». J. V. Fabre [fabro], Fran^ois Xavier Pascal, fransk målare (1776—1837), tillhörde den klassicistiska riktningen och utförde åtskilliga porträtt samt historie- och landskapsmålningar. Till sin fädernestad Montpellier skänkte han sina rika konstsamlingar, utgörande grundstommen till det av honom 1828 grundade Musée Fabre. M. Bjn. Fabre [fabro], Jean Henri, fransk naturforskare (1823—1915), en av samtidens främste kännare av insekternas levnadsvanor och instinkter. Efter att först ha varit anställd som lärare, bl. a. vid univ. i Avignon, tog F. 1867 avsked härifrån för att helt kunna hängiva sig åt insekternas studium. Sina om outtröttlig flit och sällsynt skarp iakttagelseförmåga vittnande rön och upptäckter har han till största delen nedlagt i sina även genom ett livligt och medryckande framställningssätt berömda »Souvenirs entomologiques» (10 bd, 1879—1907). I sv. övers, utkommo »Ur insekternas värld» (1911) och »Instinktens mysterier» (1918), ss. utdrag ur »Souvenirs». — Biografi av G. V. Legros, »La vie de J.-H. F.» (1913). S. Bgtn. Fabre [fabro], Ferdinand, fransk förf. (1830—98), en föregångare till P. Bourget (se denne), i den s. k. in-tuitivismen (se d. o.) och dess reaktion mot Zola. Frånsett en del ungdomslyrik framträdde F. först 1862 med romanen »Les Courbezon, scè-nes de la vie cléri-cale» och har därpå i ett stort antal romaner, bland vilka särsk. märkas »Scènes de la vie rustique. Le chevrier» (1868, på 1500-talsspråk), »L’abbé Tigrane, candidat å la papauté» (1873; sv. övers. 1902), »Lucifer» (1884), med en säker, fast något massiv psykologi och påfallande ovighet i formen tecknat spec. präst- och bondelivet i Cevennerna. F:s »Ma jeunesse (Mon cas littéraire)» utgavs postumt 1903. Lff. Fabre [fabro], É m i 1 e, fransk förf, och teaterledare (f. 1869), har fortsatt och vidareutvecklat den skarpt realistiska stil, som på 1880-talet med utgångspunkt i naturalismen men delvis i opposition mot dennas teaterkrav företräddes av H. Becque (se denne). F. debuterade 1894 med komedien »Comme ils font tous» och har sedan i ett 10-tal pjäser, däribland »La maison d’argile» (1907; uppförd i Stockholm 1919 av M. de Féraudys sällskap), utmärkta för en viss kärv kyla och satirisk underton, tecknat det offentliga nutidslivets olika faser, spec. i de politiska, administrativa och finansiella kretsarna. Hans samling »Théätre» utgavs i 4 bd (1920 ff.). F. är sedan 1913 chef för Comédie fran^aise. Lff. Fabre d’Ég!antine [fa'bro degläti'n], P h i-lippe F r a n q o i s Nazaire, fransk politiker (1750—94). Urspr. skådespelare och lust-spelsförf., anslöt sig F. till revolutionen och tillhörde kretsen kring Danton. 1792 var han medl. av konventet, där han särsk. gjorde sig bemärkt för den iver, varmed han verkade för införandet av revolutionskalendern. Han blev 1794 jämte Chabot (se denne) och andra anklagad för underslev och — ehuru näppeligen skyldig — dömd till döden och avrättad. B. Fabri (Smedh), Johannes, boktryckare (d. 1496), se Boktryckarkonst, sp. 437. Fabria'no, G e n t i I e da, italiensk målare (1370—1427), var verksam bl. a. i Venedig, Florens, Orvieto, Rom. F. är en av övergångs-mästarna mellan medeltid och renässans. Han utgick från sin umbriska hemtrakts gotik och bibehöll alltid något av skolans dekorativa stil; hans gestalter präglas av en överjordisk mildhet, men samtigt äger han skarp blick för verklighetstrogna detaljer, återger med finhet ljusets spel och är en fulländad stoffmålare. Det är sammansmältningen av det svärmiska draget och en vaknande fröjd inför den jordiska tillvaron, som förläna hans verk deras tjusning, t. ex. »Konungarnas tillbedjan», Florens. M. Bjn. Fabrice [-bri's], Friedrich Ernst von, holstein-gottorpsk diplomat (1687—1750), var son till en av Georg I:s mest betrodda han-noveranska ministrar men gick i Holstein-Gottorps tjänst och sändes 1710 av administra-torn Kristian August som sändebud till Karl XII i Turkiet, där han stannade ända till konungens hemresa. F :s depescher hem utgåvos — ehuru — 1175 — — 1176 —