Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
dagen som den nu började kallas, fastslog, att den
monarkiska statsformen aldrig hade formellt
upphävts, och utsåg på hösten 1918 prins Fredrik Karl
av Hessen till finsk konung. Tysklands
sammanbrott i nov. s.å. medförde dock en ny kurs, och
den tyske prinsen avstod från kronan. Svinhufvud
kunde ej kvarstå som provisorisk statschef. Han
efterträddes i dec. s.å. av Mannerheim, som under
besök i London och Paris omstämt England och
Frankrike till F:s förmån. Därigenom kunde det
svältande landet få livsmedel från väster. Våren
1919 erkände England och USA formellt det
självständiga F. Frågan om statsskicket
återupptogs av den nyvalda riksdag, som sammanträdde
i april s.å. Republikanerna hade vunnit stor
majoritet, och riksdagen antog en republikansk
konstitution, som stadfästes av riksföreståndaren i juli
s.å. Därmed upphörde Gustav lll:s
statsförfattning slutgiltigt att gälla för F. Med centerns och
vänsterns röster (högern röstade på Mannerheim)
valdes presidenten i högsta förvaltningsdomstolen
K. J. Ståhlberg 25/t till republikens förste
president. F:s förhållande till Ryssland förblev
länge oklart. Finska frikårer fortsatte kampen mot
bolsjevikerna i östkarelen och Balticum. Först
14/io 1920 slöts fred i Dorpat*, varvid F. erkändes
som självständig stat inom storfurstendömets
gränser samt dessutom erhöll Petsamoområdet vid
Ishavet. Under frihetskriget hade Sverige sänt
trupper till Åland för att skydda öarna mot faran att
bli krigsskådeplats. Då ålänningarna önskade
anslutning till Sverige, uppstod mellan denna makt
och F. en viss spänning (jfr Ålandsfrågan). Saken
hänsköts till Nat. förb., som fattade beslut till
förmån för F., på villkor att Åland erhöll
garantier mot förfinskning. Den unga republiken
saknade fast utrikespolitisk förankring. Inför det
latenta hotet från öster uppstodo ansatser till
samverkan med Polen och de baltiska staterna,
men denna s.k. randstatspolitik blev blott
kortvarig. — Vid de första enkammarvalen hade
Socialdemokratiska partiet och Agrarpartiet framträtt.
Inom de finska borgerliga partierna skedde i början
av självständighetstiden en omgruppering.
Huvuddelen av gammalfinnarna jämte en del ungfinnar
(bl.a. Svinhufvud) bildade det konservativa N
a-tionella samlingspartiet, medan de
republikanskt sinnade elementen i de båda äldre
partierna sammanslöto sig till N a t i o n e 1 1 a
framstegspartiet, vilket närmast var
liberalt. Svenska folkpartiet, som
under självständighetstidens första år intog en
utpräglad högerståndpunkt, närmade sig
senare i viss grad vänstern, bl.a. på gr. av att
socialdemokraterna höllo en mindre skarp
finsknationalistisk linje än agrarerna och
samlingspartiet, t.ex. i språkfrågan. I samband med
riksdagsvalet 1922 klövs arbetarnas parti i en
kommunistisk riktning, Socialistiska partiet,
som 1922—30 innehade högst 27 och minst 18
riksdagsmandat, och det av nordiska mönster
präglade Socialdemokratiska partiet
under V. Tanner, vilket under samma tid vanl.
var riksdagens största parti med 53—60 mandat.
Framför allt som följd av instabila
majoritetsförhållanden fingo de flesta regeringarna kort
livstid. Under 1920-talet hade F. vanl. borgerliga
samlingsministärer av skiftande sammansättning,
men homogena minoritetsregeringar och
ämbets-mannaregeringar förekommo även.
Regeringschefer voro K. Castrén 1919, J. H. Vennola
1919—-20, R. W. Erich 1920—21, Vennola 1921—22, A.
K. Cajander 1922, K. Kallio 1922—24, Caj ander
1924, L. J. Ingman 1924—25, A. Tulenheimo 1925,
Kallio 1925—26, V. Tanner 1926—27, J. Sunila
1927—28, O. Mantere 1928—29 och Kallio 1929
—30. — Inbördeskriget hade klargjort, att ett
självständigt F. icke kunde vinna styrka och
inre ro utan att sociala missförhållanden
avhjälptes. Redan 1918 fingo torparna och
backstugu-sittarna billigt inlösa sin arrendejord, varigenom
bortåt 100,000 självständiga småbruk bildades (jfr
sp. 663). För att skaffa jord åt obesuttna styckades
egendomar och beviljades lån av allmänna medel.
Genom L e x Kallio (1922) bestämdes, att gårdar
på över 200 ha vid behov skulle avstå
kolonisations-jord. De fria jordlägenheternas antal
flerdubblades genom dessa åtgärder. Andra reformer voro
arbetarskyddslagstiftning och socialförsäkring.
Förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare
präglades dock länge av svåra motsättningar, vilka
delvis berodde på en sedan inbördeskriget
kvar-levande fientlighet mellan samhällsklasserna. Först
sedan fackföreningsrörelsen kommit under en mot
samhället lojal socialdemokratisk ledning,
övervanns efter hand den ömsesidiga misstron. Ett
svårt problem var också behandlingen av de
många tusen internerade fångarna från
frihetskriget. Trots starkt motstånd från högern frigåvos
allt flera, och slutl. utfärdades allmän amnesti.
Försvarsväsendets organiserande i fastare form
fördröjdes av interna militära konflikter, som
bl.a. sammanhängde med motsättningen mellan
de äldre officerarna från den ryska tiden och
”jägarna”. De senare fingo 1924 avgörande
inflytande inom arméledningen. Skyddskårerna, som
efter kriget hade kommit på obestånd men senare
återupprättats, blevo en del av försvarsmakten.
— President Ståhlberg efterträddes 1925 av
agraren L. K. R e 1 a n d e r. Centerpolitiken
avlöstes av ett närmande mellan Agrarpartiet och den
finska högern. Vid samma tid blev den fmska
nationalismen mer prononcerad, vilket bl.a. kom
till uttryck i bildandet av Äktfinska
förbundet, som agiterade för en rent finsk
nationalstat med svenskan degraderad till ett lokalt
bygdespråk. Mot slutet av 1920-talet fick
äkt-finskheten allt fler anhängare i de finska
partierna, särsk. bland agrarerna. En starkt
nationalistisk, antiparlamentarisk tendens präglade
Lapporörelsen, som uppkom 1929, urspr.
som en reaktion mot den tilltagande
kommunistiska agitationen; den vann sympatier inom
ganska vida borgerliga kretsar. I juni 1930 inkallades
riksdagen för att behandla en rad lagar mot
samhällsomstörtande rörelser, närmast
kommunismen. I juli s.å. avgick Kallios agrarregering,
som icke ansåg sig kunna behärska läget, och
efterföljdes av en borgerlig samlingsministar
Svinhufvud. Då erforderlig majoritet för
undantagslagarnas antagande icke kunde uppnås
omedelbart, upplöstes riksdagen. Vid nyval i okt. vunno
SU 9.
21 — Red. avsl. 5/io 48.
— 641 —
— 642 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
