FAGNANO överdirektör och chef 1747. Med sällsynt energi, förmåga och kunskaper främjade F. i hög grad lantmäteriets utveckling. Lantmäterikontorets utgivande av tryckta geografiska kartor ordnades. Sannolikt genom F:s initiativ anförtroddes 1735 den dittills dåligt ordnade justeringen av mått och vikt åt lantmäte-riet, och F. nedlade mycket arbete på ordnande av mått-och viktväsendet samt justeringen. Sin största insats gjorde F. emellertid genom att till jordbrukets för bättrande införa den form för skifte av jord, som fått namn av storskifte (se d. o.) och som blev av största betydelse för landets ekonomiska liv. F. ivrade för den allmänna hushållningens upphjälpande, gjorde oförskräckt en mängd inlägg i tidens frågor och togs mycket i anspråk för deras lösande. Han var i Vetenskapsakad. sekreterare 1742—44 samt preses 1746—47 och 1759—60. Bland av F. utg. arbeten märkas »Rymdemätning» (1739), »Om decimalers nytta och bruk» (1742), »Sv. landtbrukets hinder och hjälp» (1746), »Systematiska begrepp om allmänna hushållningens brister och botemedel» (1763), »Anledning fill en riktig myntfot» (1766) samt avh. i Vetenskapsakad:s handlingar. O. B.-J. Fagnano [fana'nå], Giulio Carlo de Toschi di, italiensk matematiker (1682— 1766), har visat, att beräkningen av omkretsen av lemniscatan (en viss 8-formad kurva, upptäckt av E u d o x o s, se denne) kan ske med elliptiska integraler, och vidare gjort några av de första undersökningarna över dessa. F. kan därför anses som upphovsman till teorien för elliptiska integraler och funktioner. H. D. Fagocy't kallas en cell, som har förmåga av fagocytos. Jfr Makrofag och M i k r o f a g. Fagocytos [-å's], biol., kallas den livsyttring hos cellen (se d. o.), som ger sig uttryck däri, att den i sig upptager korpuskulära element och upplagrar dessa i sin protoplasma. Detta upptagande kan ske ant. omärkbart, d. v. s. utan att någon rörelseyttring från cellens sida kan iakttagas (import), el. genom att cellens protoplasma sluter en ring omkr. partikeln och drager in den i sig (cirkumfluens) el. därigenom, att cellen skickar fram en proto-plasmautlöpare, som fäster sig vid partikeln och därefter stjälper in i cellen, dragande partikeln med sig (invagination). En hel del en celliga djur, bl. a. amöbor (se d. o.), hos vilka f. är särsk. studerad, upptaga på detta sätt bl. a. sina näringsämnen, men även ett flertal celler hos högre djur ha förmåga av en sådan f. Särsk. Metsjnikov (se denne) har undersökt f. hos högre djur och påvisat, att denna f. har mycket stor betydelse i organismens kamp mot skadliga ämnen, som inkommit i kroppen, framför allt mot bakterier. Bland fagocyter ställer Metsjnikov i första rummet leukocyterna (se Blod). Dessa blodceller, som genom sin amöboida rörelse kunna förflytta sig runt omkr. i kroppen, vandra genom en positiv kemotaxi (se d. o.) mot de inkomna bakterierna och fagocytera dem (se fig.), varefter dessa inuti cellkroppen i allm. upplösas och tillintetgöras genom cellens verksamhet. Han kallar därför också dessa leuko-cyter för kroppens soldater, vilka överallt kunna ingripa till kroppens försvar. — F. gör sig emellertid gällande mot de flesta korpuskulära element, som inkomma i kroppen Fagocytos i olika stadier (1 till 3). Schematisk bild. (färgämnen, kolpartiklar o. d.), liksom mot avdöende celler, sönderfallna vävnadsdelar och en del exkretionsämnen i kroppen. Man kan därför säga, att fagocyterna över huvud sköta om »renhållningen» i kroppen. Till en början tillskrevos endast »vandringscellerna» i kroppen fagocytär förmåga, men man fann snart, att även celler med obetydlig vandringsför-måga och »fastsittande», fixa sådana i stor utsträckning ägde samma egenskap. Infördes t. ex. vissa färgämnen i blodet, blevo dessa hastigt och i stor utsträckning fagocyterade av ett flertal olika, både fria och fixa cellarter. På senare tid har man också sammanfört en del cellsystem (bl. a. vissa retikel- och en-dotelcellgrupper), vilka visa en kraftigare f., under ett gemensamt namn, det retikulo-endo-teliala systemet (se d. o.). Jfr Immunitet och Opsoniner. Om clasmatocyter se Bindväv. T. H-n. Fago'nia, växtsläkte av fam. Zygophylla'ceæ med o. 18 arter i s. och ö. Medelhavsområdet, s. v. Afrika, Kalifornien och Chile. Starkt förgrenade, nedliggande el. upprätta örter med motsatta, enkla el. 3-fingrade blad och rosafärgade el. violetta blommor. De mest kända arterna äro F. cre'tica, utbredd från Kreta till — 1219 — — 1220 —