Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Geologi och terrängförhållanden - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
Arkadiskt landskap.
s. zonen omfattar bergen på Korintiska näset
och i Argolis, uppbyggda av mesozoiska
kalkstenar och paleozoiska skiffrar. Såväl ö. som v.
G:s kedjor äro i stort sett orienterade längs
ter-tiära veck. Dessa spela dock en mycket ringa
roll för den nuv. terrängen. Under miocentiden
eroderades veckkedjorna både i ö. och v. och
förvandlades till peneplan. I pliocen tid
träffades veckningsbältena av en ny höjning, i zoner
längs veckens strykningsriktning, alltså i v. G.
n.n.v.—s.s.ö., i ö. G. bågformigt åt ö., men här
delvis också i n.—s. el. vinkelrätt mot vecken.
En del av veckterrängen mellan
höjningskom-plexen kvarstod dock på den ursprungliga nivån
och kom att bilda depressioner. Senare och
särsk. i kvartär tid ha nya höjningar inträtt i
de gamla höjningszonerna jämte sänkningar i
mellanliggande terräng. Bland dessa
depressioner äro G:s många djupa vikar, ss. den t.o.m.
över 750 m djupa Korintiska viken,
Atalante-kanalen (Eubeasundet) och Aiginabukten i ö.,
Arta- och Patrasviken i v. Tektoniska bäcken
äro vidare de som från ö. till v. genomdraga
mell. G.: Tanagra-bäckenet, Tebe-slätten,
Kopais-sänkan med den nu nästan utdikade avloppslösa
karstsjön, Drachmani- och Lilaea-sänkorna. I
mots. till den grekiska halvön har n.ö. G.
(Thes-salien, s. Makedonien och s.v. Trakien) icke
deltagit i den tertiära veckningen. Däremot ha även
här förskjutningar ägt rum längs brottlinjer.
Sålunda stryker en kedja av massiv från det av
gnejser, graniter och kristalliniska skiffrar
uppbyggda västmakedoniska berglandet mot s.s.ö.
Till dem hör G:s högsta berg Olympos (2,918
m), strax n. om gränsen mellan Thessalien och
Makedonien, och dess fortsättning mot s.s.ö., de
likaledes av kristalliniska metamorfa skiffrar och
kalkstenar sammansatta Ossa och Pelion,
nordligaste Eubea och N. Sporaderna. Denna kedja
av massiv begränsas på ömse sidor av sänknings-
fält, i n.ö. av Thessalonikeviken och dennas n.v.
utlöpare Thessalonike-slätten, i s.v. av den
thes-saliska slätten, avvattnad av Salamvria, som i
en genombrottsdal tar vägen mellan Olympos
och Ossa och mynnar i Thessalonikeviken. ö.
och n.ö. om denna utbreda sig andra, av
spricklinjer begränsade massiv på Chalkidike-halvön
och ö. om Vardar-dalen, och slutl. löper gränsen
mellan G. och Bulgarien , längs s. randen av
Rhodopes gamla bergmassiv. Detta är
genom-satt av unga sänkningsfält, vilka uppdela det i
flera bergstråk, av vilka Pirin, mellan Struma
och Mesta, sträcker sig mot s.ö. och fortsätter
ut i Egeiska havet över öarna Thasos och
Sa-mothrake men begränsas i s.ö. av en submarin
gravsänka. En motsvarighet till n. G:s och
Makedoniens gamla berg utgör längre mot s.
Kykladernas gamla, av kristalliniska bergarter
sammansatta massiv, vars v. kant omfattar s.ö.
Ättika och Eubea, som icke heller deltagit i den
tertiära veckningen. Massivets av brottlinjer
sön-derstyckade yta är nu dränkt av vatten, och de
över detta uppskjutande öarna representera gamla
restberg. I s. begränsas denna underhavsplatå
av en förkastningslinje mot det 3,411 m djupa
Kretiska havet. Till denna brottlinje äro G:s
enda i historisk tid verksamma vulkaner bundna,
på Methana-halvön s. om Aiginabukten, på öarna
Melos och Thera (Santorin). Kykladernas
kristalliniska bergarter uppträda huvudsaki. på de
centrala öarna, medan de yttre uppbyggas av på
massivets kanter avsatta paleozoiska och
mesozoiska skiffrar och kalkstenar. — G:s kuster
präglas av terrängformerna. V. kusten löper
invid och parallellt med det västgrekiska
bergsystemet. Den är alltså en rätt otillgänglig
längdkust. Detsamma gäller om n.ö. G:s kust till
mell. Eubea i söder. S. och s.ö. kusterna äro
däremot rikt sönderskurna tvärkuster. [J.FJEdg.K.
Klimatet är nästan i hela G. av mediterran
typ med milda, fuktiga vintrar och heta,
neder-bördsfattiga somrar. I n. delen av landet kan
dock sträng frost inträffa på vintern, särsk. i
bergen. I Thessalien har bitande köld upp till
—17° och —18° iakttagits. Minimitemp. i
Thes-salonike är —6°2. Ärsamplituden stiger till 23^2
i Trikkala, till 22°3 i Larissa och till 2I°2 i
Thes-salonike. Minst är den i arkipelagen, 13^2 på
Naxos (Kykladerna) och 14^3 på Thera.
Som-martemp. är högst på fastlandet. Julitemp.
överstiger 28° på de lågtliggande slätterna i det inre
av landet, medan den på öarna här och där
understiger 25° (24^6 på Thera). Under vintern
äro v. och s. vindar förhärskande. De medföra
nederbörd huvudsaki. i landets v. delar. Under
sommaren dominera n. vindar (etesier). Då de
blåsa från land ut mot havet och från högre
till lägre breddgrader, medföra de klart och torrt
väder och äro orsaken till bristen på nederbörd
under sommaren. Sålunda äro på Joniska öarna
de 3 sommarmån. mycket regnfattiga, likaså i
Patras hela perioden maj—sept. I Aten äro blott
nov.—jan. någorlunda regnrika. På Korfu faller
78,8%, i Aten 77,8% och på Naxos 86,6% av
årsnederbörden under vinterhalvåret. Då
vinterregnen komma med s. och v. vindar, erhåller v.
G. långt större regnmängd än ö. G.
— 1195 —
— 1196 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
