Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fichte, 1. Johann Gottlieb - Fichte, 2. Immanuel Hermann von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FICHTE
F. är således ense med Kant därom, att allt,
som blir föremål för vårt medvetande, måste
inordna sig i medvetandets aprioriska former,
rum och tid samt kategorierna. Men medan
Kant menar, att föreställningsinnehållet
kommer genom intryck utifrån, vill F. även
härleda detta ur jaget, ur en inom jaget
framträdande ”Anstoss”, ett motstånd, som jaget
har att övervinna. Att antaga ett ”ting i sig”,
varom vi ju ej ha kunskap, finner han
motsägande. På invändningen, att vår värld då
blott blir en drömvärld, svarar han, att man ej
kan tala om dröm, när man ej har någon annan
verklighet att jämföra med. Att livet blir mera
än en dröm, kommer sig av att det får en
mening i vårt praktiska liv. Första förutsättningen
för meningsfullt handlande är viljans frihet.
Till denna hade Kant kommit genom ett
praktiskt postulat, men F. anser friheten ligga
omedelbart i medvetandet, då jagets väsen just är
handling (Thathandlung, icke Thatsache).
I varje ögonblick pågår inom oss en
handling, som är fri. Men med detsamma vi rikta
vår uppmärksamhet på den, förvandlas den till
medvetenhetsobjekt och blir som alla fenomen
underkastad kausallagen. Dock, i dess ställe
pågår nu den handling, varigenom vi gjorde den
förra till objekt, och den är fri. Den fria
handlingen kan därför aldrig påvisas som ett
psykiskt faktum men är där ändå. Det sätt,
varpå vi uppfatta den, kallar F. intellektuell
åskådning (se d. o.). Även pliktmedvetandet
får hos F. en teoretisk härledning. I sin
rätts-lära (1796) gör han gällande, att jaget ej blott
måste mot sig ha ett icke-jag, utan även känna
sig stå i förhållande till andra förnuftiga
väsenden. Utan ett Du, intet självmedvetande.
Sedelagens fordran på konsekvens och
samstämmighet i handlandet ligger omedelbart i
själva medvetandet. Gewissen och Wissen stå
i oupplösligt samband med varandra. Att
förverkliga den moraliska världsordning, som
sålunda ligger som riktning i själva medvetandet,
blir människans uppgift. Någon annan Gud än
den moraliska världsordningen behöva vi icke.
Denna åsikt om Gud väckte anstöt, och då
regeringen i Weimar (med Goethe) syntes vilja
ingripa mot F., förklarade denne, att han i så
fall komme att avgå från sitt ämbete, varpå
regeringen med detsamma entledigade honom,
1799. F. levde sedan mest i Berlin, där han
1804 blev. prof, vid det nyupprättade univ.
Beröringen under dessa år med den romantiska
riktningens män, särsk. Schleiermacher och
Fr. Schlegel, har bidragit till att F:s filosofiska
åsikter förskjutit sig. Efter att han från början
tagit det ”rena” jaget som utgångspunkt och
inom jaget nått fram till ”jaget som idé”, vilket
i sig upptagit världsförnuftet och därmed
sprängt individualitetens gränser, träder nu
denna oupphinneliga idé, det Absoluta, i
förgrunden, och jaget uppgår däri som ett
moment; en förskjutning, som var utmärkande
för sekelskiftet och sammanhängde med
spino-zismens växande inflytande. Det arbete, som
bäst ger utsikt över F:s hela tankekedja och
filosofiska bana, torde vara ”Die Bestimmung
des Menschen” (1800; sv. övers, bl. a. 1923).
Andra arbeten av F. äro: ”Das System der
Sit-tenlehre” (1798), ”Der geschlossne Handelsstaat”
(1800), i vilken han driver statens
förmynder-skap rätt långt, ”Vorlesungen über das Wesen
des Gelehrten” (1806), ”Die Grundzüge des
ge-genw är tigen Zeitalters” (s. å.), ”Die Anweisung
zum seeligen Leben” (s. å.). Vetenskapsläran
blev flera gånger omarbetad.
I F:s filosofi blir handling det första och
sista. Det sammanhänger med hans personliga
läggning. Ett rigoröst pliktmedvetande ledde
alla hans steg. Han gjorde allvar av sin, och
Kants, maxim att ej fråga efter följderna. I
pliktkänslan dolde sig väl också stundom ett
inslag av en ömtålig självhävdelse.
Temperamentet har ibland verkat förryckande på
tankarna. Ett utslag av F:s pliktmässiga och
tem-peramentsfulla handlingslynne ha vi framför
allt i hans ”Reden an die deutsche Nation”
(1808; sv. övers. 1914), vilka höllos i Berlin,
medan fransmännen ockuperade staden
(vintern 1807—08). Däri får nationalitetsprincipen
sin filosofiska motivering. Varje nation har i
den moraliska världsordningen sin säregna
uppgift och bör få fullfölja denna. I princip
hävdar F. alltså nationalitetens okränkbarhet och
vänder sig särsk. mot språkförtrycket, men i
sin medfödda yverborenhet undgår han icke
att till övermått framhäva Tysklands mission.
För nationens pånyttfödelse fordrar han en ny
uppfostran — närmast i Pestalozzis anda —,
som från grunden och på kort tid omdanar
människan. — F:s ”Sämmtliche Werke”
utgå-vos av F. 2) i 11 bd 1834—46, hans
brevväxling med Schelling 1856 samt ”Briefwechsel” i
2 bd 1925. — Litt.: J. H. Löwe, ”Die
Philo-sophie F:s” (1862); E. O. Burman, ”Die
Trans-scendentalphilosophie F:s und Schelling’s”
(1891); X. Léon, ”La philosophie de F.” (1902);
R. Lagerborg, ”F. Tankar i urval” (1905);
K. Hedvall, ”F:s filosofi i förhållande till Kants
kriticism” (1914); H. Larsson, ”Den
intellektuella åskådningens filosofi” (1920). H.L.
2) Immanuel Hermann von F., den
föregåendes son, filosof (1796—1879), växte
upp i sin faders åskådningar (utgav dennes
verk och litterära kvarlåtenskap), studerade i
Berlin, var överlärare i Saarbrücken och
Düs
— 319 —
— 320 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
