FADING oss och rene oss». I Tolvapostelläran utmynnar F. i en lovprisning (»doxologi»): »Ty din är makten och härligheten i evighet»; denna avslutning har tillkommit i samband med F:s användning i gudstjänsten. — I stort sett råder i bönernas återgivande en överensstämmelse, som visar, att F. tidigt har orubbligt fixerats. Trol. har Jesus efter förebild av sin lärare Johannes döparen (Luk. 11:1) givit sina lärjungar ett gemensamt böneformulär som samlings-märke. I kyrkan blev F. dels familjebön, dels kultbön, men även tidigt individuell bön. Redan i Tolvapostelläran föreskrives, att man skall bedja F. 3 gånger dagligen, och F. har spelat och spelar en ofantlig roll i kyrkan och det kristna fromhetslivet inom alla samfund och bekännelser samt har på senare tid fått ekumenisk betydelse som hela kristenhetens gemensamma bekännelse. — F. företer stora likheter med judiska böner från samma tid men är mycket kortare och strängt koncentrerad omkr. några få ämnen: först Guds majestät och rike (l:a och 2:a bönen åsyfta världsdomen och världsförnyelsen), så lärjungarnas elementäraste behov: bröd och syndaförlåtelse; slutl. skydd mot den demoniska världsmaktens anfäktelser (»frestelser»), Jesu religion finner ett pregnant uttryck i F. Betecknande är tilltalsordet »Fader». — Litt.: P. G. Eklund, »Evang. F.-dyrkan» (1904—05); L. Brun, »Fa-dervor» (1920); Edv. Lehmann, »Enhetsmär-ket» (i »Tvedräkt och endräkt», 1922); F. Hei-ler, »Das Gebet» (5 Aufl. 1923); A. v. Harnack, »Erforschtes und Erlebtes» (1928); G. Dalman, »Die Worte Jesu» (2 Aufl. 1930). A.J.F. Fading [feKdirj], radiofenomen, som yttrar sig i ett mer el. mindre periodiskt av- och tilltagande av signalstyrkan och antages förorsakat därav, att de från sändarantennen utgående, uppåt riktade vågorna reflekteras mot det s. k. Heavisideskiktet (se d. o.) och på olika vägar nå mottagaren, där de än förstärka, än försvaga varandra. Dessa störningar göra sig gällande först på ett visst avstånd från sändaren, vilket avstånd i allm. ökas med den använda våglängden, medan snabbheten i förändringarna tilltager med avtagande våglängd. Olägenheterna ha hittills endast i viss mån kunnat övervinnas genom komplicerade mottagningsanordningar, ss. uppställande av flera mottagare på vissa avstånd från varandra och dessas förbindande medelst telefonledningar samt genom automatisk styrkereglering. G. Am. Fadä's (fra. fadaise, till fat, dum, men anslutet till fade, fadd), dumt yttrande, dumhet, platthet. Fæces, exkrementer (se d. o.). Fædrelandet, dansk tidn., grundad 1834 som veckoblad av C. N. David (se denne) och J. Hage, med syfte att utbreda kunskaper om och sinne för de allmänna angelägenheterna, i dec. 1839 utvidgad till daglig tidn., med C. Ploug (se denne) som ansvarig red. från 1841. F. upphörde 31/s 1882. F. har spelat en stor roll i Danmarks politiska och kulturella liv. Organ för de nationalliberala, hävdade F. folkets rätt till deltagande i statslivet men gled småningom mera mot höger. F. ivrade för danskheten i Slesvig och Nordens enhet. Stort utrymme ägnades i F. åt allmänt kulturella spörsmål, behandlade av landets främsta förf. H. E. Fæmunden, sjö i Norge, se Femunden. Faenza [faä'ntsa], stad i prov. Ravenna i Emilien, n. Italien, 30 km. s. v. om staden Ravenna; 40,062 inv. (1926). Textilindustri. — Domen, i ungrenässans, påbörjades 1474. Gammal brunn på ett torg i Faénza. Staden, vars majolikatillverkning, fayence (f a-jans, se d. o.), redan i början av 1400-talet stod högt i rykte, har internationellt museum för keramik; dessutom finnas pinakotek och museum. O. P.; M. Bjn. Færder, norsk lots- och fyrplats samt radio-pejlstation å skär vid v. sidan av Oslofjordens mynning. E. Hg. Fæ'sulæ, se F i e s o 1 e. Fa'eton (grek., lysande), grek, myt., son till Helios (se denne) och Klymene. För att få sin gudomliga börd bekräftad utverkade F. av sin fader att en dag få köra solspannet men förmådde ej tygla detta, satte himlen och jorden i brand och slungades slutl. av Zeus’ blixt ned i floden Eridanos (se d. o.), där han drunknade. Sagan om F. har behandlats av bl. a. Ovidius i hans »Metamorfoser» och var ett ofta använt motiv i konsten (i sarkofagreliefer o. s. v.). W.N. Fa'etong [el. -å'p] (fra. phaéton, efter namnet på Faeton, se denne, med syftning där — 1211 — — 1212 —