Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia - Efter 1821
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
ranterade lokal självstyrelse och ersatte det
sedan 1843 rådande tvåkammarsystemet med
en-kammarsystem. Författningen, som förblev i
kraft till 1911, var en av tidens mest
demokratiska. Dess tillkomst hade föregåtts av inre
partimotsättningar, och dessa bestodo också
under den närmast följ, tiden. 1865 måste greve
Sponneck, konungens danske rådgivare, lämna
landet. På det utrikespolitiska området kommo
strävandena efter utvidgning av territoriet på
turkisk bekostnad att dominera. På Kreta
fortsatte oroligheterna bland de med det turkiska
överherraväldet missnöjda grekerna. Ett allmänt
uppror utbröt på ön 1866. Detta understöddes
av G. med Rysslands tysta gillande. Upproret
höll på att utvecklas till ett krig mellan G. och
Turkiet, då de europeiska stormakterna ingrepo.
På en kongress i Paris förpliktades Turkiet att
ge kretensarna större frihet, medan i gengäld
G. lovade att icke understödja upprorsrörelser.
Den utrikespolitiska situationen på Balkan
tillspetsades på 1870-talet framför allt genom
utbrottet av det rysk-turkiska kriget 1877.
Dessförinnan hade en inrikespolitisk förändring, som
fick betydelse även för utrikespolitiken, ägt rum
i G., när Charilaos Trikupis 1875 blev
ministärens ledare. Denne, som allmänt betecknats som
det moderna G:s främste statsman, inriktade
sig i första hand på en konsolidering av de
ekonomiska resurserna. Han sanerade
statsfinanserna genom att förmå de europeiska
stormakterna att placera pengar som lån åt G. och
trädde i spetsen för ett omfattande
järnvägsbygge. Trikupis var till sin utrikespolitiska
orientering icke motståndare till den hos grekerna
dominerande tanken på territoriell utvidgning på
turkisk bekostnad. Men han ansåg, att dessa
territoriella aspirationer måste föregås av den
inre uppbyggnad, som han var målsman för.
Oppositionen mot Trikupis’ mera försiktiga
politik företräddes av Deligiannis, som under sin
ledning samlade partigrupper med olika
inställningar. 1877 bröt det rysk-turkiska kriget ut
och aktualiserade de grekiska planerna på
landutvidgning i n. Trikupis sökte hålla en fredlig
kurs med resultat, att han vid statsledningen
fick vika för Deligiannis. Denne beordrade den
grekiska armén att besätta Thessalien. Men de
grekiska aspirationerna stoppades genom freden
i San Stefano 1878. Enl. denna skulle ett stort
bulgariskt rike upprättas, som formellt skulle
stå under turkisk överhöghet men i realiteten
skulle komma att utgöra ett ryskt lydrike.
Därigenom sågo sig grekerna berövade
möjligheterna att förverkliga sina aspirationer i n. och
planer bl.a. betr. Makedonien. Freden i San
Stefano kunde emellertid ej heller godkännas av
de europeiska stormakterna. Den blev föremål
för revision på kongressen i Berlin s.å. På
denna blev också i princip fastslaget, att G.
skulle tillerkännas en gränsrevision i n.,
varigenom Thessalien och s. Epirus skulle komma att
införlivas. Gränsrevisionen blev föremål för
fortsatta förhandlingar mellan G. och Turkiet,
varvid turkarna erbjödo Kreta i st.f. landområdena
i n. Genom en konvention i juli 1881 avträddes
emellertid dessa med en befolkning på c:a 300,000.
SU 11. — 1217 —
39 —- Red. avsl. 27/i 49.
Året därpå återkom Trikupis till makten, som
han nu med kortare avbrott innehade i 12 år,
till 1894. Det blev i stort sett en period av inre
ekonomisk konsolidering och uppbyggnad. De
avbrott, som förekommo i Trikupis’
uppbygg-nadsverksamhet, voro betecknande nog
väsentligen betingade av att den utrikespolitiska
situationen syntes inge förhoppningar om fortsatt
landutvidgning. Ett uppror i östrumelien 1885
för anslutning till Bulgarien förde sålunda ånyo
Deligiannis till makten. Dennes politik gick ut
på att genom nya erövringar från Turkiet
kompensera Bulgariens tillväxt. De grekiska
planerna stoppades emellertid liksom tidigare av
de europeiska stormakternas intervention. Pireus
o.a. grekiska hamnar blockerades. Följden var,
att Deligiannis tvangs att avgå, och Trikupis
återtog makten. Samtidigt gavs order om att
armén skulle avrusta, ökade skattebördor till
följd av krigsrustningarna trädde i st.f. de
påräknade landvinningarna. Från och med slutet
av 1880-talet kom emellertid åter den
utrikespolitiska situationen att medföra, att stämningen
för ”befrielse” av greker under turkiskt
herradöme blev starkare. Det var nu Kreta, som
trädde i förgrunden. Trikupis lät 1889 förmå sig
av den turkiska regeringen att avråda
kretensarna från öppet motstånd. Han lämnade dem
också utan stöd under de fortsatta oroligheterna.
Misstämningen mot honom i G. ökades, så att
han redan 1890 led nederlag i valen. På gr. av
det svåra finansiella läget behöll likväl Georg I
honom vid ledningen under 1890-talets första
år. Finansnöden drev emellertid nu Trikupis till
radikala åtgärder, som i lika mån drabbade
landets invånare och utländska innehavare av
obligationer. Missnöjet både med finanspolitiken
och med den yttre politiken tvang honom att
slutgiltigt avgå i jan. 1895. Han dog året därpå.
Trikupis efterträddes nu liksom flera gånger
tidigare av sin politiska motståndare Deligiannis.
Därmed började också en mera aktiv politik
betr. Kreta. Under den föreg. tidens passiva
grekiska hållning i fråga om frigörelsen av
grekerna under turkiskt herravälde hade bildats ett
hemligt patriotiskt sällskap, Ethniké Hetairia.
Det hade sitt ursprung i officerskåren och
hävdade, att armén försummats av Trikupis.
Närmast tog det sikte på Makedoniens erövring
från Turkiet i samband med bulgarisk aktivitet.
Men oroligheterna på Kreta vid 1890-talets mitt
medförde, att Ethniké Hetairia kom att
samarbeta med de missnöjda kretensarna. I början av
1897 övergingo oroligheterna på Kreta i uppror.
Genom Ethniké Hetairias verksamhet förmåddes
den grekiska regeringen till öppet understöd åt
upprorsrörelsen. En truppstyrka landsteg med
uppgift att ta ön i besittning i konung Georgs
namn. De europeiska stormakterna ingrepo
emellertid genom att ockupera städerna på Kreta.
I likalydande noter till G. och Turkiet
deklarerade man, att Kreta icke kunde förenas med G.
och att sultanen måste tillåta en autonom
förvaltning av ön. Stämningen i G. var emellertid
nu så upphetsad, att ett krig med Turkiet icke
gick att hejda. Efter motgångar i Thessalien
slog likväl stämningen om i Aten. Deligiannis
— 1218 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
