Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ibsen, 1. Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSEN
Enaktaren ”Kjæmpehöien”, oehlenschlägersk i
motiv och språkform, uppfördes 1850 på Kristiania
Theater. I. övergav nu sin avsikt att bli läkare och
studerade i stället estetik och litteratur. Hegel och
J. L. Heiberg fingo betydelse för hans dramatik,
men framför allt tog han intryck av den
framväxande norska nationalromantiken och tidens
politiska frihetsrörelser. 1851 var han red. för
”Sam-fundsbladet” samt medarbetare i
”Arbejder-for-eningens blad” och ”Manden”, ett radikalt, satiriskt
blad, lett av hans vänner Botten-Hansen och Vinje.
Hösten 1851 anställdes I. som dramatisk förf, vid
den av Ole Bull grundade nationella scenen i
Bergen, som skulle motverka det starka danska
inslaget i norskt teaterliv. 1852 gjorde han en resa för
praktiska teaterstudier i Danmark och Tyskland;
han lärde härunder känna H. Hettners ”Das
möderne Drama”, vars opposition mot det scribeska
intrigskådespelet och krav på ett sant själsdrama
blev av vikt för honom. Hemkommen fick I. verka
som regissör. Under intryck av tidens
nationalromantik ville han skapa ett nationellt drama. Med
motiv ur sitt folks historia, sagor och visor skrev
han ”Sancthansnatten” (1852), ”Fru Inger til
Östråt” (1854; sv. övers. 1883), ”Gildet paa
Sol-haug” (1856; sv. övers. 1916) och ”Olaf Liljecrans”
(1856) samt påbörjade ”Hærmændene på
Helge-land” (1858; sv. övers. 1876), hans första mera
självständiga drama. Sept. 1857 blev I. chef för
Kristiania Norske theater, som också såg som sin
uppgift att framalstra en inhemsk teaterkonst. I:s
chefskap för teatern blev både ekonomiskt och
konstnärligt ett nederlag. Han fick ej heller tid
till egen produktion, fylldes av misstro till sin
förmåga och höll på att direkt förfalla. Till sist
ryckte han upp sig, men teatern gick omkull 1862.
I. skrev nu sitt första samtidsdrama,
”Kjærlighe-dens komedie” (1862; sv. övers. 1888), bräddat av
indignation mot den konventionella uppfattningen
av förhållandet mellan könen, skrivet på vers med
många repliker, som blevo bevingade ord. Hans
kritik av äktenskapet som ett oberättigat och för
kärleken farligt samhällstvång över individer
framkallade häftigt ogillande i Norge och
Danmark. Han isolerades än mer men blev så 1863
litterär rådgivare vid Kristiania Theater, hans
tidigare konkurrent. Han skrev nu ”Kongsemnerne”
(1864), där han i historisk dräkt dryftade
samtida nationella spörsmål men också i
huvudpersonerna tolkade sina egna inre upplevelser, främst
tvivlet på sin diktarförmåga. Styckets framgång
ingav I. ny tro på sig själv. Efter att förut
förgäves ha sökt få ett understöd av staten, fick han
nu ett resestipendium, och våren 1864 begav han
sig över Danmark, Tyskland, Österrike till
Italien, där han stannade i 4 år, varefter han slog
sig ned i Dresden. Ivrig anhängare av
skandinavismen upprördes I. djupt av att Sverige-Norge ej
understödde Danmark mot Tyskland 1864. Hans
land hade, menade han, svikit rättens idé. I denna
stämning skrev han versdramat ”Brand” (1866; sv.
övers. 1870, 1920), där han med energi hävdade
kravet på att människan skall vara trogen mot sig
själv, ej ge efter för ”akkordens aand” utan helt
offra sig för sitt kall, en tankegång, som man
möter tidigt hos I. men som också närts av
Kierke-gaard, vilken haft stor betydelse för honom.
”Brand” utövade för lång tid framåt ett ofta
livsavgörande inflytande på nordisk ungdom, ej minst
i Sverige under 1880-talet. I det överdådigt kvicka,
av fin poesi fyllda versskådespelet ”Peer Gynt”
(1867; sv. övers. 1927) förkroppsligar
huvudpersonen böjelsen att ljuga sig bort från livets alla
krav och besvär och ge sig hän åt drömmar och
fantasterier, ”at være sig selv nok” och ”gaa
uden-om”. I. drev här svidande gäck med norsk
självgodhet och trångsynthet. Typen Peer Gynt som
politiker, ordhjälten, som tjusade sig själv o.a.
med eldande ord men som samtidigt hade sin egen
fördel i sikte, satiriserades i den strängt realistiska
komedien ”De unges förbund” (1869). Då I. för
teckningen av huvudpersonen hämtat lätt
igenkända drag från ledande liberala politiker som J.
Sverdrup och Björnson, framstod han en tid
framåt som de konservativas diktare. Han utgav 1871
sina ”Digte” och 1873 dubbelversdramat ”Kejser
og galilæer”, där han gav uttryck åt sin dröm om
en tid, då antik skönhetsglädje och kristen
försakelse försonats, ”det tredje rige”.
Vid ett besök i Norge 1874 kände sig I. illa
berörd av de konservativas kulturpolitik; han
orienterade sig nu mot vänster, varvid hans flyttning
1875 från Dresden till München betydde en del.
Han kom här in i radikala litterära och
konstnärliga kretsar. Förbindelsen med Brändes verkade
i samma riktning. I. kände sig uppleva en
brytningstid. Det nya hindrades av en mängd gamla
traditioner, döda moraliska och religiösa
uppfatt
— 107 —
— 108 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
