Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Litteratur - Efter 1890 - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
till den unga diktningens kanske djärvaste
experi-mentator, fransk-rumänen Tristan Tzara
(f. 1896), dadaismens grundläggare. I sin
propagandaskrift ”Sept manifestes Dada” (1924)
skisserar han upp mål och medel för den nya
konstriktningen. Målet var större omedelbarhet, medlet
en formell och innehållslig återgång till det
primitiva, till barnets omedvetna ljud och det
undermedvetnas okontrollerade ström. Samma andas
barn är André Breton (f. 1896), när han
hänvisar till drömbilden, den fria associationen och
den automatiska skriften som poesiens hjälpmedel,
då det gäller att tränga ned till det omedvetnas
kraftkällor. I sina manifest (1924, 1928, 1935)
skapade Breton termen surrealism, och i hans
diktsaml. ”Le revolver å cheveux blancs” (1932)
exemplifieras teorierna av dunkel, suggestiv vers,
avbruten av djärvt sammansatta, skarpskurna
bilder. Paul Éluard (f. 1895) är surrealismens
kärlekslyriker — som diktare inom kärleksdiktens
mera allmängiltiga genre blir han lättillgängligare
än de övriga moderna extremisterna. Moderna
lyriker utanför de egentliga skolbildningarna äro
Léon-Paul Fargue (1878—1947), Jules
Supervielle (f. 1884) och Pierre Jean
Jouve (f. 1887). Jean-Victor Pellerin
(f. 1899), som har översatt svensk lyrik, främst
Hjalmar Gullberg till franska, låter i likhet med
den svenske skalden traditionell stil brytas av
paradoxala infall och digressioner.
Mellankrigstidens våldsamma experimenterande
har tolkats som ett uttryck för författarnas känsla
av fullständig social desorientering. Ofta har den
litterära modernismen under 1930-talet förenats
med trevare mot revolutionära doktriner.
Förgrundsgestalten vid denna den revolutionära
modernismens front har Louis Aragon (f. 1897)
varit. Han stod i centrum, redan när
surrealismen genom tidskr. ”Le Surréalisme au service de
la révolution” (1930) associerades med de
socialistiska omstörtningsplaner, som utgått från
Ryssland. Då stalinismen befästes, bröt surrealismens
ledare André Breton med Moskva, medan Aragon
i tidskr. ”Commune” fortsatte att på vers och
prosa propagera för kommunistisk ideologi. Då
2:a världskriget och ockupationen 1940 kommo,
behövde endast vapnen från 1930-talets strider
slipas på nytt, för att Aragon skulle bli ett av
den ”underjordiska” diktningens stora namn.
Vid Aragons sida stodo Paul Éluard och
Pierre Emmanuel (f. 1916), den senare katolik och
närmast traditionalist i tekniskt avseende, som
motståndsrörelsens främsta sångare. Bland de diktare,
som bidrogo till den illegala litteraturen, märks
vidare pseud. V e r c o r s (Jean Buller; f. 1902).
En motsatt hållning under de svåra åren kom
till uttryck hos ultrareaktionären och
kraftdyr-karen Henry de Montherlant (f. 1896).
Redan vid sitt första framträdande i början av
1920-talet proklamerade han sitt hat mot
humanism och humanitet. Massis och Maurras
tillhörde också de diktare och kritiker ur yttersta
högern, som funno sitt statsideal förverkligat i
det nazistiska Tyskland, medan en annan av
nykatolikerna, Franqois Mauriac, under ockupationen
slöt sig till motståndsrörelsen. — En hel
litterär skola, som växte fram i uppenbart
be
roende av krig och tidsneuros, utgör e x
i-stentialisme n*. J e a n-P aul Sartre
(f. 1904), dess grundare, är liksom Simone
de Beauvoir (f. 1908) och Albert Camus
(f. 1913) diktare men också skarp dialektiker. Det
är närmast de, som gett den litterära debatten i
F. efter kriget dess grundkaraktär och även
befäst den franska diktningens och kritikens
inflytande på den internationella
litteraturutvecklingen. [J .V.;S jng
Teater. Tidigare än annorstädes
populariserades i F. de kyrkliga spelen. Redan i slutet av
noo-talet hade latinet helt fått vika för
franskan, uppförandet förlagts utom kyrkan och
lekmän vid sidan av prästerna inträtt som
skådespelare. Med lekmännen följde profana inslag av
lågkomisk karaktär, först kortare scener inom
spelets ram, sedan självständiga för- och
mellanspel, från början av 1200-talet i fullt utbildad
farsstil. Spelen, som uppfördes vid vissa högtider,
svällde småningom ut till folkfester av väldiga
mått, och deras organisation övertogs från o.
1300 av särskilda sammanslutningar. Religiöst
betonade litterära föreningar (puys) togo hand
om mysterie- och mirakelspelen, medan
lekmanna-broderskap (confréries) svarade för moraliteterna,
farserna och de aktuella satiriska narrspelen
(so-ties). Bland dessa broderskap märkas i Paris
Confrérie de la Basoche (se Basoche),
parlaments-och rättsskrivarnas gille, som från början av
1300-talet med konungens tillstånd och senare med
hans personliga understöd uppförde sina
moraliteter och farser i själva justitiepalatset, och
En-fants sans souci*, ett berömt narrsällskap från
slutet av 1300-talet, där bl.a. Pierre Gringoire o.
1500 verkade både som förf, och som skådespelare.
Hans kamrat Pontalais är att betrakta som F:s
förste kände yrkesskådespelare. Den mäktigaste
och betydelsefullaste av dessa teaterföreningar
var Confrérie de la Passion*, som 1402 fick kungl.
patent på att uppföra religiösa spel i Paris.
Pas-sionsbröderna spelade först i Höpital de la
Tri-nité, F:s första fasta teater, från 1530 i Hotel de
Flandre och från 1548 i Hotel de Bourgogne. De
religiösa spelen, som småningom urartat,
drabbades s.å. av allmänt förbud. Passionsbröderna
fingo visserligen i gengäld monopol på att
uppföra profana skådespel i Paris med omnejd men
kunde på detta område ej tävla med
yrkesskåde-spelarna, som redan o. 1500 framträtt som
särskilt stånd. De uthyrde därför 1578 sin teater
och sitt monopol till farsören Agnan Sarat, den
förste professionelle teaterdirektören i Paris. Mot
slutet av 1500-talet började italienska och spanska
sällskap spela i F., och särsk. italienarnas
improviserande teater (se Commedia dell’arte) med
dess redan färdiga teknik blev den unga franska
teaterns läromästare. Den nationella farsen fick
liksom den italienska stående typer, efter
förebilden spelade i mask. 1577 inreddes i Hotel de
Petit-Bourbon en särskild hovteater, där italienare
spelade nästan oavbrutet till 1697. Under
1500-talets sista skede spelade italienare och
engelsmän i Hotel de Bourgogne. Dess monopol, som
formellt indrogs först 1676, vållade ständiga
strider och blev särsk. under Henrik IV svårt att
upprätthålla. Han uppmuntrade bl.a. marknads-
— 383 —
— 384 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
