FAIYUM Faiyüm [-o'm], se F a i j u m. Faizaba'd, indisk stad, se F a i s a b a d. Fa ja [faS/a] (spa.), ett långt, vanl. rött och gult skärp, som tillhör vissa spanska dräkter och viras flera varv kring midjan. I. Fajans [-ja'r)s] (fra. faience, efter namnet på den ital. staden Faenza) kallas den grupp av keramiska föremål, som är framställd av poröst lergods, överdraget med den ogenomskinliga vita tennglasyren. Halvfajans kallas samma gods, överdraget med blyglasyr, som är genomskinlig. För att dölja godsets naturliga färg förses detta med en tunn beläggning av upplöst massa, slicker, innan glaseringen sker. Detta kallas engobering. Mot den vanl. vita slickern anbringas dekoren. Den till f.-massa oftast använda lersorten är märgelleran, som är starkt uppblandad med kolsyrad kalk. Med denna lera blandas så en viss procent fin sand el. pulveriserad kvarts och flinta, beroende på graden av fethet. Formningen sker ant. på drejskiva el. i gipsformar. F.-föremål brännas två gånger. Efter första gången, rå-godsbränningen, skall godset vara hårt samt ha antagit en färg, som varierar från gråbrunt och gulaktigt till brunrött, beroende på massans järnhatt. Därefter neddoppas föremålen i en vällingliknande glasyrvätska, som efter torkningen förenas med godset under glattbränningen, vilken sker rid en temp. av 800—950°. Fastbrännes färgdekoren samtidigt med glasyren, har man använt s. k. starkelds-färger. Brännes målningen fast vid mindre stark eld i särskilda ugnar efter glattbränningen, har man använt muffelfärger. Tennglasyren består av tenn- och blyoxid, sand el. kvarts, krita och ofta fältspat. Blyglasyren kan färgas t. ex. med kopparoxid för grönt o. s. v. F.-konstens ursprung får sökas i Egypten flera tusen år f. Kr. Av fynd har man kunnat konstatera, att den redan o. 3,300 år f. Kr. nått ett ur teknisk synpunkt framskridet stadium, såväl vad massan som glasyren beträffar. Det hittills tidigaste glasyrfyndet är en flisa av en vas med kung Menes’ namn i violett mot grön botten. Sin höjdpunkt nådde den under 18:e dynastien (1580—1310 f. Kr.). Glasyren är alkalisk. I Assyrien och Babylonien togs det glaserade lergodset i stor utsträckning i bruk för arkitektoniska ändamål. Tempel- och slottsmurarna voro prydda med relieferade, glaserade och i starka färger hållna djur- och blomsterbårder. Här förekomma såväl tenn- som blyglasyr. Konsten fortplantades till Persien, varifrån den under medeltiden genom araberna spreds till Europa, först Spanien, där de vid 1000-talets slut inträngande morerna utvecklade densamma till den ur skönhetssynpunkt synnerligen förnäma spansk-moriska f. med sin lustrering. Så länge som islamiternas välde varade, bedrevs denna konst men hade mot slutet förlorat sin betydelse och konstnärliga halt. F.-konstens centrum hade under tiden överflyttats till Italien via de balea-riska öarna, närmast Mallorca, varav namnet majolika. Här var det Faenza, som vid 1400-ta-lets slut blev ledande inom f.-konsten. Dess tongivande fabrik under 1500-talet var Casa Pi-rota. Andra betydande tillverkningsorter voro Caffagiolo, Siena, Urbino m. fl. I samband med renässansens f.-konst i Italien böra också nämnas Luca della Robbia (1399—1482) och hans brorson Andrea (1432—1528) med sin skulpturkonst. Den förre har väl ej uppfunnit men förbättrat tennglasyren. Den franska f.-konsten är knuten bl. a. till Rouen, Nevers, Marseille och Paris, varest Frankrikes främste f.-konstnär, Bernard Palissy, under 1500-talet verkade. Hans tidigare tillverkning kännetecknas av de starkt realistiska djur-och växtornamenten i relief, sedermera av ornamentella bårder med bladslingor och maskaroner och i centrum en figurkomposition. Under 1500-talets senare hälft övergick man i Nederländerna till användning av tennglasyr och upptog samtidigt den italienska majolikakonsten. Redan 1512 skall genom en italienare, Guido di Savino, f. ha införts i Antwerpen. Flera mindre fabriker an-lades i Holland, men den mest kända, Delft-fabriken, grundades först 1584. Under dess första verksamhet var det huvudsaki. italienska och franska inflytanden, som gjorde sig gällande i dekoren. Den efter Ostindiska kompaniets bildande 1602 livliga förbindelsen med Ostasien tillförde fabriken en rik motivkrets härifrån. Jämsides med denna gick en mera nationellt betonad med bl. a. sjöstycken (se Delftfajans). Till Hollands mest kända f.-makare hör familjen Pynacker. Den holländska f.-tillverkningen har haft stor betydelse för det övriga Europa i detta avseende. Även i Tyskland bedrevs en ivrig f.-tillverk-ning, t. ex. i Berlin, Hanau, Ansbach, Hamburg. Den senare fabrikens alster tillhöra numera de stora sällsyntheterna på konstmarknaden. — Danmarks f.-tillverkning koncentrerade sig huvudsaki. till Köpenhamn, som hade flera mindre fabriker, t. ex. den vid Gamle Kongensgade. — F.-konstens utövande i Sverige förskriver sig från 1726, då Rör-strandsfabriken grundades; det var ett par tyskar, Wolff och Hunger, som med mindre lyckat resultat hade hand om starten. Den förste sv. verkmästaren var And. Fahlström. Motivvalet vid dekoreringen var i början i — 1239 — — 1240 —