Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idestam-Almquist, Bengt - Ideström, Axel - Idgran - Idgranväxter - Idio- - Idioblaster - Idiofon - Idiografisk - Idiogram - Idiolatri - Idiom - Idiomatisk - Idiom neutral - Idiomorf - Idiopati - Idiopatisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDESTRÖM
svenska beskickningen i Ryssland 1917—18, vid
Svenska Röda korset i Sibirien och Kina 1918
—19 och i Kommerskollegiums
upplysningssek-tion 1922—23. I. blev 1923 medarbetare under
sign. Robin Hood i ”Stockholms-tidn.”, där
han snart kom att specialisera sig på film och
blev red. för filmavd., den första i svensk press.
Han har gjort en viktig insats som pionjär
inom filmkritiken och filmstudiet; han tog 1933
initiativet till Filmhistoriska saml., som
sedermera införlivats med Tekniska museet; ordf, i
Stockholms filmstudio 1931—39, preses i
Svenska filmsamfundet från dess grundande 1933 till
1936 och 1938—46, chefred, för veckotidn. ”Liv”
1938—40, litterär chef i Sandrewkoncernen 1940
—41, produktionschef i Centrumfilm 1942—43.
L, som lämnade ”Stockholms-tidn.” 1942, är
sedan 1944 chef för dess söndagsbilaga och
filmavd. I. har även sysslat med praktiskt filmarbete.
Han började tidigt bearbeta utländsk stumfilm,
skrev tills, med R. Allberg texten till den första
svenska talfilmen, ”För hennes skull” (1930),
och har varit med om att skriva manuskript för
filmerna ”Ett brott” (1940), ”Livet går vidare”
(1941), ”Fallet Ingegerd Bremsen” (1942),
”Ungdom i bojor” (s.å.), ”Herr Collins äventyr”
(1943) och ”Tåg 56” (1944); för ”Ungdom i
bojor” och ”Herr Collins äventyr” var han även
produktionsledare. I. har utg. flera arbeten om
det moderna Ryssland, ”Sovjet-Ryssland.
Industri, handel, koncessionspolitik” (1923; jämte
N. Sehlberg), ”Landet, som skall skratta” (1932)
och ”Sovjet i bild” (1948) samt en rad skrifter om
film, ”Film i går, i dag och i morgon” (1932; tills,
med R. Allberg), ”Stjärnor” (1933; tills, med E.
Nerman), ”Filmens stjärnor” (1937), ”Vid den
svenska filmens vagga” (1936; tills, med R.
Allberg), ”Den svenska filmens drama” (1939), som
handlar om V. Sjöström och M. Stiller, och
”Filmen som konst” (1946). E.
Ideström, Axel, telegraftjänsteman, författare
(f. 30/a 1873), e.o. telegrafassistent 1893, ord.
1897, telegrafkommissarie 1906, telegrafkontrollör
i Stockholm 1912; led. av direktionen för
telegrafverkets pensionsanstalt 1914—29. I.
framträdde som skönlitterär förf. 1901 med en
berättelse ur borgerlig miljö, ”Sarons liljor”, och
utgav 1903 ”En idealist”, som handlar om en
uppsalaakademiker, och 1913 ”Snickar Logren”,
en idylliskt hållen stockholmsk arbetarskildring.
I. hade emellertid tidigt börjat intressera sig för
gångna tider och sökte därvid gärna upp
söderns och Orientens länder. Han skrev en rad
historiska romaner och berättelser, ”Tiberius”
(1905), som har motiv från romersk kejsartid,
”Tre sagor från österlandet” (1907), ”Jazids
äventyr” (1908), som ger bilder från kalifernas
tid, ”Irene” (1911), vars huvudfigur är den
bysantinska kejsarinnan Irene, ”Nilens barn” (1914),
”Korsets seger” (1917), som handlar om kejsar
Konstantin, och ”Guldsmeden från Siut” (1920),
en egyptisk berättelse. Orientalisk kultur, särsk.
indisk, har I. ingående studerat och utnyttjat
för samtidsskildringarna ”Mannen från Java”
(1914), ”Häxkitteln” (1924), som handlar om
självständighetssträvanden i Indien efter 1 :a
världskriget, ett ämne, som han också
behand
lat i ”Det revolutionära Indien” (s.å.), ”Manijah”
(1927), en berättelse ur parsernas liv, och
”Pa-ter Montanellis biktbarn” (1934). I. har även
direkt uttalat sig om filosofiska och religiösa
spörsmål i ”Några fria ord om kristendomen och
det etiska behofvet” (1902, omarb. uppl. 1918), ”En
främlings funderingar om en behövlig renässans i
religion och uppfostran” (1918), ”Vårt livs
mysterium och kyrkan” (1936), ”En lekman läser
bibeln” (1938; utg. under pseud. Tis
Anthro-p o s) och ”Einsteins teorier — tvivelaktiga?”
(1940, omarb. uppl. 1946). E.
Idgran, se Idegransläktet.
Idgranväxter, se Idegranväxter.
Id’io- (grek. id’ios, egen), själv-, egen-.
Idioblas’ter, bot., enstaka el. till grupper förenade
celler, vilka till byggnad, form, innehåll m.m.
avvika från angränsande, ss. stenceller, sekret- och
exkretbehållare m.fl.
Idiofon [-å’n], se Musikinstrument.
IdiograTisk, fil., hos W. Windelband m.fl.
beteckning på en vetenskap, som söker fastställa
konkreta, ”en gång givna” händelsesammanhang.
Jfr Historia.
Idiogram’, ärftl., en diagrammatisk
sammanfattning av kromosomuppsättningen hos en viss art
el. ras. I. anger kromosomernas antal och
relativa storlek samt läget av de primära och
sekundära konstriktioner, som kunna urskiljas.
Idiolatri’ (till idio-* och grek. la trei’a, dyrkan),
självförgudning.
Idiom [-å’m] (av grek. idi’oma, egendomlighet),
språk, munart; språklig säregenhet; individuell
avvikelse från vanligt språkbruk.
Idioma’tisk, säregen el. karakteristisk för ett
visst språk el. munart. En person, som fullt
tillägnat sig och brukar de för språket
karakteristiska vändningarna, säges tala idiomatiskt.
Idiom neutral, ett förslag till internationellt
hjälpspråk. Då volapük i början av 1890-talet
var statt i upplösning, valdes 1893 till direktör
för den 1887 grundade volapükakad. den ryske
järnvägsingenjören Woldemar Rosenberger. Han
utarbetade med stöd av akad:s övriga medl. i.
på grundval av största möjliga internationalitet
i ordval och grammatik. I. kan omedelbart
förstås av varje språkligt bildad och har haft
grundläggande betydelse för hela den senare
utvecklingen av världsspråkfrågan, även om det
ej fick någon stor anslutning och nu ej längre
propageras. v-Sw.
Idiomorf [-årf’], miner., om i bergart
förekommande mineralform med fritt utbildade
kristallytor. Motsats: allotriomorf el.
xeno-m o r f.
Idiopati’ (till idio-* och grek. path’os,
lidande), känsla el. strävan, när värderingen sker med
hänsyn till eget bästa. I. begagnas ofta liktydigt
med egoism men kan också som det vidare
begreppet motsättas egoism som det trängre, i
vilket fall detta senare avser sådana idiopatiska
känslor, som kränka sympatiska och ideella hänsyn.
Idiopa’tisk, se Idiopati. — Med., om primärt, ofta
av okända el. dunkla orsaker uppkommen
sjukdom, till skillnad från symtomatisk el.
deuteropa-tisk sjukdom (grek. deu’teros, den andre), som
utvecklats sekundärt till en föreg. sjukdom.
— 127 —
— 128 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
