Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fouché, Joseph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOUCHÉ
volutionens motståndare; ehuru han hade
mindre andel häri än Collot-d’Herbois, erhöll
han det rykte som terrorns bödel, vilket till
våra dagar vidlått
hans namn. Hans
fiende Robespierre
lät återkalla honom,
och ett intrigspel dem
emellan påbörjades,
som slutade först
med Thermidor och
Robespierres död.
Själv skördade F.
ingen omedelbar
vinst av statskuppen;
han framlevde ett
obemärkt liv men
lyckades småningom grunda en
förmögenhet och utsågs 1799 till republikens
minister, först hos den cisalpinska och sedan den
bataviska republiken. I juli 1799 blev han
genom Barras’ och Sieyès’ inflytande
polisminister. Han uppträdde oberoende mot
överordnade samt utvecklade sällsynt
administrativ duglighet; småningom ombildade han
polisen till en fruktansvärd makt, underrättad om
allt i in- och utland, om revolutionärers
såväl som regeringsmedlemmars brevväxling,
kärleksaffärer, intriger. Politiskt ådagalade
han vid förståelse och eftersträvade då
liksom under sin följ, bana en stark
ordningsmakt, som kunde konsolidera revolutionens
vinster. Han uppmuntrade Bonaparte till
statskuppen 18 Brumaire (nov. 1799); var
under konsulatet verksam vid landets
omorganisation och pacificerade de s. och v.
provinserna. Då han stödde oppositionspartierna på v.
flygeln och bekämpade förslaget att förläna
Bonaparte konsulat på livstid, upphävdes 15/»
1802 polisministerämbetet. F. utsågs dock till
senator och fick en stor gratifikation; när
polisministerposten på nytt upprättades 1804,
bekläddes F. ånyo därmed. 1808 greve, 1809
hertig av Otranto, skapade sig F. under denna
tid en betydande förmögenhet. Hans inflytande
i alla kretsar var oerhört. Näst kejsaren var
han i realiteten Frankrikes mäktigaste man.
Han stödde Napoleon, så länge denne verkade
för ordning och tryggande av revolutionens
reformverk, men bekämpade hans autokratiska
tendenser och erövringslusta. Han kvävde
chouanernas (se d. o.) och rojalisternas
propaganda, övervakade de återvända emigranterna,
sökte avlägsna dem från hovet samt försvarade
de genom revolutionen införda
äganderättsförhållandena. Desslikes hävdade han, att staten
borde stå över och utanför olika religiösa
samfund. Ss. inrikesminister under tiden juni—-
okt. 1809 ådagalade han stor handlingskraft
och uppbådade hela nationalgardet för att
möta engelsmännens landstigning vid
Walche-ren. Han överskred därvid sin
maktbefogenhet och desavuerades av Napoleon, som aldrig
ansåg sig i politiken kunna lita på honom. I
själva verket underhöll F. sedan 1808
förbindelser med Talleyrand. När han nu inledde
förhandlingar med lord Wellesley, togs detta
som anledning till hans avsked (3/e 1810).
Skrämd av Napoleons hotelser, flydde F. till
Italien men återkom och förde på sina gods
ett livligt sällskapsliv. För att avlägsna
honom från Frankrike sände Napoleon honom
att styra de illyriska prov. F. ådagalade som
alltid stor skicklighet men stod maktlös inför
österrikarnas invasion. 1813 sändes han att
underhandla med Murat i Neapel men
misslyckades och återvände till Florens, där han
undertecknade överenskommelsen i Lucca om
de franska truppernas utrymmande av
mellersta Italien. Han återvände till Frankrike och
lyckades nå Paris, dock först efter Napoleons
abdikation. Han insattes av Talleyrand i den
provisoriska regeringen och utnämndes av
Napoleon under de hundra dagarna till
polisminister. Med dennes medgivande inledde F.
underhandlingar med de allierade, vilka strax
övertygade honom, att kejsardömet saknade
alla möjligheter till fortbestånd. F. inriktade
då sina strävanden på att göra Frankrike kvitt
Napoleon och framtvingade efter Waterloo
Napoleons tronavsägelse. Själv blev han medl
av den regeringskommission, vars bildande han
tagit initiativ till. Inför det hopplösa i läget
tillrådde han kapitulationen av Paris ih 1815
samt konungadömets återupprättande. Av
Ludvig XVIII utsågs F. till polisminister och
sökte nu förmå kungadömet att acceptera re
volutionens reformer. Inför den rojalistiska
reaktionen stod han dock maktlös. På gr.
av den ultra-rojalistiska kammarens
påtryckning måste han (15/s 1815) avgå. F.
utsågs till minister i Dresden, men enl.
lagen mot ”kungamördarna” 5/i 1816 dömdes han
till landsförvisning och skildes från sin
befattning. F. flydde till Österrike, där han,
övervakad av polisen, fick tillstånd vistas i Prag,
sedan i Karlsbad och Triest. Förgäves
uppbjöd han all sin fintlighet för att utverka rätt
att återkomma. Han avled i Triest. I mycket
gåtfull, var F. lika trogen och vänfast i
privatlivet som förslagen och opålitlig i det poli
tiska ränkspelet. Självständigt och konsekvent
fullföljde han en redan tidigt grundlagd
åskådning; han förenade med utomordentlig
skicklighet som organisatör och administratör en
vidsynthet och klarhet i omdömet, som av Na
— 1205 —
— 1206 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
