Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer, 8. Agnes - von Geijer, ätt - von Geijer, Knut - af Geijerstam, ätt - af Geijerstam, 1. Gustaf - af Geijerstam, 2. Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEIJER
fil. dr 1938, ledare för Pietas
textilkonserverings-ateljé sedan 1930, anställd vid Statens hist. museum
1941, textilkonservator där sedan 1947. G. är en
framstående kännare av äldre textilkonst. Hon
har utg. ”Siden och brokader” (tills, med Vivi
Sylwan, 1931), ”Birka 3. Die Textilfunde aus
den Gräbern” (dr-avh., 1938) jämte
utställningskataloger och uppsatser i facktidskr.
von Geijer, adlig ätt, utgrenad från släkten
Geijer*.
Knut Ebbe von G., ämbetsman, politiker
(1864—1948), hovrättsexamen vid Lunds univ. 1889,
v. häradshövding 1892, borgmästare i Trelleborg
1895—1929. G.
invaldes i A.k. 1902, där
han 1903—05 var
partilös (moderat
högerman), 1905—08 medl.
av Nationella
framstegspartiet, vars
förtroenderåd han
tillhörde. Led. av F.k. 1909
—36 anslöt han sig
till F.k:s moderata
parti, 1912 till
Nationella partiet. 1922 fick
han säte i högerns
förtroenderåd. I
Konstitutionsutskottet var han
ordf. 1925—29. Han var statsrevisor 1912—19
(ordf. 1916—19) och har tillhört en mängd
parlamentariska kommittéer, kommissioner o.s.v. [Th.]B.
af Geijerstam, adlig ätt, utgrenad från släkten
Geijer*.
1) Gustaf af G., författare (1858—1909). G.,
som var son till en bruksägare i Västmanland,
blev fil. kand, i Uppsala 1879, varefter han slog
sig på författarskap; 1884—86 var han
medarbetare i ”Aftonbladet”, 1891—93 i ”Dagens
nyheter”; litterär chef för C. och E. Gernandts
förlag i Stockholm 1897—1902. G., som under
studietiden kom i kontakt med de nya litterära,
filosofiska, sociala och politiska idéer, som buro
upp det s.k. moderna
genombrottet, och särsk.
tog intryck av norska
diktare, ss. Ibsen,
Kiel-land, Lie och Kr.
El-ster, danskarna Georg
Brändes och S.
Kier-kegaard, franska
naturalister och Aug.
Strindberg, framträdde snart
som den mest
målmedvetne och
energiske företrädaren för
”Det unga Sverige”.
Han följde det
naturalistiska modet i
berättelsesaml. ”Gråkalit” (1882), ”Strömoln”
(1883) och ”Fattigt folk” (1884), en serie
folklivsskildringar, varmed han slog igenom som
förf., och framträdde som kritiker med ”Ur
samtiden” (1883). I den självbiogr. romanen ”Erik
Grane” (1885) gav han en bild av sin egen
generations livsåskådningskonflikter med kritiken
riktad mot den traditionella universitetskulturen
och diskuterade de aktuella sedlighetsfrågorna. I
romanen ”Pastor Hallin” (1887) tecknade han
mannen, som slår av på idealen och
kompromissar med samhället. Han deltog direkt i
kulturdebatten, bl.a. med ”Stridsfrågor för dagen”
(1888), och fortsatte sin realistiska
folklivsskild-ring med ”Fattigt folk”, 2 (1889), och
”Kronofogdens berättelser” (1890). Han försökte sig
som dramatiker och hämtade motiv ur folklivet
för en rad lustspel, som vunno stor popularitet
(”Aldrig i lifvet”, 1890, ”Per Olsson och hans
käring”, 1894, ”Lars Anders och Jan Anders och
deras barn”, s.å.). G. vände sig först polemiskt
mot de förf., som o. 1890 gåvo nya litterära
signaler med front mot verklighetsskildringen,
men han kom snart själv under inflytande av de
nya strömningarna under sekelslutet ute i Europa,
varvid han särsk. påverkades av rysk romankonst,
främst Dostojevskij, den psykologiska skolan i
Frankrike, som han kunde studera i
skandinaviska efterföljare som Ola Hansson och Arne
Garborg, och den belgiske mystikern Maeterlinck.
G. vände sig nu från den yttre verkligheten till
den inre i böcker som ”Medusas hufvud” (1895),
en roman om en främling i livet, ”Kampen om
kärlek” (1896), en saml. berättelser, och ”Vilse i
lifvet” (1897). En ljusare ton hade ”Mina
pojkar” (1896). Andra böcker från denna tid äro
”Det yttersta skäret” (1898), ”Äktenskapets
komedi” (s.å.) och ”Lyckliga människor” (1899).
G. inriktade sig efter sekelskiftet på psykologiska
studier, främst med motiv ur förhållandet mellan
man och kvinna, ss. ”Boken om lillebror” (1900),
”Kvinnomakt” (1901), ”Fru Gerdas hemlighet”
(1902), ”Nils Tufvesson och hans moder” (s.å.),
som byggde på ett skånskt morddrama,
”Själarnas kamp” (1904), ”Karin Brandts dröm” (s.å.),
”Farliga makter” (1905), ”Andreas Vik” (s.å.),
”Bröderna Mörk” (1906), ”Den eviga gåtan”
(1907), ”Den gamla herrgårdsallén” (1908) och
”Thora” (1909). Mot slutet av sitt liv tog G.
upp sin lustspelsdiktning med ”Andras affärer”
(1908), ”Stiliga Augusta” (s.å.) och ”Stor-Klas
och Lill-Klas” (s.å.), ett sagospel. G., som till
en början väckt strid, vann från sekelskiftet stor
popularitet icke endast i Sverige utan också
utomlands, främst Tyskland, men de sista åren av G:s
liv fördystrades av den hänsynslöst öppna
skildring, som Strindberg gav av honom och hans
hemliv i romanen ”Svarta fanor” (1907). Det
dröjde icke länge efter G:s död, förrän hans
författarskap nästan helt blev bortglömt, vilket
främst får sin förklaring i hans brister som
psykolog och stilist. ”Samlade allmogeberättelser”
utkommo i 2 bd 1898—99, ”Samlade berättelser”
i 25 bd 1909—14. — Litt.: M. Johnsson, ”En
åttitalist” (1934). E.
2) Karl Johan af G., den föreg:s bror,
författare, ingenjör (1860—99), byråingenjör i
Patentbyrån från 1896. Tidigare religiöst sinnad
genomlevde G. med sin redbara natur intensivt de
sociala reformrörelsernas och den naturvetenskapligt
färgade livsåskådningens genombrott. Denna
utveckling återspeglas i hans skrifter mot teosofien:
”Hypnotism och religion” (1890), ”Modern
vidskepelse” (1892), ”Den afslöjade Isis” (1897) samt t.ex.
”Om naturvetenskapernas betydelse för
världs
— 4W —
— 420 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
