FACKFÖRENING Fackförening, en fortbestående, till en viss ort och visst fack, yrke el. företag begränsad sammanslutning av löntagare med uppgift att tillvarataga medl:s intressen på arbetsmarknaden. — Historiskt sett kunna f. betraktas som spontana uttryck för arbetarnas missnöje över den ekonomiska liberalismens sociala konsekvenser. Det fria arbetsavtalet skulle ju utgöra grundvalen för arbetarens förhållande till arbetsgivaren. Principiellt hade härvid den personliga friheten och likställigheten proklamerats, men verkligheten gestaltade sig annorlunda. Arbetaren befann sig som avtalsslutande part praktiskt taget alltid i ett tvångsläge, vilket i regel gjorde det möjligt för motparten att diktera villkoren. Patriarkalismens tid var i stort sett förbi, och arbetskraften betraktades rätt och slätt som handelsvara. Med den industriella utvecklingen följde en tilltagande proletarisering och ett socialt betryck, ur vilket den enskilde arbetaren icke förmådde resa sig. Eftersom staten enl. liberalismens principer icke fick ingripa i medborgarnas ekonomiska anlägenheter, ansåg den sig förhindrad att bistå arbetarna med en social skyddslagstiftning. Arbetarna tvingades därför att söka skydd i gemenskap och sammanslutning. Det gällde i första hand att med tanke på arbetsavtalet skapa en motvikt till företagarmakten. Gentemot den kollektivitet av ekonomiska och tekniska produktionsmedel, som representerades av företagaren, ställdes f. ss. uttryck för arbetskraftens kollektivisering. Detta innebar visserligen för arbetaren i viss mån ett uppgivande av den personliga friheten men möjliggjorde å andra sidan den likställighet, som är förutsättningen för det fria arbetsavtalet. Detta förankrades i sin tur i en ny avtalstyp, kollektivavtalet (se d. o.), som småningom och i takt med arbetarorganisationernas utveckling kompletterades med en social skyddslagstiftning. Numera torde f. kunna betraktas som oundgängliga sociala organ inom företagen och f.-rörelsen som ett nödvändigt instrument i den moderna socialpolitikens tjänst. Historisk och statistisk översikt. De första f. bildades i England redan i början av 1700-talet. Lagstiftningen hindrade dem emellertid länge från att göra sig gällande. Detta hinder undanröjdes 1824—25, och därpå följde en kort period av laglig föreningsverksamlet. Det är också från den tiden, som man kan räkna med en f.-rörelse i numera vedertagen bemärkelse. F. erhöllo under 1830—40-talen en revolutionär karaktär och råkade på gr. därav i en allt skarpare motsättning till såväl arbetsgivarna som statsmakterna, vilket slutl. ledde till att de undertrycktes av myndigheterna. De återupprättades dock inom kort, och redan i slutet av 1840-talet var man inom vissa yrken och industrier i färd med att lägga grunden till omfattande organisationer, av vilka åtskilliga sedan dess ägt bestånd. Man lade sig därvid särsk. vinn om att konsolidera de lokala f. i lands- el. distriktsomfattande förbund och utrusta dem med fonder, ur vilka understöd skulle betalas till av arbetsinställelser, arbetslöshet el. sjukdom drabbade medl. Några revolutionära tendenser förmärktes icke mera, det politiska intresset sköts i bakgrunden, och man tog uteslutande sikte på arbetsmarknadens aktuella problem och behovet av arbetarskydds-lagstiftning. Det dröjde likväl ända in på 1870-talet, innan f. i England fingo en betryggande laglig ställning. Detta skedde genom f.-lagarna 1871—76. — De f., som funnos vid denna tidpunkt, hade i regel åstadkommits av yrkesut-bildade arbetare och mera typiska industri arbetare. De icke yrkesutbildade grov- och hjälparbetarna saknade i allm. organisation. Först i slutet av 1880-talet och in på 1890-talet förmådde dessa arbetarkategorier åstadkomma f. av bestående värde. 1889 bildades General federation of trade unions, en sammanslutning av ett mindre antal fackförbund, vilka utan att uppgiva sin självständighet förbundo sig att ömsesidigt understödja varandra vid arbetsinställelser av större omfattning. De olika förbunden hade emellertid stått i förbindelse med varandra ända sedan 1868 via Trades union congress, som sammanträtt årl. och genom sitt verkställande organ, Pdrliamentary committee, företrädde den engelska f.-rörelsen inför statsmakterna och allmänheten. Kongressen och kommittén ägde icke befogenhet att befatta sig med de enskilda förbundens angelägenheter och förmedlade icke heller ekonomiskt understöd vid strejker el. lockouter. En ändring härvidlag vidtogs först 1921, då kommittén ersattes med General council, ett av ombud för förbunden bestående representantskap. Därmed förvandlades den av kongressen representerade, mera lösliga sammanslutningen till en landsorganisation, inom vilken förbunden visserligen alltjämt tillförsäkrades själv-bestämningsrätt ang. deras egna angelägenheter, men där ömsesidigheten i fråga om understöd och solidariskt uppträdande betryggades. Den engelska f.-rörelsen iakttog ända fram till världskriget en påfallande återhållsamhet i politiskt avseende och skilde sig härvidlag från t. ex. den tyska och den skandinaviska. Under kriget engagerades den mer och mer politiskt, samtidigt som den socialdemokratiska tendensen framträdde skarpare. Numera torde — 1193 — — 1194 —