Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finska språket - Finska sågverksägareföreningen - Finska träförädlingsindustriernas centralförbund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINSKA SÄGVERKSÄGAREFÖREN1NGEN
vidare i de v. delarna av guv. Leningrad samt
på spridda orter i Sibirien och Amerika. Allt
som allt talas f. s. av c:a 3V3 mill. människor.
Finnarna kalla sig själva suomalaiset (ental
■laincn) och sitt språk suomi (förr nyttjat
också i betydelsen ”finne”; av okänt ursprung).
Finskans ljudbyggnad är enkel. Vokaler: a,
e, i, o (= sv. d), u (= sv. o), ä (öppet), y, ö.
Lång vokal dubbelskrives. Stigande diftonger:
ie, uo, yö (uppkomna ur långt e, o, ö). De
fallande diftongerna, ex. au, äy, ei, äro 13.
Vokalharmoni: Om l:a stavelsen innehåller a,
o el. u, innehåller ingen följ, stavelse i ordet
y, ä el. ö (och omvänt); ex. mäntyjä
kaata-massa ”(stadd) på tallavverkning”, rautuja
pyytämässä, ”på rödingsfiske”. Konsonanter:
d (uttalas ung. som uppsvenska rd- jfr nedan),
h, j, k, l, m, T] (äng-ljud; betecknas som i sv.),
p, r, s, t, v samt en (svag, i Helsingforsspråket
ohörbar, utljudande) struphuvudsknall, som
genom sandhi (se d. o.) likdanas med följande
ords begynnelsekonsonant (tule!, ”koml”,
uttalas tule’, men tule tännel, ”kom hit!” uttalas
tulet tänne). Ett finskt ord kan (i högspråket)
ej börja el. sluta på mer än en konsonant, och
sällan förekomma inne i ordet tre
konsonanter i följd. Om stadieväxlingen se
d. o. och üstersjöfinska språk.
Ordets huvudtryck ligger på l:a stavelsen. Tryck
och ljudlängd äro i högspråket oberoende
av varandra (ex. pesee, tvättar, men i flesta
folkmål pessee el. rentav pesse). Formläran
är rik och samtidigt regelbunden. Utom
no-minativ (ändelselös), genitiv, ackusativ och
par-titiv finnas tre inre och tre yttre 1 o k a 1 k
a-sus (”i”, resp, ”på”; ”från”; ”till”), ess i v
och translativ (”vara” och ”bliva”),
k o m i t a t i v och a b e s s i v (”med” och
”utan”) samt instruktiv (”sätt”,
”redskap”). Adj. böjas som subst. Trots
kasus-rikedomen nyttjas några prepositioner och
åtskilliga postpositioner, av vilka en del eg. äro
subst. och ha kasusböjning (kylän keskcllä,
mitt i byn, kylän keskeltä, från mitten av byn,
keskelle merta, mitt ut på havet; jfr keski-yö,
midnatt). Genus saknas: t. o. m. han och hon
betecknas med ett och samma ord. Den finita
verbböjningen är något formrikare än i tyskan
(4 modi). ”Icke” uttryckes med ett särsk.
verb (en mene, jag går icke, et mene, du går
icke, etc.). Inf.- och participformerna äro
mycket talrika: aion mennä, jag ämnar gå,
men-nessäsi, medan du gick, menemällä genom att
gå, (on) meneminen el. mentävä, man bör gå,
menevä, gående, mentyänne, sedan ni gått. Av
ledningsändelserna äro många, och
möjligheterna att bilda nya avledningar outtömliga
Ordskatten är ymnigt rik på naturord. Antalet
sv. lånord är mycket stort men numera statt
i avtagande. F. s. är rikt förgrenat i dialekter
(dock ej tillnärmelsevis så splittrat som
svenskan). Mellan den västfinska dialektgruppen
och den östfinska går (ung. mellan
Fredriks-hamn och Nykarleby) en tydligare gräns än
mellan de östligaste målen och
karelskan-olo-netsiskan. De sydvästfinska målen i Äboland
utmärka sig genom bortkastande i stor
utsträckning av mellanvokaler och slutvokaler
men förete också ålderdomliga drag. De över
ett väldigt område utbredda savolaxiska målen
kännetecknas av en ytterligtgående
diftongrikedom. De i Norrbotten talade målen förete
en blandning av västliga och östliga drag
(överensstämmelser med Satakunda, resp.
Nordösterbotten). Skriftspråkets d motsvaras
i de västliga målen av r, dh, l, etc., medan
det i de östliga målen för det mesta saknar
motsvarighet. — Som det finska skriftspråkets
grundläggare nämnes med visst fog M i c h a e 1
A g r i c o 1 a (se denne); han utformade och
bragte till stadga den späda skrifttradition,
som fanns före hans tid. Hans kungstanke
att rikta det på grundval av stadsmålet i Åbo
danade skriftspråket med inslag från
östligare mål blev förverkligad först av
Lönnrot (se denne), skriftspråkets andre
grundläggare. Bland de många, som under
1800-ta-let hängivet arbetade på språkets uppodlande
(jfr Finska litteratursällskapet),
må nämnas lexikografen G. Renvall, den
nutida rättskrivningens skapare. På en
häpnadsväckande kort tid har f. s. blivit utbildat
till ett allsidigt, fullödigt kulturspråk.
Läroböcker: E. N. Setälä, ”Finska språkets
satslära” (1892, flera senare uppl.); A. Rosenqvist,
”Lehr- und Lesebuch der finnischen Sprache”
(1925); J. F. Ollinen, ”Finsk grammatik”,
(1928; ljud- och formlära). Ordböcker: E.
Lönnrot, ”Finskt-svenskt lexikon” (2 bd, 1874
—80 med suppl. av A. H. Kallio 1886, nytr.
1930); K. Cannelin, Finskt-svenskt lexikon”
(1908) samt ”Svenskt-finskt lexikon” (1904,
flera senare uppl.). Bj.C.
Finska sågverksägareföreningen bildades
1895. Dess uppgift är att bevaka den finska
sågindustriens intressen och främja denna
industris sunda utveckling. Försäljningen skötes
däremot icke av föreningen. Medlemskap
beviljas varje sågägare el. sammanslutning av
sågägare, vars normala årsproduktion utgör
minst 1,000 standards. Antalet medl. var Vi
1930 101 och deras export under 1930 648,353
standards el. ung. % av Finlands totala export
av sågat virke. E.Ed.
Finska träförädlingsindustriernas
centralförbund bildades 1919 av trä- och
pappersindu
— 555 —
— 556 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
