Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Georgios Pisides - 2. Georgios Synkellos - 3. Georgios Monachos - 4. Georgios Kedrenos - 5. Georgios Akropolites - 6. Georgios Pachymeres - 7. Georgios Lakapenos - Georgios Skolaris - Georgiska språket och litteraturen - Georgism - Georg Kastriota - Georg Ludvig - Georg Podiebrad - Georgskanalen, Sankt - Georgskors - Georg Vilhelm - Geospiza - Geostatik - Geostrategi - Geosynklinal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOSYNKLINAL
Geo’rgios, namn på flera bysantinska förf., av
vilka de mest betydande äro:
i) G. P i s i d e s, diakon vid Hagia Sofia i
Kon-stantinopel, samtida till kejsar Herakleios (d. 641),
”den bysantiska tidens bäste profandiktare”
(Krum-bacher), har på jambisk trimeter förhärligat
Herakleios’ bedrifter, skildrat världsskapelsen
(”Hexa-èmeron”) och skrivit epigram. Hans verk äro utg.
i Mignes ”Patrologiae cursus. Ser. graeca”, 92
(1860). — Litt.: L. Sternbach i ”Wiener Studien”,
13—14 (1891—92).
2) G. S y n k e 11 o s (o. 800), skrev en
krönika, omfattande tiden från skapelsen till 284 e.Kr.,
utg. av W. Dindorf i ”Corpus scriptorum historiae
byzantinae” (”Bonnercorpus”) 1829.
3) G. Monachos (kallade sig själv
Hamar-tolos, ”Syndaren”), författade en krönika från
skapelsen till 842 e.Kr. (sedan fortsatt av andra), en
av huvudkällorna för senare kronister; utg. av C.
de Boor 1904—05.
4) G. K e d r e n o s, utarbetade en krönika från
skapelsen till 1157 e.Kr., varvid han ytterligt
osjälvständigt begagnade äldre krönikor, utg. i
”Bonnercorpus” av I. Bekker 1838—39.
5) G. Akropolites (1217—82), framstående
diplomat. Hans historia är huvudkällan för
latinherraväldets tid (1203—61); utg. av I. Bekker i
”Bonnercorpus” 1836.
6) G. Pachymeres (1242—1310), fortsatte
G. Akropolites’ verk 1308; utg. av L Bekker i
”Bonnercorpus” 1835.
7) G. Lakapenos (början av 1300-talet),
verkställde ett utdrag ur Libanios’ brev och utgav en
samling av sina egna och Andronikos Zaridas’
brev, vilken han försåg med grammatisk
kommentar (”epimerismer”); utg. av S. Lindstam 1924. Lm.
Geo’rgios Skola’ris, patriark, se Gennadios.
Georgiska språket och litteraturen [geår’-]. Det
georgiska språket (georgiska kharthuli ena)
bildar jämte de nära besläktade mingreliska, lasiska
och suaniska idiomen den s.v. gruppen bland de
kaukasiska språken. Det karakteriseras av ett,
särsk. vad konsonantismen beträffar, rikt
utvecklat ljudsystem, nominalböjning medelst 10 kasus
och postpositioner, vigesimalsystem samt en
mycket nyanserad verbbildning. Skriftspråket
föreligger i två former, en äldre,
forngeorgis-k a n, och en yngre, nygeorgiskan;
skillnaden mellan dem är övervägande lexikalisk och
morfologisk, i endast ringa mån av fonetisk natur.
— Den georgiska skriften föreligger i två
varianter, en äldre, ”prästskriften” (chutsuri, av
chutsesi, präst), och en yngre, ”riddarskriften”
(mchedruli, av mchedari, riddare, krigare); den
senare företer en mera kursiv karaktär än den förra.
Den georgiska skriften torde ha uppstått under
inflytande av den armeniska; den är liksom denna
sammansatt av olikartade (grekiska, iranska,
armeniska, möjl. även semitiska) element. — Den
georgiska litteraturen börjar för oss med en
teologisk verksamhet, vars alster till stor del
utgöras av övers, från (numera ofta förlorade)
grekiska källor; den äldsta daterade handskriften är
från 864. Vad som före och under denna tid kan
ha funnits av inhemsk nationell georgisk litteratur,
har gått spårlöst förlorat. Sin klassiska period
nådde den georgiska litteraturen under den stora
uppsvingsperiod, som började med konung Davith
III (1089—1125) och nådde sin avslutning med
drottning Thamar (1184—1212). Den omfattade då,
utom en betydande prosalitteratur, även en lyrisk
och framför allt episk poesi av, trots den persiska
bakgrunden, stark nationell särprägel. Efter den
georgiska nationalstatens störtande genom
mongolinvasionen följde en period, som i det stora hela
sträckte sig ända fram till o. 1700, då Georgien
under konung Vachtang VI (1703—50) började få
känning med den europeiska kulturen. Vachtang
själv gav upphov åt två av den georgiska
litteraturens mest kända alster, en för rättshistorien
betydelsefull lagbok och en framställning av
Georgiens historia; hans oäkta son Vachuschti författade
Georgiens historia och geografiska beskrivning.
Periodens ledande andliga personlighet var
katho-likos Anton, vars verksamhet sträckte sig över
det andliga livets samtliga områden. 1800-talet
innebar väsentligen en kamp mellan de gamla
nationella idealen, av män som A. Tschavtschavadze
(1789—i84Ö),G.Orbeliani (1801—83), N.
Barathasch-vili (1816—45), W. Orbeliani (1812—90), samtliga
lyriker av rang, samt G. Eristhavi (1811—64), den
georgiska teaterns skapare, och en modern, av de
nyare europeiska strömningarna påverkad riktning,
som i I. Tschavtschavadze (1837—1904) hade sin
främste banerförare. Betydande företrädare för
den nya riktningen voro i övrigt A. Tseretheli
(1840-—1915) och hembygdsskildraren A. Kazbegi
(1848—93). F.n. befinner sig den georgiska
litteraturen i en nedgångsperiod, förorsakad av de
genomgripande politiska omvälvningarna under
senare tid. — Litt.: A. Dirr, ”Theoretisch-praktische
Grammatik der modernen georgischen Sprache”
(1904); F. N. Finck, ”Die georgische Literatur”
(i ”Kultur der Gegenwart”, 1:7, 1906); R.
Mecke-lein, ”Georgisch-deutsches Wörterbuch” (1928). C.F.
Georgism’ [sv. utt. JårJ-], eg. politisk
menings-riktning, grundad på H. Georges* läror om
jordräntan*. G. brukas emellertid ofta även om
agrarsocialism, enl. vilken privat äganderätt till
jorden och övriga naturtillgångar icke bör
förekomma. I mots. till socialismen har g. däremot
ingenting att invända mot annan äganderätt. G.
har haft stor politisk betydelse, och i många
länder ha partier bildats för att realisera dess
uppfattning. På senare tid ha också i nästan alla
länder åtgärder vidtagits för att till samhället
indraga s.k. oförtjänt jordvärdestegring* särsk. i
städerna. Jfr Jordreform. [T.Er]C.Wr.
Georg Kastriota [-å’-], frihetshjälte, se
Skander-beg.
Georg Ludvig (ty. Georg Ludwig), kurfurste av
Hannover, se Georg, Storbritannien och Irland 1).
Georg Podiebrad [pådi’ebrat], konung, se Georg,
Böhmen 1).
Georgskanalen, Sankt G., se Irländska sjön.
Georgskors, se Kors 1) och Orden 4).
Georg Vilhelm, kurfurste, se Georg,
Branden-burg.
Geospi’za [-tsa], fågelsläkte, se Markfinkar.
Geostatik, läran om jordlagers och bergarters
jämviktsförhållande, även om deras stabilitet
gentemot belastning och tryck.
Geostrategi, se Geopolitik och Strategi
Geosynklinal (till geo-* och grek. synklinein,
— 553 —
— 554 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
