FABRICIUS med åtskilliga strykningar — 1751—61 i såväl fransk som tysk, engelsk och holländsk uppl. och övers, senare till sv. De utgöra en av de mest använda källorna till Karl XII:s turkiska historia, ehuru F. knappast torde ha varit så invigd i dennes planer, som han vill låta påskina. Under Karls sista år fördes med F. och hans fader som mellanhänder viktiga hemliga förhandlingar mellan honom och Georg. F. påstod sedermera i ett anfall av svårmod, att han mördat Karl XII, men F. befann sig vid dödstillfället i en helt annan del av Europa. P. S. Fabrice [-bri's], Georg Friedrich Alfred von, greve, tysk militär och politiker (1818— 91), officer vid kav. 1834, överste 1863, general av kav. 1872. F. blev 1864 generalstabschef vid den tyska exekutionsarmén i Holstein och 1866 chef för saxiska arméns generalstab. Efter fredsslutet omorganiserade han ss. krigsminister (1866—91) saxiska armén till 12:e tyska armékåren. 1871 blev F. befälhavare för de tyska ockupationstrupperna i Frankrike men återtog i juni s. å. krigsministerposlen samt blev 1876 även konseljpresident. F. upphöjdes 1878 i friherrligt och 1886 i grevligt stånd. — Litt.: M. Dittrich, »Staatsminister General Graf v. F.» (1891). E. Bz. Fabrice'ra (lat. fabrica're, till faber, hantverkare, smed), fabriksmässigt tillverka; själlöst el. mekaniskt åstadkomma. Fabri'cius, Jacob, förf. (1703—41), amira-litetspastor i Karlskrona, g. 1741 m. H. Ch. Nordenflycht, som under titeln »Amaranther» (1744) utgav hans dikter och den av platonsk dygdeuppfattning präglade allegorien »Vänskaps väg». — Litt.: H. Borelius, »H. Ch. Nordenflycht» (1921). H.E. FabrFcius, Luscinus Gaius, romersk härförare, bördig från Aletrium, befriade ss. konsul 282 f. Kr. det av lukanerna belägrade Thurii. Ss. underhandlare hos konung Pyrrhus av Epirus säges F. ha visat stor ståndaktighet gentemot konungens försök att förmå honom svika sitt fosterland, kämpade 279 ss. legat vid Asculum och blev åter konsul 278. F. skall då ha utlämnat Pyrrhus’ läkare, som erbjöd sig förgifta konungen, varpå denne utan lösen återsände alla de romerska krigsfångarna. F. kämpade sedan segerrikt mot lukaner, bruttier, tarentiner och samniter. W. N. Fabri'cius. 1) Adam Kristoffer F., dansk historiker (1822—1902), cand. theol. 1847, innehade intill 1888 olika prästerliga poster men gjorde sig mest känd ss. historisk förf., framförallt genom sin »Illustreret Danmarks His-torie for Folket» (2 bd, 1854—55; senaste uppl. utg. av F. 2) 1914—15). B. 2) K n u d Frederik Krog F., den föregåendes son, historiker (f. 1875), d:r phil. 1906, underarki-varie vid Rigsarkivet 1909, prof, vid Köpenhamns univ. 1916. F. har särsk. ägnat sig åt studiet av Danmarks historia under 1600-talets senare del och utg. bl. a. »Skaa-nes Övergång fra Danmark til Sverige» (2 bd, 1906), »Griffen-feld» (1910), »Kongeloven» (1920), »Kollegie-slyrelsens Grundlæggelse» (1921). B. FabrFcius, Hieronymus (eg. G i r o 1 a-mo Fabrizio), efter sin födelsestad kallad Aquapendente, italiensk läkare (1537 —1619), lärjunge till Falloppio (se denne) och dennes efterträdare som anatom i Padua, samtidigt prof, i kirurgi; avgick från sina befattningar 1604. F. lät på egen bekostnad uppföra en stor »anatomisk teater», i vilken han, un der stark tillströmning av lärjungar från hela Europa, utförde sina anatomiska dissektioner. Hans väsentligaste arbeten ligga på em-bryologiens område, och han är den jämförande anatomiens grundläggare. Främst bör nämnas hans arbete »De formato fætu» (1604), i vilket han framlägger jämförande studier över fosterutvecklingen hos ett flertal däggdjur, fåglar, fiskar och reptilier. I sina ingående anatomiska arbeten om öga, öra, struphuvud, lungor, muskler, leder o. s. v. behandlar han även fysiologiska frågor, ss. om synen och ögats rörelser, om rösten, om hörseln, om rörelser (gång, flygning, simning, krypande o. s. v.). Hans »Opera omnia anatomica et physiologica» utkommo första gången i Padua 1625. T. H-n. Fabri'cius, David, holländsk amatörastronom (1564—1617), 1584 präst i Resterhaave i Ostfriesland, upptäckte 1596 den långperiodiska föränderliga stjärnan Mira (o) i stjärnbilden Valfisken (Cetus), den först bekanta föränderliga stjärnan. Hans son, Johannes F. (1587 —o. 1615), upptäckte 1611, några mån. efter Galilei, solfläckarna. Ch. — 1177 — — 1178 —