FABRITIUS mot en ljus bakgrund. Bland de få arbeten, som man bevisligen vet vara av F., räknas några som den holländska genrekonstens pärlor, »Steglitsan» (Haag), »Vakten» (Schwerin), »Tobias och hans hustru» (Innsbruck). M.Bjn. Fabritius [-i'tsi-], B a r e n t, nederländsk målare (o. 1600-talets mitt och senare del), sannolikt lärjunge till Rembrandt, verksam i Leiden åtm. 1655—60. Hans verk omfatta till största delen mytologiska och bibliska framställningar, men hans styrka ligger i de av honom utförda porträtten, som präglas av stor finhet i ljusdunkelbehandlingen. Nationalmuseum äger en familjegrupp från 1650, det tidigaste år man har daterade bilder av F. M. Bjn. Fabritius [-i'tsi-], L u d w i c h, krigare, diplomat (1648—1729). F. i Brasilien av holländska föräldrar, kom F. 1663 i rysk militärtjänst, tillfångatogs av kosacker 1665, såldes 1668 som slav till en tatar, men friköptes s. å. Han vistades i Persien 1668—71, livnärande sig som kvacksalvare, kom därefter åter i rysk tjänst ss. kapten, blev major 1673 och överste löjtnant 1675. 1677 tog han avsked och begav sig till Stockholm, sändes 3 gånger som sv. envoyé till Persien, 1677—82, 1683—88, 1697— 1700, för att åvägabringa handelsförbindelse mellan detta land och Narva över fastlandet. Beskickningarna kröntes med framgång, och F. adlades 1687. — Litt.: J. Kempe, »L. Fabritii lefwerne» (1762). C. V. J. Fabri'zi, N i c o 1 a, italiensk frihetskämpe och politiker (1804—85), deltog från 1831 i de italienska frihetsrörelserna. Under Garibaldis diktatur 1860 var F. guvernör i Messina och krigsminister. Medl. av deputeradekammaren från 1860-talets början, var han, liksom tidigare under upprörsrörelserna, en hängiven anhängare till Crispi och dennes politik. Th. Fabri'zio, G i r o 1 a m o, italiensk läkare, se H. Fabricius, sp. 1178. Fa'bula (lat., saga, fabel, dikt, drama), hos romarna den officiella beteckningen på skådespel. F. pallia'ta, komedi med i grekisk dräkt (pa'llium, grekisk mantel), f. toga'ta med i romersk toga klädda skådespelare. — F. docet (lat., historien lär), ofta använd slutfras i de romerska fablerna, inskärpande den lärdom, som kan hämtas ur fabeln. Jfr S e n s moral. W. N. Fabule'ra, uppfinna och utveckla fabeln i ett diktverk; prata i vädret, dikta ihop. Fabulö's, otrolig, sagolik. Fabvier [favje'], Charles Nicolas, baron, fransk militär (1783—1855), officer vid art. 1804, deltog i 1805 års fälttåg och sändes 1807 till Turkiet och Persien för att organisera därva-rande stridskrafter. F. stred sedan under Marmont i Spanien 1811 och i Ryssland 1812 samt blev under 1813 års fälttåg överste. Ss. adjutant hos Marmont var han 1814 en av under tecknarna av Paris’ kapitulation. Efter bourbonernas återkomst erhöll han avsked, begav sig 1823 till Grekland och deltog med utmärkelse i Greklands frihetskrig 1823—29. Efter julirevolutionen 1830, i vilken han tog verksam del, återinträdde F. i fransk tjänst, blev 1839 generallöjtnant, 1845 pär och 1848 franskt sändebud i Konstantinopel. Efter att 1849 en kort tid ha varit i dansk tjänst, återvände han till Frankrike och invaldes s. å. i lagstiftande församlingen. F. har bl. a. utg. »Journal des opérations du 6:e corps pendant la campagne de 1814 en France» (1819). E. Bz. Facardin, se F a c h r a d-D i n II. Faccio [fa'cå], F r a n c o, italiensk tonsättare och dirigent (1840—91), slöt sig med sina operor »I profughi Fiamminghi» (1863) och »Amleto» (1865) till den tysk-wagnerska strömningen; samarbetade med Arrigo Boito, bereste jämte honom Skandinavien 1867—68, blev 1868 prof, vid Milanos konservatorium och senare dirigent vid Scalateatern där. A. N. Face [fas] (fra.), ansikte; fasad; jfr Fas. Face'tier (lat. face'tice, skämt, kvickhet), samlingar av lustiga infall på latin, särsk. i bruk under renässansen, där denna litteratur^ art först odlades av Poggio i hans »Facetiarum libri IV» (1471), med många efterföljare, bl. a. i Sverige Michael Lindner i »Facetiæ, thet är tijdh fördrijff» (1641). W.N. Face'tt, se Fasett. Fachingen [fa'zigan], by i preussiska prov. Hessen-Nassau, vid Lahn; 217 inv. (1925). F a c h i n g e r-m ineralvatten, som härstammar från i mitten av 1700-talet upptäckta källor, är ett alkalisktsurt vatten, innehållande rikligt med natriumbikarbonat, magnesiumkar-bonat och fri kolsyra. Användes mot luftvägs-katarrer, gikt m. fl. sjukdomar. Wk. — 1187 — — 1188 —