FACKFÖRENING taire. Denna slöt förbund med det kommunistiska partiet och inträdde i den kommunistiska f.-internationalen. 1926 bildades en tredje landsorganisation, benämnd C.G.T. syndicaliste révolutionnaire, som tagit till uppgift att fullfölja den franska f.-rörelsens antiparlamen-tariska och partipolitiska oavhängighetstradi-tioner. Påverkad av den agitation, som bedrevs av CGT, utvecklades f.-rörelsen i Italien och Spanien även i revolutionärt-syndikalistisk anda fram till världskriget, men i likhet med den franska modifierades den även där under och omedelbart efter världskriget. Efter kriget framträdde emellertid inom den italienska f.-rörelsen starka kommunistiska tendenser, vilka gåvo fascisterna anledning till en hänsynslös förföljelse mot hela rörelsen, och denna undertrycktes sluti. helt och hållet i samband med fascisternas övertagande av den politiska makten. I Italien har sedermera en helt ny typ av f.-rörelse uppstått, organiserad i enlighet med den fascistiska arbetslagstiftningen och kontrollerad av myndigheterna. Den spanska f.-rörelsens utveckling under tiden efter kriget har varit ung. densamma som den franska rörelsens, d. v. s. den har mer och mer fått en reformistisk politiskt-parlamentarisk karaktär. Där finnes emellertid alltjämt en syndikalistisk strömning och även en kommunistisk, ehuru dessa icke kunna tillmätas någon större betydelse. I likhet med vad som var förhållandet i Tyskland, bildades de första f. i Danmark under inflytande av den socialistiska agitationen. Enstaka f. kommo tillstånd redan på 1860-talet, och under 1870-talet lades i dagen stor livaktighet, varvid emellertid f. mera ägnade sig åt socialistisk agitation än praktisk socialpolitisk verksamhet. Under slutet av 1880-talet började man konsolidera f. i förbund, och dessa sammanslöto sig 1898 i en landsorganisation, De samvirkende Fagforbund. Den danska f.-rörelsen har alltid varit politiskt aktiv och socialdemokratiskt inriktad. — Så var även ända fram till omedelbart efter världskriget förhållandet med f.-rörelsen i Norge, som leder sitt ursprung från 1880-talet och 1899 konsoliderades i Arbejdernes faglige landsorga-nisasjon. Efter världskriget förmärktes en kommunistisk strömning inom denna rörelse, vilket hade till följd, att den slutl. bröt sina gamla skandinaviska och internationella förbindelser för att närma sig den ryska f.-internationalen. Den råkade emellertid inom kort i så stark motsättning till denna international, att den nödgades draga sig tillbaka för att nu intaga en internationellt sett isolerad ställning. I Österrike, Ungern, Tjeckoslovakien, Schweiz, Belgien och Holland leder f.-rörelsen sitt ursprung från 1870-och 1880-talen. Under 1890-talet började f. bildas i Finland och Balkanstaterna samt i vissa utomeuropeiska länder, t. ex. Australien och Nya Zeeland. I flertalet av dessa länder har f.-rörelsen varit och är alltjämt splittrad på gr. av religiösa och politiska motsättningar. I Japan och Ryssland märktes i slutet av 1800-talet svaga ansatser till en sådan rörelse, men denna hämmades i sin utveckling av politiska förhållanden. I Ryssland tog rörelsen fart i samband med Kerenskij-revolutionen 1917 och ställdes, sedan bolsjevikerna erövrat makten, under den kommunistiska regimens förmynderskap. Där räknar man nu med över 10 mill. f.-medl. Även i sådana länder som Indien och Kina har särsk. efter världskriget en f.-rörelse uppstått men bl. a. på gr. av politiska förhållanden icke förmått göra sig nämnvärt gällande. Den första f. i Sverige bildades 1846. Det var Typografiska föreningen i Stockholm, som då konstituerades. Någon f. i modern bemärkelse blev den likväl först fram på 1880-talet, då liknande sammanslutningar åstadkommos inom flertalet hantverksmässiga yrken i Stockholm och i vissa andra städer. F.-bildandet under förra hälften av 1880-talet skedde utan nämnvärd påverkan av socialistisk agitation och betingades uteslutande av ett behov att komma tillrätta med de otillfredsställande arbetsvillkoren. 1883 sammanslöto sig de då bildade f. i Stockholm i Fackföreningarnas centralkommitté, vilken sedermera fick motsvarighet i andra städer. Inom denna kommitté uppstod inom kort en kraftmätning mellan å ena sidan dem, som önskade, att f. skulle förhålla sig politiskt neutrala? å andra sidan företrädarna för den unga socialistiska rörelsen. I flertalet f. hyste de ledande personerna en liberal åskådning och hade i många fall livligt intresserat sig för de under 1860—70-talen bildade arbetarföreningarna (se d. o.). 1886 lyckades socialdemokraterna erövra majoriteten i F:s centralkommitté, och 1889 voro åtskilliga f. representerade vid den kongress i Stockholm, där Sveriges socialdemokratiska arbetareparti konstituerades. I slutet av 1880-talet och under L890-talet sammanslöto sig de yrkesutbildade arbetarnas f. i landsomfattande förbund. De icke yrkesutbildade arbetarna började då även att organisera sig, varvid särskilda förbund bildades av dem (Grovarbetareförbundet 1891 och Transportarbetareförbundet 1897). Fabriks-, gruv- , bruks- — 1197 — — 1198 —