Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gud - Gudamodern - Gudamänniska - Gudaskymning - Gudaträd - Gudbarn - Gud bevare mig för mina vänner, med mina fiender reder jag mig själv - Gudbrandsdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDAMODERN
Landskapsbild från nedre Gudbrandsdalen i trakten av Fåvang.
nas (GT:s) Gud. Mot Marcion gjorde kyrkan
gällande, att den högste och ende Guden även vore
skapare och lagens Gud. Gudsbilden fick
emellertid inom kyrkan snart en ganska starkt rättslig
prägel, och kärleken och nåden fattades ej i hela
dess djup. Under medeltiden blev själva
gudsförhållandet huvudsaki. betraktat som ett
rättsförhållande; det fattades som bestämt genom
människans förtjänst. Reformationen gjorde åter de
ur-kristna motiven med kraft gällande: Gud är den
nådefulle, vars kärlek söker den ovärdige,
syndaren. Denna tanke blev under upplysningstiden
förytligad, i det att Guds kärlek fattades som
eftergiven, mänsklig kärlek. Guds faderskärlek
betonades men på ett sätt, som undanskymde
kärlekens vrede och stränghet. Mot denna
humani-serande tendens, vilken gjorde sig gällande under
olika former hela 1800-talet och vilken
understöddes av vissa idealistiska filosofiska strömningar,
har under senaste tid rests opposition. Man har
nu, ej minst inom svensk systematisk teologi, med
iver sökt hävda de urkristna och reformatoriska
motiven. — Litt.: E. Eidem, ”Den lidande Guden”
(1921); A. Nygren, ”Den kristna kärlekstanken”
(2 bd, 2 uppl. 1938—47); G. Aulén, ”Den kristna
gudsbilden” (2 uppl. 1941), ”Den allmänneliga
kristna tron” (4 uppl. 1943); A. Headlam,
”Christian theology. The doctrine of God” (1934). R.Br.
Gudamodern el. gudarnas stora moder (lat. ma’
g-na mater deo’rum) var en av hellenismens mest
dyrkade gudomar. G:s ursprungliga hemvist var
Fry-gien; i Pessinus dyrkades hon under namn av K
y-b e 1 e. Här var hon framför allt skogarnas och
villebrådets härskarinna, som tronade på
bergstopparna och dyrkades i bergshålor och grottor. I konsten
framställes hon oftast omgiven av lejon; när
stormarna tjöto över skogshöjderna, var det g., som
drog fram på sin lejonvagn, omgiven av sina
trogna, korybanterna, som i vilda danser till eggande
musik av flöjter och tamburiner föllo i extas och
upplevde den mystiska föreningen med g. Sedan
utvecklades hon till att
bli en allmän moder- och
fruktbarhetsgudinna och
kombinerades med Attis*,
personifikationen av den
unga grönskan. — 204
f.Kr. infördes hennes kult
i Rom, där hon fick ett
särskilt tempel på
Pala-tinen och festspel
inrättades till hennes ära, årl.
firade 4 A—10/4. G:s kult
var ytterligt orgiastisk,
prästerna voro kastrerade
och iförda kvinnokläder.
Detta drag mildrades
dock, och hennes gestalt
utformades, i sht under
påverkan av den
egyptiska Isis, till en barmhärtig
moder, som alltid hör
människornas böner. Tron
på g. gick icke att utrota;
när kristendomen
trängde segrande fram, måste
den acceptera g. och upp-
tog henne i kyrkan i gestalten av jungfru Maria,
som direkt betecknades som g., himmelens och
jordens härskarinna, som hult tager sig an dem, som
vända sig till henne. — Litt.: G. Showerman, ”The
great mother of the gods” (1901); ”Vorträge über
Gestalt und Kult der ’Grossen Mutter’ ” (i
”Eranos-Jahrbuch”, 1938). Efr.B.
Gudamänniska, kristologiskt uttryck, syftande på
föreningen av gudomligt och mänskligt hos Kristus.
Gudaskymning, efter ty. Götterdämmerung, som i
sin tur avser att återgiva ragnarök*.
Gudaträd, art av släktet Ailan’thus*.
Gudbarn, barn i förh. till faddrarna.
Benämningen syftar på den andliga släktskap, i vilken enl.
den katolska kyrkans uppfattning barn och
faddrar stodo till varandra (se Andlig släktskap). —•
Gudfar (gudmor), manlig (kvinnlig) fadder,
numera oftast om den av de manliga (kvinnliga)
faddrarna, som bär barnet till dopet.
Gud bevare mig för mina vänner, med mina
fiender reder jag mig själv, ryktbart uttalande,
som i varierad form förekommer på många
ställen i världslitteraturen. I här citerad form
till-skrives yttrandet ofta Voltaire (”Dieu me garde
de mes amis! Quant å mes ennemis je m’en charge}
men är till sin upprinnelse mycket äldre. Enl.
en senantik ordspråkssamling skall det ha
präglats av kung Antigonos II av Makedonien (d.
221 f.Kr.).
Gudbrandsdalen [-brans-], dalgång i Opland
fylke, Norge, genomflytes av
Gudbrandsdals-lågen el. vanl. Lågen och sträcker sig från
Mjösa mot n.v. till Lesjaskogsvattnet (612 m
ö.h.), där en flack och bred passövergång för
över till Romsdalen; c:a 230 km lång. G. är
Norges viktigaste dalföre. Bland sidodalarna
äro de v. (Ottas, Sjoas, Vinstras och
Gau-sas) de största. Bebyggelsen är i huvudsak
koncentrerad till de ställen, där dalgången vidgar sig,
och är vanl. knuten till dalsidornas moräntäcke.
G. bildar sedan gammalt en viktig samfärdselled
— 227 —
— 228 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
