Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands riksarkiv (Riksarkivet, Finlands statsarkiv) - Finlands rundradio, oy. Yleisradio ab. - Finlands skyddskårer - Finlands stadsförbund - Finlands statsarkiv - Finlands statskontor (Statskontoret) - Finlandssvenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLANDSSVENSKA
inst. Det vid 1800-talets mitt nyvaknade intresset
för Finlands historia tillförde arkivet redan på
1860-talet åtskilliga ur svenska och ryska arkiv
utlämnade serier, ävensom betydande, tidigare i
enskild ägo befintliga saml.; den trånga yttre
ramen sprängdes snart genom inkorporeringen av
åtskilliga äldre arkiv av central el. lokal art (bl.a.
militära handlingar, domböcker c:a 1620—1809),
och ett omfattande forsknings- och
avskrivnings-arbete påbörjades i arkiv inom och utom landets
gränser. Kravet på arkivtjänstemännens
vetenskapliga kompetens restes av arkivarien,
sedermera statsarkivarien K. A. Bomansson (1869—
83), kraven på lämpligare lokal, förbättrade
arbetsförhållanden och ett starkare betonande av
inst:s vetenskapliga karaktär av Bomanssons
efterträdare R. Hausen (1883—1916). Lokalt löstes
förbindelsen med senaten genom tillkomsten av
en arkivbyggnad 1891 (utvidgad och moderniserad
1927—28). Under Hausens, J. W. Ruuths (1917
•—26) och K. Blomstedts (från 1926) tid blev —
trots ogynnsamma politiska förhållanden under
1900-talets två första årtionden — F. de facto ett
centralorgan för rikets arkivväsen, redan innan
detta förhållande 1939 även formellt fastslogs
genom en särskild lag ang. Finlands arkivväsen.
Arkivalierna, med vilka införlivats bl.a.
generalguvernörernas över Finland och Finska
statssek-retariatets i Petersburg arkiv ävensom åtskilliga
privatarkiv, omfatta ung. 17,000 hyllmeter. F :s
vetenskapliga personal utgöres av riksarkivarien,
3 arkivarier, 2 äldre, 3 yngre och 5 e.o.
amanuenser. Under detsamma subordinera landsarkiven
1 Åbo, Tavastehus, Kuopio (1934—40 och 1941—44
i Viborg), Vasa och Uleåborg. — Litt.: R. Hausen,
”öfversigt af Finlands statsarkivs uppkomst,
till-vext och närvarande organisation” (1883); K.
Blomstedt, ”Arkivväsendet i Finland” (i
”Meddelanden från Sv. riksarkivet”, 1927); R. Rosén, ”Das
Archivwesen Finnlands” (i ”Korrespondenzblatt
des Gesamtvereins der deutschen Geschicht- und
Altertumsvereine”, 1929); historik över F. i
”Pai-kallishistoriallisen tutkimuksen opas” (”Handbok
i bygdehistorisk forskning”, 1945). R.R.
Finlands rundradio, o y. Y 1 e i s r a d i o a b., se
Finland, sp. 680.
Finlands skyddskårer, en frivillig försvarsrörelse,
som uppstod i samband med Finlands frigörelse
från Ryssland 1917—18. F. fingo under de följ,
åren en fast organisation och utvecklades kraftigt.
De byggde fortfarande på frivillig anslutning men
samordnades direkt med det reguljära försvaret.
Landet hade 22 skyddskårsdistrikt med ett stort
antal kretsar, omfattande en el. flera lokala
skyddskårer. Varje kår bestod av taktiska enheter,
kompanier, plutoner o.s.v., vilka bedrevo militär
utbildning, skytte och idrott; de kunde även
sammandragas krets- el. distriktsvis till större
övningar. Högre chefer samt stabspersonal och
instruktörer utgjordes till stor del av officerare
i den egentliga försvarsmakten. F., som voro helt
samorganiserade med Finlands lottakårer, räknade
åren närmast före 2:a världskriget c:a 100,000
man, huvudsaki. inf. men även övriga vapenslag.
Vid mobilisering bildade skyddskårerna kadrer till
förband, som uppsattes vid
territorialorganisatio-nen. Inom själva skyddskårsorganisationen kvar-
stodo vid krigets början o. 16,000 man, men
styrkan minskades senare. Efter 1941—44 års krig
upplöstes F. enl. stilleståndsfördraget med
Sovjetunionen. Jfr Finland, historia. S.Br.
Finlands stadsförbund, fi. Suomen kaupunkiliitto,
bildat 1917, Finlands svenska
landskommuners förbund, bildat 1926, och
Maalais-kuntien liitto (Finska landskommunernas förbund),
bildat 1921, tre sammanslutningar av Finlands
kommuner efter deras egenart för främjande av
gemensamma intressen och för kommunalpolitik
upplysningsverksamhet. Samtliga dessa förbund
upprätthålla centrala upplysnings- och rådgivningsbyråer
i Helsingfors samt utge tidskr., stadsförbundet
”Finsk kommunaltidskr.”, det svenska
kommunförbundet ”Kommunaltidn.” (före 1930 benämnd
”Kom-munaltidn. för Finlands svenska landsbygd”)
och det finska kommunförbundet ”Maalaiskunta”
(Landskommunen). E.Spr.
Finlands statsarkiv, se Finlands riksarkiv.
Finlands statskontor (Statskontoret),
inrättades 1875, sedan Finlands bank under
årtiondena efter skilsmässan från Sverige fullgjort samma
åligganden som det svenska Statskontoret. Nuv.
regi, gäller från 1940. F. har till uppgift att utöva
den närmaste kontrollen över statsverkets
kassarörelse och ombesörja bokföringen av statsverkets
inkomster och utgifter ävensom att handha
förvaltningen såväl av statsverkets kapitaliserade
tillgångar som av statsskulden. F. för statsverkets
huvudbok och uppgör bokslut (senast i maj) för
föreg. budgetår. F. förvaltas av en direktion,
bestående av generaldirektör och 2 direktörer. A.Vr.
Finlandssvenska, det i Finland gängse namnet
på det svenska språk, som talas och skrives av
bildade finländare, vilkas modersmål är svenska
el. som besökt svensk skola; i Sverige brukas ofta
benämningen finsksvenska. Det språk, som
skrives av rent svenska finländare med högre
bildning, avviker ej i någon mera påfallande grad från
riksspråket. Ett annat är förhållandet med
talspråket. Även i sin mest vårdade form
frapperar detta omedelbart genom sitt karakteristiska
sjunkande tonfall, beroende på fullständig avsaknad
av riksspråkets stigande ton i två- och flerstaviga
ord som -åndé, åderton m.fl. Därtill komma flera
andra uttalsegendomligheter, särsk. i fråga om
sättet för språkljudens bildning, men även hänförande
sig till kvantitet (ljudlängd) och accentuering,
beträffande vilka f. i mycket står kvar på ett äldre
utvecklingsstadium. Det lediga samtalsspråket, i
sht sådant det talas av personer med ordinär
bildningsgrad — och framför allt av personer av
blandad finsk och svensk härkomst el. levande i
finskspråkig omgivning — är starkt genomsyrat av dels
dialektala, dels osvenska (finska) uttryck,
konstruktioner och vändningar. Ur talspråket ha dessa
inträngt också i skriftspråket, särsk. i de stilarter,
som stå vardagstalet nära (t.ex. novellstilen), men
även i den s.k. normalprosan och i någon mån
jämväl i högre stil. Källorna till de talrika
egendomligheter, som utmärka f., äro fyrä: 1) De svenska
allmogemålen i Finland, ur vilka f.
genom påverkan av riksspråket i Sverige utvecklat
sig, ha efterlämnat spår icke blott i uttalet
(tonfallet, ljudbildningen och ljudens förekomst, t.ex.
girs för gärs, Borgå, med g-ljud), utan även i
ord
— 717 —
— 718 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
