Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Investeringskalkyl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INVESTERINGSKALKYL
räknas stå i 50 år och att man räknar med att
hyresinkomsterna under dessa år skola ge ett
netto av 10,000 kr pr år utöver underhåll m.fl.
driftskostnader, som åligga fastighetsägaren,
däremot ej räntor och avskrivningar, samt att man
därefter kan räkna med att kunna avyttra tomten
för 50,000 kr. Sättes fastighetens kapitalvärde
— x och man räknar med 4% ränta, erhålles
10,000 , 10,000 , 10,000 , , 10,000 50,000
x =–––-+ —––-+ —–––+ • - • + —- + — =
1,01 I,042 I,043 I,0450 I,0450
= 222,000. Om man antar, att fastigheten kan
uppföras för 200,000 kr, ger den en
investerings-vinst på 22,000 kr. En byggnadsföretagare kan
ant. räkna med att fastigheten, om han behåller
den, ger mer än 4 °/o ränta el. med att han, om
han avyttrar den till en säljare, som kalkylerar
på samma sätt, gör en vinst på 22,000 kr. En
inom affärskretsar vanlig missuppfattning är, att
man kan göra samma kalkyl genom att från det
beräknade driftsöverskottet dra avskrivningar på
anläggningskapitalet och därpå sätta det så
erhållna nettot i relation till detta. Att detta är
felaktigt, framgår av att man, om man från
ovannämnda netto på 10,000 kr drar 4,000 kr i
avskrivningar, utgörande V50 av byggnadskostnaden
på 200,000 kr, blott erhåller en återstående vinst
av 6,000 kr. Denna vinst förräntar
anläggningskostnaden efter 3,1 °/o, medan den verkliga
för-räntningen som nämnts uppgår till mer än 4%.
Orsaken härtill är, att man ej behöver räkna
för-räntningen på hela anskaffningskostnaden utan
blott på det genom avskrivningarna amorterade
beloppet.
Vid i. bör företagaren utgå från den räntesats,
som han får erlägga för det upplånade kapitalet,
resp, till vilken han kan placera sitt eget kapital,
samt därtill lägga en viss ersättning för den risk,
som en placering i fastighet, industri etc. vanl.
löper i jämförelse med en fullt säker placering i
t.ex. obligationer. Någon generell regel för
vartill denna riskersättning skall uppskattas,
kan givetvis ej ges. Man kan placera kapital
säkert till mer än en räntesats. Så ge obligationer
högre avkastning än kapital, innestående i bank.
Orsaken härtill är, att den förra placeringen är
mindre likvid, så att man vid en räntestegring
ej kan frigöra kapitalet utan en kursförlust (jfr
Obligation). Då inköp av t.ex. en fastighet utgör
en lång kapitalplacering, är det riktigast att vid
kalkyleringen av den räntefot, varefter den skall
kapitaliseras, utgå från obligationsräntan.
Som ett enkelt ex. på en i. anta vi, att en
ingenjör förfogar över ett kapital på 100,000 kr
och att han kan välja mellan att placera detta i
obligationer, som ge 3 °/o, och i en industri, som
ger 6%. I senare fallet kan han dock ej räkna
avkastningen 60,000 kr som ett rent netto, då han,
om han ej startat en egen industri, kunnat ta
anställning i en sådan. Hade han i så fall kunnat
erhålla en lön av 20,000 kr, får han minska
ovannämnda avkastning med detta belopp och får
alltså ett netto på 40,000 kr, som skall jämföras
med de 30,000 kr, som en placering i obligationer
skulle ge. Härvid får hänsyn tas till att en
placering i realkapital är mer el. mindre osäker,
medan en placering i obligationer, i varje fall om
man bortser från inflationsrisk, är säker. Man
fordrar därför i regel något mer avkastning som
en riskpremie el. riskränta för att
föredra placering i realkapital. Om man bortser
från beskattningen (se nedan), skall denne
ingenjör alltså anse 10,000 kr som mer än tillräcklig
ersättning för den större risken vid en industri,
för att han skall föredra att placera sitt kapital
i denna. En räntesänkning liksom ökad svårighet
att erhålla anställning uppmuntrar honom därtill.
Även om han kan erhålla en anställning med en
lön av 20,000 kr, behöver han dock ej kalkylera
med så stort avdrag i ovannämnda i., då han
kan sätta värde på den självständiga ställning,
som följer med att vara ”sin egen”.
Av det ovan sagda följer, att det främst är
tre faktorer, som äro av betydelse för företagens
i., näml, avsättningsmöjligheterna,
investeringskostnaderna, bestämda av byggnadskostnader,
maskinpriser etc., samt räntenivån. Att
avsättningsmöjligheterna äro dominerande,
framgår av att investeringsvolymen ökas under
en högkonjunktur, trots att investeringskostnader
och stundom även räntor då äro stigande.
Orsaken ligger i de optimistiska förväntningarna
rörande avsättningsmöjligheterna. Medan låga i
n-vesteringskostnader uppmuntra till
investeringar, ha sjunkande sådana motsatt effekt
genom att man uppskjuter investeringar i
förväntan på att kostnaderna skola falla ytterligare.
Räntenivån är av störst betydelse för
bostadsbyggande etc., dels emedan företagarna där
endast till mindre del arbeta med eget kapital,
dels också på gr. av investeringarnas långa
livslängd, som gör, att räntorna äro av dominerande
betydelse för kapitalkostnaderna i jämförelse med
avskrivningarna. Vid industrien är räntenivån av
mindre betydelse, då investeringarna där i stor
utsträckning bruka bekostas med företagens egna
medel samt genom att man räknar med kortare
avskrivningstider. Lönenivån påverkar i. på
två sätt: å ena sidan kan en hög lönenivå göra,
att ett företag ej anses räntabelt och därför ej
kommer till stånd, å andra sidan kan den göra
det lönande att mekanisera driften genom att
införa arbetsbesparande maskiner o.d. Denna
omständighet har under senare år varit av
väsentlig betydelse för industriens investeringar.
Beskattningens inflytande på företagarnas
intresse av att investera har varit starkt omtvistad.
En företagare kan t.ex. välja mellan att placera
sitt kapital i obligationer och att placera det i
en industrianläggning. Om beskattningen
träffade dessa placeringar på samma sätt, skulle den
ej påverka detta val. Ett ex. på att så ej är
fallet erbjuder aktiebolagens dubbelbeskattning.
Vi ha tidigare framhållit, att en realinvestering
för att anses lönande kan kräva en ersättning
utöver själva låneräntan som en kompensation
för den därmed förbundna risken. Genom att även
denna riskränta beskattas, minskas intresset för
realinvesteringar. I den mån förluster på dylika
kunna avdras vid taxeringen och alltså delvis
bäras av staten, bör riskräntans beskattning dock
sakna betydelse. En fördel med realinvesteringar
i jämförelse med placering i värdepapper o.d.
utgör den större avskrivningsrätten. Genom att
göra större avdrag än som motsvarar den verkliga
— 617 —
— 618 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
