FAHLCRANTZ skapsmåleriets fader». Denna titel borde kanske snarare tillfalla den ovannämnde 1700-talsmålaren Martin; man måste emellertid medge, att F. i sin konst uttryckte en mera svensk stämning än föregångaren och att han trots sin benägenhet för »compositioner» i tidens stil och för summariska affekter ofta kom hemlandets natur närmare än någon föregående el. samtida sv. målare. I hans mycket omfattande produktion, sträckande sig över mer än ett halvsekel, kan man urskilja två huvudperioder. Den första periodens tavlor äro övervägande romantiska och mörkstämda, den senares mera realistiskt detaljerade, ljusa och stundom färggranna. Stilförändringen synes stå i samband med den norska resan 1827, F:s enda utlandsresa, bortsett från ett Köpenhamnsbesök 1829. — F:s ur konstnärlig synpunkt bästa tid infaller under 1800-talets 2:a och 3:e decennier. Hithörande oljemålningar äro vanl. rätt mörka, och åtskilliga av dem ha eftermörknat och spruckit på gr. av konstnärens inblandning av asfalt i färgen, men likväl stå de koloristiskt vida över den ljusare, färgstarkare ålderdomsalstringen. Minst tilltalande äro i allm. de mödosamt utförda, större ateljé-kompositionerna, vilkas dekorativa arrangemang med mörka förgrundsträd el. höga klippor vid sidorna endast är en från äldre tider övertagen schablon. Typiskt romantiska ingredienser förekomma här ganska rikligt, ss. vattenfall, forsar, borgruiner och antika brobyggnader, de senare minnande om sydliga länder, som F. aldrig sett i verkligheten. Däremot visa småbilderna med mer el. mindre framträdande verklighetskaraktär ett personligt kultiverat måleri, som genom den känsliga graderingen av valörskalan och genom helhetsstämningens poetiska halt ibland kan föra tankarna till den ett par decennier yngre Corot. Den smultna, atmosfäriska färgverkan i dessa vanl. på grön-brunt stämda bilder har uppnåtts genom en omständlig teknik med undermålning och la-surer. Det är landskapets »själ» mera än dess detaljer, som F. söker, och därvid begagnar han sig gärna liksom moderna teaterregissörer av ljuseffekten. Träd, som vanl. likna ekar men ibland äro av rätt obestämd karaktär, inrama scenen liksom mörka kulisser, och ett ovädersmoln hänger gärna som ett draperi över ena hörnet, allt blott för att koncentrera och förstärka verkan av det centrala ljuspartiet. F:s betydelse ligger delvis däri, att han under den värsta Italiafeberns tid visade på den nordiska naturens skönhetskatter, men också i det faktum, att han uppehöll det breda, koloristiskt inställda måleriets traditioner, medan hans kolleger i regel läto sig fångas av tidens antimåieriska, närsynt naturstuderande riktning. F. stod som den musikaliska färgharmoniens och totaleffektens representant, medan den av nyklassicismen berörda samtiden vände huvudintresset mot teckningen. När F. på äldre dagar också började försöka sig på klar detalj teckning, gick hans konst tillbaka; någon tecknare var han eg. knappast. F. blev 1803 led. av Konstakad. i Stockholm samt 1815 prof. Med tiden blev han hedersled, av åtskilliga utländska akad., ss. Köpenhamn, New York och Philadelphia. Han räknades bland tidens mest framstående landskapsmålare och fick beställningar ej blott av sv. kungahuset utan även av främmande monarker, bl. a. Nikolaus I av Ryssland. Nationalmuseum äger ett par stora bilder av hans hand, ett »dekorativt landskap» och en typisk Stockholmsutsikt, men även några fina stäm-ningssaker i mindre format, somliga ofullbordade. »Landskap från Dalarne med vattenfall och regnbåge» i Konstakad:s samling, daterat 1811, är en ganska naturalistisk, Ruisdael-aktig bild i blågrå ton. Mera betecknande för F. är det lilla vackra månskenslandskapet från 1814 i Göteborgs museum, buret av en för tiden mindre vanlig, sann naturkänsla. Detta landskap är utpräglat svenskt både i motivet och i den lyriska, drömmande stämningen. Det visar, liksom de många förtjusande skisserna i Nationalmusei gravyravd., hur nära F. kunde komma vår tids uppfattning, när han inspirerats av ett verkligt landskap och för ögonblicket lagt undan alla ideala schemata. H. G-e. 2) Axel Magnus F., den föregåendes bror, ornamentsbildhuggare och skriftställare (1780—1854), elev av Per Ljung i Stockholm; led. av Konstakad. 1834 med prof:s titel. F:s arbeten, till stor del bestående av kyrklig utsmyckning, röja skicklighet och smak. Under sina senare år framträdde han som följetonist och humoristisk förf, under pseud. A-r. H. G-e. 3) Christian Erik F., den föregåendes bror, biskop, skald och teologisk förf. (1790—1866), 1815 fil. mag., 1821 docent i arabiska, 1829 prof, i kyrkohistoria, 1835 prof, i dogmatik, allt i Uppsala, 1849 biskop i Västerås; medl. av Sv. Akad. 1842. F. framträdde offentligen med »Noachs ark» (1825 —26), ett vidlyftigt anlagt och godtyckligt utfört satiriskt-fantastiskt epos, vars — 1227 — — 1228 —