FALK Falguière [-giä'r], Jean Alexandre, fransk konstnär (1831—1900), vann på 1867 års salong stor framgång ined sin staty av den unge martyren Narcissus. En sund och kraftig naturalism och en virtuos formbehandling kom-mo alltmera att prägla hans plastik, som kanske når sina bästa resultat i ofta upprepade framställningar av den nakna kvinnokroppen, t. ex. »Diana» (1882, 1897). F:s monumentalplastik blir ofta enformig, medan däremot hans energiska livfullhet kommer till sin rätt i porträtten, bildhuggaren Paul Dubois (Glypto-teket, Köpenhamn), Rodin, Ernest Renan (College de France). Bredd och uttrycksfullhet karakterisera också F :s målningar, bland vilka man finner några intressanta landskapsstudier, men där f. ö. framställningen av det nakna dominerar. F. är representerad i Nationalmuseum. M. Bjn. Falie'ri (Faliero), Marino, venetiansk doge (1279—1355). F. deltog med utmärkelse i sjökrigen mellan Venedig och Genua och erövrade 1346 Zara i Dalmatien efter att ha besegrat Ludvig I av Ungern. 1354 vald till doge, sökte han krossa den venetianska aristokratiens makt och öka sin egen, men hans planer röjdes och han själv blev avrättad. Hans öde har med romantiska utsmyckningar behandlats bl. a. av Byron och i en opera av Donizetti. — Litt.: H. Brown, »Studies in Vene-tian history» (1907). H.Bg. Fali'sker, antikt folk av italisk härkomst, som tidigt underkuvades av etruskerna och tillägnade sig mycket av dessas kultur. I de etruskiska krigen kämpade f. på etruskernas sida mot Rom. F. bodde i den bördiga ager Fali' scus, deras huvudorter voro Falerii och Fescennium. N. V. Falk, enl. Karl V:s art.-system en »6^-pundig» kanon med 2,s kg. kulvikt, 9,g cm. kaliber, 3 m. eldrörslängd. Jfr Falkon. B.Sbg. Falk, se Falksläktet. Falk. 1) Erik F., biskop (d. 1569). Efter studier i utlandet (mag. i Wittenberg) blev F. 1518 prof, i Uppsala. En tid hovpredikant hos Gustav Vasa, blev han 1547 biskop i Skara och därefter från 1558 i Linköping. 1561 var han medl. av Erik XIV :s beskickning till Moskva. H. Bg. 2) Bengt F., den föregåendes son, krigare (1540—1600), tillhörde Sigismunds anhängare och blev halshuggen vid »Linköpings blodbad» 1600. H. Bg. Falk. 1) Herman Adolf F., hovjägmästare (1785—1865), 1808 fänrik vid Nerike-Verm-lands reg., deltog i fälttåget mot Norge 1808— 09, erhöll avsked från militärtjänsten 1812, var överjägmästare i Värmlands län 1816—65, ut- nämnd till hovjägmästare 1823. F. var en av de skickligaste björnjägare, Sverige ägt. Under de talrika rovdjursjakler, som han under sin tjänstetid anordnade, lär han själv ha fällt över 100 björnar. I »Underrättelser om de i Wermeland brukliga björnskall» (1819, 2 uppl. 1828) har F. skildrat sina iakttagelser om björnen och björnjakten och lämnar där flera för den tiden nya upplysningar om björnens liv. F. har verk samt bidragit till införande av en förbättrad jaktvård och en ändamålsenlig jaktlagstiftning i Sverige. F. A. Bn. ) Hugo F., den föregåendes sonson, förf. (1862—1925), kapten vid Värmlands reg. 1903, utgav på sin tid livligt uppskattade pojk- och äventyrsböcker, »Gösta Svärdfält och båtsman Våghals» (1898) m. fl. C. Falk. 1) Herman Otto F., jurist (1869— 1919), led. av Justitiep:s lagavd. 1911, byråchef där 1914, regeringsråd 1916, konsultativt statsråd i C. Swartz’ ministär 1917. F. anlitades mycket i lagstiftningsarbetet (förslag till lagar om icke-ekonomiska föreningar och fromma stiftelser 1903, tillsättning av prästerliga tjänster 1907, expropriation 1910). 1917 blev F. led. av processkommissionen och 1919 dess ordf. E. K. 2) Erik Valdemar F., den föregåendes bror, historiker (f. 18/2 1873), 1912 fil. d:r, 1907 adjunkt och 1912 lektor vid högre allm. lärov. å Östermalm, Stockholm, har förf. bl. a. »Sverige ocn Frankrike från Gustav IJ Adolfs död till upplösningen av det svensk-franska förbundet 1632—34» (1911), »Dantcs uppfattning av stat och kyrka» (1917) och »Familjen Medi-ci» (1925). F. har även utg. läroböcker för gymnasiet i allmän och sv. historia. E. Blp. Falk. 1) Albert F., skolman, historiker (f. 29/8 1874), fil. d:r i Uppsala 1907, lektor i historia och modersmålet i Västerås 1909, rektor vid lärov. i Luleå 1916, i Strängnäs sedan 1921, har flera gånger varit t. f. undervisningsråd. — 1253 — — 1254 —