Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristall - Kristallalkohol - Kristallanalys - Kristallaxel - Kristalldetektor - Kristalldrus - Kristallelektricitet - Kristallfilter - Kristallfysik - Kristallgitter - Kristallglas - Kristallglasbruken, ab. De svenska - Kristallhimlen el. vattenhimlen - Kristalliner - Kristallin(isk) - Kristallin(isk)a bergarter - Kristallin(isk)a skiffrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTALLALKOHOL
stämda kristallform el. strukturform. Uppträder
substansen i mer än en form, benämnes
förhållandet dimorfi el. polymorfi. Flera av
de vanliga mineralen äro dimorfa el. polymorfa,
så t.ex. kol (reguljär diamant, trigonal grafit),
kiselsyreanhydrid (trigonal kvarts, rombisk
tri-dymit, tetragonal kristobalit), kalciumkarbonat
(trigonal kalkspat, rombisk aragonit). Kemiskt
olika men analogt sammansatta substanser ha
ofta likartade k. Förhållandet benämnes i s
o-m o r f i. Bland mineralen finnas talrika isomorfa
serier, t.ex. den rombiska barytserien med
sulfat av barium, strontium och bly, den
reguljära spinellserien med aluminat och ferrit av
magnesium, järn och mangan etc. Isomorfa
substanser kunna bilda blandkristaller, om
metalljonerna i den ena substansen äro av ung.
samma storlek som metalljonerna i den andra.
Natron- och kalkfältspaterna (plagioklasserien)
äro ett typiskt exempel på blandkristaller, där
Na- och Ca-atomer kunna ersätta varandra,
eftersom de ha i stort sett samma jonradie. Kalium
och kalciumjonerna äro alltför olika i storlek
för att kunna ersätta varandra i rymdgittret, och
blandkristaller av kali- och kalkfältspat
förekomma därför icke. Det förhållandet, att i
analogt sammansatta substanser kristallformen något
ändras med sammansättningen, kallas m o r
fotrop i. Jonsubstitutionens morfotropiska verkan
kan vara mer el. mindre stark. I barytserien är
den likvärdig vid utbyte mellan strontium, barium
och bly. Av helt annat (större) värde blir den,
om kalcium införes. Kalciumsulfatet (anhydrit)
bör därför icke räknas till barytserien. Hdg.
Kristallalkohol, kem., se Kristallvatten.
Kristallanalys, undersökning av kristaller, har
till uppgift att bestämma den regelbundna
byggnaden av kristallerna och strukturen av den
rymd-gitteranordning, i vilken atomerna äro lagrade (se
Kristallstruktur). Det viktigaste hjälpmedlet för
detta ändamål utgöres av röntgenstrålarna.
Deras användning grundar sig därpå, att de ha
våglängder, som äro av samma storhetsordning som
avstånden mellan de enskilda atomerna i
kristallerna. Dessa utgöra därför lämpliga gitter för
iakttagande av röntgenstrålarnas interferens. Ett
studium av denna ger upplysning om atomernas
anordning i kristallerna. Den förste, som undersökte
dessa interferensfenomen, var M. v. Laue (1912),
som utvecklade en
metod för
fotografisk upptagning av
interferensfenomenen
(1 a u e d i a g r a m, se
fig.). Då
röntgenstrålar få infalla mot
en kristallyta,
uppstår en böjning av
strålarna, som
skenbart ger sig till
känna som en reflexion
mot atomplanen i
kristallen. Härpå
grundade W. H. och
W. L. Bragg en
metod, som möjliggjor-
Lauediagram för olivin. de noggranna
be
stämningar av kristallstrukturen. Debye och
Scher-rer upptäckte (1916) ett förfarande, vid vilket
det interferensfenomen fotograferades, som
uppkommer, då röntgenstrålning får infalla mot ett
pulver av kristaller av mikroskopisk el.
submikro-skopisk storlek (d e b y e-s ch e r r e r d i a g r a m).
Vid denna metod behövde ej som vid de föreg.
metoderna kristallsystemet vara känt, och ej
heller fordrades, som vid dessa, stora, väl utbildade
kristaller. En ny metod för k. har skapats av
Da-visson och Germer genom upptäckten av de
interferensfenomen, som uppträda, då elektronstrålar
träffa kristaller, och vilka enl. vågmekaniken
komma till stånd genom böjning i kristallerna av mot
elektronstrålarna svarande materievågor. — Litt.:
P. P. Ewald, ”Kristalle und Röntgenstrahlen”
(1923); W. H. & W. L. Bragg, ”X-rays and crystal
structure” (4 ed. 1924); W. H. Bragg, ”An
intro-duction to crystal analysis” (1928). Re.
Kristallaxel, se Kristall och Kristallsystem.
Kristalldetektor, radiotekn., se Detektor.
Kristalldrus, geol., se Drus.
Kristallelektricitet, fys., se Piezoelektricitet.
Kristallfilter, radiotekn., se Filter.
Kristallfysik, den del av fysiken, vari behandlas
kristallernas* fysikaliska egenskaper.
Kristallgitter, fys., se Kristallstruktur och Gitter.
Kristallglas, tekn., se Glas, sp. 776.
Kristallglasbruken, a b. De svenska, se
Svenska kristallglasbruken.
Kristallhimlen el. v a 11 e n h i m 1 e n, enl.
medeltida världsåskådning den p:e och näst yttersta
av de rörliga himmelssfärerna, belägen mellan
den 8:e, fixstjärnesfären, och den 10 :e, Primum
mo’bile, Eldhimlen (Empyrén) el. Guds och de
saligas boning.
Kristalli’ner, äggviteämnen av globulingruppen,
förekomma i ögats kristallins.
Kristalli’n(isk), om substans, mineral, bergart
etc., som bildats genom kristallisering ur lösning,
smälta el. från fast, ev. amorft tillstånd. Motsats
till kristallin utbildning är hos mineral amorf, hos
bergarter tät, glasig el. klastisk. Se även Kristall.
Kristallin(isk)a bergarter uppkomma genom
kristallisering av mineralsubstanser och bli därför
till struktur och mineralens sammanfogningssätt
kristalliniska (i mots. till klastiska). Hit höra alla
långsamt stelnade eruptivbergarter, vissa kemiska
sediment, t.ex. bergsalt, gips (alla massformigt
kristalliniska) samt de kristallina skiffrarna
(skiff-rigt kristalliniska).
Kristallin(isk)a skiffrar, metamorfa, stundom
skiffriga, kristallina bergarter, genom ändring i
tryck och temp. (vanl. vid bergskedjeveckning)
så starkt förändrade, att de till struktur och
mineralbestånd skilja sig från moderbergarten. De
ha från början ant. varit eruptivbergarter (s.k.
ortokristallina skiffrar) el.
sedimentbergarter (s.k. parakristallina skiffrar).
De för k:s karaktär bestämmande faktorerna äro
väsentligen ursprungsbergartens kemiska
sammansättning samt vid omvandlingen rådande tryck
och temp. Den förra ändras i regel icke, ehuru
andra mineral kunna nybildas. Skiffrigheten, som
uppstår ant. genom krossning, kataklas (på ringa
djup), s.k. krosskiffrighet, el. genom
om-kristallisering, s.k. kristallisationsskiff-
— 1131 —
— 1132 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
