Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giolitti, Giovanni - Giono, Jean - Giordani, Pietro - Giordano - Giordano, Luca (Fa presto) - Giordano, Umberto - Giordano Bruno - di Giorgio Martini, Francesco - Giorgione (Giorgio da Castelfranco)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIORGIONE
rikesminister under Zanardelli och blev dennes
efterträdare som konseljpresident 1903—05. 1906—09
var han regeringschef för 3:e gången, förbättrade
järnvägsväsendet och väckte förslag om en ganska
radikal progressiv inkomstskatt; detta framkallade
starkt motstånd, och G. måste avgå, för att
återvända redan 1911. Hans 4:0 regering (1911—14)
inledde Tripoliskriget 1911—12, varigenom Libyen
vanns, och utvidgade ansenligt rösträtten. Under
i:a världskriget motverkade G. ivrigt Italiens
inträde däri och framträdde först efter Nittis fall
1920 ånyo i främsta ledet. Han blev då dennes
efterträdare samt konseljpresident för femte och
sista gången; Sforza övertog
utrikesministerposten. Den nya koalitionsregeringen G. förde en
ytterst försiktig och moderat utrikespolitik,
vägrade att acceptera italienskt protektorat över
Albanien, avslöt 1920 fördraget i Rapallo med
Jugoslavien, varigenom gränsen reglerades, och lät
italienska trupper fördriva d’Annunzio från Fiume.
Detta väckte stark opposition, likaså G:s passiva
hållning gentemot de kommunistiska
oroligheterna i landet. Valen 1921 försvagade hans
parlamentariska ställning, och han avgick. Sedan
Mus-solini 1922 övertagit makten i Italien, var G:s
politiska roll slut. Hans memoarer utkommo 1923
i fransk uppl. (”Mémoires de ma vie”). B.
Giono [ziånå’], Jean, fransk författare (f.
1895). G. är född i Manosque i Provence, där
fadern, som var av italiensk börd, var
skomakare. Han deltog i 1 :a världskriget, där han
snart fylldes av ovilja mot krig, dokumenterad
bl.a. i ”Refus d’obéissance” (1937) och
”Préci-sions” (1939), och arbetade sedan på bank,
samtidigt som han fördjupade sig i litteraturstudier
med Bibeln och Homeros som favoriter och
skrev vers och prosa. Han debuterade som
lyriker men slog igenom som prosaist. G. har
nästan genomgående hämtat motiv från sin
pro-vensalska födelsebygd, där han slog sig ned 1930.
Han skildrar med förkärlek jordens brukare, han
har en ovanlig förmåga att återge ett landskap,
han utnyttjar kongenialt den muntliga
berättar-tradition, som Provence är så rikt på, och har
tagit upp en rad folkliga uttryck. Han har
även framträtt som förkunnare; som en ny
Rousseau predikade han, fientligt inställd mot allt
vad stat heter, återgång till naturen, men han
vände sig icke mot maskintekniken i och för
sig, utan mot människornas bruk av den. Han
var på 1930-talet en ivrig motståndare till
fascismen, närmast anknuten till kommunismen, och
sattes vid 2:a världskrigets utbrott i fängelse
av de franska myndigheterna för pacifistisk
propaganda men blev fri 1940. Genom sin jordkult
besläktad med nationalsocialismen, gick han med
tiden i tyskarnas tjänst och blev efter
Frankrikes befrielse dömd som samarbetsman. Den
ovanligt produktive G. har utg. bl.a. ”Colline”
(1928), ”Un de Baumugnes” (1929), ”Regain”
(1930), ”Le grand troupeau” (1931), som har
motiv från i:a världskriget, ”Jean le bleu” (1932),
en självbiogr. barnskildring, ”Le chant du
monde” (1934), ”Que ma joie demeure” (1935; sv.
övers. 1944), ”Batailles dans la montagne” (1937)
och ”La résurrection du pain” (1936), en trilogi,
”La femme du boulanger” (1935), ”Les vraies
richesses” (1936), ”Le poids du ciel” (1938),
”Lettres aux paysans sur la pauvreté et la paix”
(s.å.), ”Triomphe de la vie” (1942), ”Un roi
sans divertissement” (1947) och ”Noé” (1948).
G. har övers. H. Melvilles ”Moby Dick” och
utg. ”Pour saluer Melville” (1941; sv. övers.
”Fallet Melville”, 1942). — Litt.: C. Michelfelder,
”J. G. et les religions de la terre” (1938); K. A.
Clarke, ”Le lyrisme dans 1’æuvre de J. G.” (1939). E.
Giordani [jårda’ni], P i e t r o, italiensk
författare (1774—1848). Hans största betydelse ligger
i hans på sin tid utomordentligt välbehövliga
puritanska språksträvanden. Hans ”Opere” utkommo
i 10 bd 1854—56, vari ingå som bd 1—7
”Episto-lario” 1854—55. — Litt: E. Montanari, ”P. G.”
(1906).
Giordano [jårda’nå], italienskt mansnamn, lat
Jorda’nus.
Giordano [jårda’nå], L u c a, italiensk målare
(1632—1705), kallad Fa p r e s t o på gr. av sitt
snabba utförande, var trol. lärjunge till Ribera,
sedan i Rom hos
Piet-ro da Cortona;
verkade i Neapel, Rom,
Florens, Venedig och
Bergamo samt var
1692—1702 Karl II :s
hovmålare i Madrid.
G. är en av barockens
produktivaste mästare.
Han målade i olja
och fresk, besatt ett
stort tekniskt
kunnande och behärskade
äldre och samtida
mästares stil och
mål-ningssätt; det är känt,
att han kunde imitera
såväl sina lärare som
Tizian, Veronese och
Rafael, Carracci-sko-
lan, Dürer, Lucas van Leyden, Rembrandt och
Ru-bens. Bland hans dekorativa verk märkas
freskerna i Palazzo Riccardi, Florens (1682), Escorial
och San Martino, Neapel (1704). — Litt.: E.
Petraccone, ”L. G.” (1919). K.E.S.
Giordano [jårda’nå], U m b e r t o, italiensk
tonsättare (f. 1867), med utpräglad musikdramatisk
talang, utbildad i Neapel, vann med sin opera
”Andrea Chenier” (1896) stor framgång. Bland
hans övriga operor må nämnas ”Fedora” (1898),
”Siberia” (1904) och ”11 Re” (1929). G. är
anhängare av ”enhetspartituret” (notering av alla
orkesterns instrument efter deras reella klang, se
Partitur) och har bl.a. utg. Beethovens symfonier
på detta sätt.
Giordano Bruno [jårda’nå bro’nål, filosof, se
Bruno.
di Giorgio MartFni [jår’jå], Francesco,
italiensk konstnär (1439—1502), var en av
ungrenässansens förnämsta mästare i Siena, verksam på
alla konstområden. Arkitekt åt påven Pius II har
han sannolikt byggt Palazzo Piccolomini (nu: del
Governo); han byggde också i Siena kyrkan
Madonna del Calcinajo. I Sienas akad. finnas tavlor
av G., i domen skulpturer.
Giorgione [jårjå’ne], eg. Giorgio da Ca-
Luca Giordano:
Självporträtt. Galleria nationale
d’arte antica. Rom.
r- | v
— 697 —
— 698 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
