FADER VAR verkningsriktning kunna f.-konstruktioner utföras med utsträckning endast i planet (t. ex. takstolar och bärbalkar) el. i rummet (pelare och tornkonstruktioner). Ss. ex. på större f.-konstruktioner må förutom de anförda brobyggnaderna nämnas Eiffeltornet i Paris. G. W. W. Fa^on [faså'] (fra.), se Fason. Facsi'mile, se F a k s i m i 1 e. Facta, L u i g i, italiensk politiker (f. 1861), advokat, deputerad 1892 (anhängare till Giolitti), finasminister under Luzatti och Giolitti 1910—14, justitieminister 1919 under Orlando, finansminister under Giolitti 1920—21. 18/ 2 1922 trädde F. i spetsen för en försonings- och koalitionsministär men lyckades varken vinna förtroende i parlamentet el. bemästra den svåra inrikespolitiska situationen med storstrejker, kommunistkravaller, arbetslöshet och en växande fascistisk rörelse. Ett misstroendevotum i deputeradekammaren juli 1922 tvingade honom att rekonstruera ministären; den fascistiska marschen till Rom i okt. s. å. föranledde kabinettets avgång. F., som sedan 1924 är senator, presiderade vid konferensen i Genua 1922. Th. Facto'tum, se Faktotum. Factum, se Faktum. Fadder. Bruket av faddrar förskriver sig från gamla kyrkans tid; sådana nämnas första gången hos Tertullianus (2:a årh.), och de hade då till uppgift att bekräfta dopkandidaternas religiösa mogenhet för dopet och understödja kyrkan i dess fortsatta fostran av de döpta. I och med barndopets (se Dop) införande fingo f. besvara de i dopritualet till barnet ställda frågorna och förpliktade sig att sörja för barnets religiösa fostran. Inom katolska kyrkan räknas f.-skap ss. äktenskapshinder (se Andlig släktskap). I sv. handboken av 1694 infördes en s.k. f.-fråga el. f.-förmaning, som bibehölls till 1894. I den mån som barnen genom samhällets försorg fått kristlig undervisning, har därmed f.-inst:s betydelse av garanti för denna barnens fostran bortfallit, och faddrarna övergått till att bli detsamma som dopvittnen. — Litt.: E. Rodhe, »Sv. gudstjänstliv» (1923). S.N Faddergåva, gåva, som någon i egenskap av fadder givit sitt gudbarn. F. blir fadderbarnets enskilda tillhörighet, det vanligaste och historiskt äldsta ex. därå, och må av barnet vid föräldrarnas konkurs el. död undantagas ur boet. E. K. Faderlig myndighet, se Föräldrarätt, Husbondevälde och Patria p o t e s-t a s. Fadermördare (efter ty. V atermörder), skämtsam benämning (vanl. i plur.) på en mot slutet av 1700-talet i Frankrike uppkommen mycket hög och styv manskrage med skarpa, snett uppåtriktade hörn, i Sverige vanlig under förra hälften av 1800-talet och brukad ännu en tid därefter. Ordets ursprung är omtvistat. Med hänsyn till det likabetydande eng. lady-killer, eg.: »dam-dödare», synes det sannolikast, att det skapats av folkhumorn med tanke på den fara, för vilken man utsattes vid de förr mer än nu, även bland män, vanliga ömhetsbetygelserna (vid möte, avsked o. s. v.). E. H. Faderskap. 1) Det naturliga (fysiologiska) f., egenskapen att vara fader, d. v. s. den man, vars sädeskropp befruktat det ägg, ur vilket den nya individen framgått. Medan så gott som aldrig tvekan råder om vem som är mor till ett nyfött barn, undandrager sig f. direkt bedömande. Enl. en hos alla kulturfolk gängse regel anses dock gift kvinnas man vara far till av henne under äktenskapet framfött barn och detta ss. »äkta» (= lagligt), el., ss. romarna uttryckte det, pater est quem nu'ptiæ demo'nstrant (fader är den, äktenskapet utvisar). Enl. bl. a. sv. lagen om äktenskaplig börd u/6 1917 må dock motbevis-ning mot äkta mannens f. föras och detta förkastas, men endast om hans f. är helt uteslutet, t. ex. på gr. av lång frånvaro el. sterilitet. F. till ogift kvinnas barn (»oäkta barn» el. enl. nyare sv. term »barn utom äktenskapet») är däremot städse osäkert, och endast en högre el. lägre grad av sannolikhet för viss persons f. kan åvägabringas. Intill senaste åren var i fransk rätt varje efterfors-kande af f. till dylikt barn förbjudet. I sv. rätt, liksom flerstädes, användes sedan gammalt edgång i faderskapsprocesser att utfylla annan bevisning om påstått f. Genom upptäckten av blodgrupperna (se d. o. och blodprov) har ett nytt, på fysiologiska fakta grundat medel vunnits att utesluta f. Observeras bör dock, att det för en mans ådömande av underhållsbidrag till barn utom äktenskapet enl. sv. rätt är tillräckligt, att hans f. visas vara möjligt (»att han kan vara fader»), E.K. 2) Teol. Guds f., se Gud. Fader vår kallas efter sina begynnelseord den bön, som, enl. den evang. traditionen, Jesus själv lärde sina lärjungar (»Herrens bön»). F. finns i evang. i två något avvikande former, Matt. 6:9—13 och Luk. 11:2—4, dessutom i »De tolv apostlarnas lära» (8:2—3). Matteus-formen har sju enkelböner, Lukasformen endast fem (»ske din vilja» och »fräls oss från ondo» saknas och äro trol. senare tillägg); i st. f. bönen om riket har en gren av texttraditionen: »Din helige ande komme ned över — 1209 — — 1210 —