Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Litteratur - 1600—1789 - 1789—1890
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
Tencins, Mme Du Deffands och Mlle
Lespinas-ses. Även ett litterärt kaféliv blomstrade upp.
En mer borgerligt betonad litteratur såg dagen.
— 1600-talets rationalistiska filosofi
undanträngdes av den engelska empirismen; en av de
främsta förespråkarna för engelska idéer var
Voltaire. Kristendomen, som under 1600-talet haft
betydande förkämpar i Blaise Pascal (1623
—62) och Jacques Bénigne Bossuet
(1627—1704), och den religiösa auktoritetstron
fingo vika för en radikalare religionsuppfattning,
deismen el. ateismen; även de politiska
åsikterna och samhällsuppfattningen radikaliserades
— allt företeelser karakteristiska för
upplys-ningsrörelsen, vars längst gående
konsekvenser företräddes av encyklopedisterna, D
e-nis Diderot (1713—84), Jean le Rond
d’Alembert (1717—83), Claude Adrien
Helvétius (1715—71), Paul Henri d’H o
1-bach (1723—89) m.fl. För upplysningsidéerna,
som i fransk form förbereddes av Pierre
Bayle (1647—1706) och Bernard Le
Bo-vier de Fontenelle (1657—1757), blev
litteraturen språkrör och propagandamedel. Om
klassicismen sysslade med människans
psykologiska problem, intresserade sig 1700-talets diktare
företrädesvis för frågor, som bero av hennes
ställning som samhällsvarelse, hennes hållning
till tidens aktuella problem, och strävade att
popularisera såväl tidens vetande som brännbara
idéer. De ur denna synpunkt typiska
upplys-ningsmännen voro Voltaire (eg. Franqois
Arouet; 1694—1778) och Charles de
Se-condat Montesquieu (1689—1755), av
vilka den förre kan sägas förkroppsliga den
galliska anden under 1700-talet. — Under 1700-talet
upplöstes de fransk-klassicistiska genrerna, och
nya uppstodo. Den klassiska tragedien blev hos
Prosper de Crébillon d.ä. (1675—1762)
o.a. ett effektfullt skräckdrama, hos Voltaire
ett språkrör för hans religiösa och samhälleliga
idéer, varvid den psykologiska analysen fick
träda tillbaka för den ståtliga deklamationen.
Sha-kespeareintresset, av vilket Voltaire ej var
oberörd, bidrog att modifiera regeltvånget.
Komedien, som hos Jean F r a n q o i s Regnard
(1655—1709) och Destouches (eg. Philippe
Néricault; 1680—1754) alltjämt
sammanhängde med 1600-talets, blev under inflytande av
sentimentaliteten allvarligare och känslosammare,
t.ex. hos Nivelle de La Chaussée (1692
—1754). Alain René Le Sage (1668—1747),
liksom under nästa skede Pierre Caron de
Beaumarchais (1732—99), skapade en
komedi med starkare samhällssatirisk innebörd,
”Tur-caret”, och Diderot införde en ny genre, det
borgerliga skådespelet. Även en borgerlig
roman infördes i F. av Pierre de Marivaux
(1688—1763), känd även för en del känslofulla,
fina komedier, och nådde sin höjdpunkt
under engelskt inflytande med Jean Jacques
Rousseaus (1712—78) känslosamma lyriska
kärleksroman ”La nouvelle Héloise”. Även en
mer realistisk roman, företrädd av Le Sage och
Antoine Franqois Prévost d’E x i 1 e s
(1697—1763), såg dagen. En annan prosaform,
den filosofiska conte*, uppstod och blev hos
Vol
taire, Jean Franqois Marmontel (1723
—99) o.a. ett uttrycksmedel för
upplysningsidéerna. — Lärodikten (Voltaire, Jean Franqois
S a i n t-L a m b e r t, 1716—1803, m.fl.)
omhuldades i detta filosofiska tidevarv, medan den
lyriska poesien, representerad av Jean Baptiste
Rousseau (1610—1741), Écouchard
Le-brun (1729—1807) o.a., är av mindre betydelse;
den sedelärande fabeln fick en uppskattad förf, i
Jean Pierre Florian (1755—94). — I årh:s
början fortsattes oppositionen mot klassicismens
smakideal av ”de modernas” talesmän,
Antoine Houdar de La Motte (1672—1731) och
Fontenelle; till de moderna kan även i viss mån
Voltaire räknas. Men en radikalare omsvängning
i betraktelsesättet åstadkom först vid seklets mitt
J. J. Rousseau, som icke blott förde
skaldeori-ginalitetens talan gentemot regeltvånget utan även
naturens mot upplysningskulturen och känslans
mot förnuftet. Genom honom skedde ett
individualismens, sentimentalitetens och naturkänslans
genombrott i fransk litteratur. Han blev
förelöpare till en ny tid, revolutionens och romantikens.
1789—1890. Revolutionen 1789 inledde icke
någon ny epok i den franska litteraturens
historia. Den medförde ett naturligt uppsving för
den politiska vältaligheten (Victor de M i r
a-b e a u, 1749—91); i övrigt utgör 1700-talets sista
decennium den franska diktningens ”järnår”.
Sekelslutets poeter äro glömda på ett undantag
när: André Chénier (1762—94), vars
”elegier” och ”jamber” bevarat de antika
förebildernas friskhet och behag. Årh:s ytligare
”pseu-doklassiska” ideal hemburo sina sista segrar
under kejsardömet (1804—14); särsk. på
tragediens område voro de ännu allenarådande. —
Viktigare än denna litteratur i
antikefterbildning-ens tecken var den andliga brygga, som under
decennierna kring sekelskiftet slogs från Rousseau
till romantiken. Förromantiken betecknar
ej någon litterär skola; de mest betydande
förmedlarna av Rousseaus subjektivism och hans
lärjunge Bernardin de S a i n t-P i e r r e s (1737
—1814) exotism framträdde som enskilda
ban-brytare. René de Chateaubriand (1768
—1848) var helt känslo- och fantasimänniska,
naturdyrkare (”Atala”) och katolsk mystiker
(”Gé-nie du christianisme”) men först och främst
det egna jagets melankoliske överstepräst
(”René”); alla romantikens ingredienser finnas i
hans lyriskt orkestrerade prosa. Mera utåtvänd
var Germaine de Staèls (1766—1817)
kos-mopolitism: med sin propaganda för den tyska
romantiken (”De 1’Allemagne”) ville hon bryta
ner den franska litteraturens kinesiska mur och
öppna nya andliga perspektiv för sina landsmän.
I Alphonse de Lamartine (1790—1869)
fick slutl. den franska versen sin Chateaubriand;
hans ”Méditations” (1820) betecknade den
romantiska lyrikens genombrott.
Den romantiska skolan i egentlig
mening utgjordes av kretsen kring Victor Hugo
(1802—85), ”cenaklet”; hans hem var den nya
riktningens högkvarter; hans företal till dramat
”Cromwell” (1827) blev den franska romantikens
stora programskrift. Skolchefen själv, ett litterärt
universalgeni, gjorde med sin fantasistyrka och
ord
— 371 —
— 372 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
