Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Georg III (konung av Storbritannien och Irland) - 4. Georg IV (konung av Storbritannien och Irland) - 5. Georg V (konung av Storbritannien och Irland) - 6. Georg VI (konung av Storbritannien och Irland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG
struktioner dess ledare. G:s misslyckade
krigspolitik mot de amerikanska kolonierna, från början
uppburen av den breda opinionen, fällde honom.
Organisationen av ett krig översteg hans krafter.
Efter slaget vid Yorktown avgick ministären North
1782; G. tvangs mottaga sina öppna fiender,
rock-inghamwhigarna, i regeringen och följande år
godtaga Lord Norths regeringskoalition med Fox,
vilken han avskydde på gr. av dennes
fördärvbring-ande inflytande över sonen, prins Georg av Wales.
Härmed börjar en ny era, icke blott i G:s regering
utan i Englands konstitutionella historia.
Visserligen ingrep G. vid olika tillfällen i politiken, t.ex.
när Fox’ Ostindiabill fälldes i överhuset genom
G:s intriger och när han sökte hindra
toleranspolitiken mot katolikerna — detta föranledde
ministären Pitts avgång 1801, ministären Grenvilles fall
1807 —, men det personliga styrets tid var förbi.
Premiärministerns oberoende av monarken blev
alltmer utpräglat. Det stöd, G. gav Pitt d.y.,
bidrog mera att öka dennes politiska maktställning
än hans egen. Hans efter hand allt tätare utbrott
av sinnessjukdom nödvändiggjorde från 1810 ett
regentskap under prinsen av Wales. G. var g.m.
Charlotte av Mecklenburg. Bland de 15 barnen voro
Georg IV, Vilhelm IV och konung Ernst August
av Hannover. G:s brevväxling 1760—1783 utgavs
1927—28 av J. Fortescue (6 bd., suppl. av L. B.
Namier 1938), hans brev till Lord Bute 1756—66
av R. Sedgwick (1940).— Litt.: J. M. Anderson,
”History of George lll:s reign” (1891); B. Willson,
”George 111” (1907); F. A. Mumby, ”George Ill
and the American revolution” (1924); D. G.
Bar-nes, ”George III and William Pitt 1783—1806”
(1939). [P.Nm]B.
4) Georg IV, konung (1762—1830), kom ung i
oförsonlig motsättning till sin fader, Georg III. Då
G. reagerade mot den moraliska tonen vid hovet,
slöt han sig till de utsvävande kretsarna kring
C. Fox. Lyckligt utrustad, språkbegåvad,
talangfull, säker i sitt uppträdande, utvecklade sig
prinsen av Wales, enl. sina smickrares omdöme, till
”Europas främste gentleman”. Politiskt slöt han
sig till whigradikalerna, faderns ivrigaste
motståndare, vilka hade beräknat kunna utnyttja honom
vid det tillämnade regentskapet vid konungens
sin-nessjukdomsutbrott 1788. Hans förbindelser med
Maria Fitzherbert, med vilken han ingått hemligt
äktenskap, hindrade honom ej att för sina dåliga
affärers skull gifta sig med Karolina av
Braun-schweig 1795. Hans liderliga levnadssätt, hans
hänsynslöshet mot fadern
och sin gemål, som
han försköt efter
dottern Charlottes
födelse 1796 och som
1813 lämnade England,
ådrog honom en
stegrad impopularitet. Vid
faderns sinnessjukdom
blev G. regent 1811,
men han hade varken
viljestyrka el.
moralisk kraft att
personligen göra sig
gällande. Trots sin
ung
doms radikalism stödde han toryministärerna.
G. utnyttjade sitt trontillträde 1820 genom att
i överhuset anlägga en skilsmässoprocess mot
sin gemål, som återvänt för att hävda sin
rätt som drottning. Den väckte en storm av
förbittring, som tvang regeringen att nedlägga
den. G:s oduglighet stärkte ytterligare
premiär-ministerskapets konstitutionella ställning, och
Englands styrelse under G:s regentskap och regering
handhades i verkligheten av premiärministrarna
Liverpool (1812—27), Goderich (1827—28) och
Wellington (1828—30); även utrikesministrarna
Cast-lereagh (1812—22) och Canning (1822—27) ha
varit av vida större betydelse för landets historia
än konung G. Dennes brev 1812—30 utgåvos 1938
av A. Aspinall (3 bd). — Litt.: P. H. Fitzgerald,
”The life of George IV” (2 bd, 1881); L. Melville,
”The first gentleman of Europé” (2 bd, 1906); R.
Fulford, ”George IV” (1935). [P.Nm]B.
5) G e o r g V, konung (1865—1936), andre son
till dåv. prinsen av Wales, sedermera Edvard VII
och Alexandra av Danmark, fick sjömilitär
utbildning, blev vid sin äldre bror Alberts död 1892
presumtiv tronarvinge
och s.å. hertig av
York. 1893 äktade
han Victoria Maria av
Teck. Efter faderns
tronbestigning 1901
företog G. en
rundresa genom imperiet,
varunder han
öppnade Australiens första
parlament i Melbourn’e.
I nov. s.å. blev han
prins av Wales. Några
statsmannaegenskaper
el. politiska intressen
lade G. icke i dagen,
ej heller sedan han 1910 efterträtt sin fader på
tronen. Han regerade strängt parlamentariskt och
överlämnade regeringsbestyren till de varandra
avlösande premiärministrarna Asquith, Lloyd
George, Bonar Law, Baldwin, MacDonald. Men han
vann personligen stor popularitet, vilket kom till
synes dels vid hans 25-års-jubileum som engelsk
kung 1935, dels efter hans frånfälle. 1917 avsade
han sig för egen och sin släkts räkning alla tyska
titlar; dynastien utbytte namnet
Sachsen-Coburg-Gotha mot Windsor. Bland G:s barn märkas
sönerna Edvard VIII och Georg VI. — Litt.: Biogr.
av D. C. Somerwell
(1935) och P. Gibbs
(1936). B.
6) Georg VI,
konung (f. 1895), 2æ
son till Georg V, före
tronbestigningen prins
Albert, hertig av
York, fick sin militära
utbildning inom
marinen, äktade 1923
Lady Elizabeth
Bowes-Lyon, besteg vid den
äldre brodern Edvard
VIII:s abdikation 1936
— 541 —
— 542 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
