Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Florsländor, florvingar - Florus, Publius Annius - Florvingar - Florö - Flos - Flos-cuculi - Floskler - Flossa - Flosspiké - Flosta källa - Flota - Flotation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLORUS
Ägg av florslända på ett blad.
svaga ben samt 4 likformiga, täml. långsträckta
och oftast glasklara, tätt nätådriga vingar, med
håriga ådror. De anträffas på bladen av träd och
buskar och äro tröga djur med långsam flykt. De
egendomliga, långskaftade äggen, som förr
anså-gos och beskrevos som ett slags svampar, fästas
på växternas blad. Larverna, som äro glupska
rovdjur och leva i sht av bladlöss, ha spolformig
kropp, med långa, framsträckta, spetsiga käkar,
medelst vilka de utsuga bladlössen — därav
namnet bladluslejon; med de tomma skinnen
av dem pläga många av arterna betäcka
ryggsidan av kroppen. — I Sverige förekomma nära
ett 30-tal arter, de flesta hörande till släktena
Hemero’bius och Chry’sopa. Till det senare, vars
arter oftast äro mer el. mindre gröna med
guldglänsande ögon och benämnas stinksländor
på gr. av sin obehagliga lukt vid beröring, hör
den allmänna Chrysopa vulga’ris, som särsk. om
hösten visar sig inomhus. S.Bgtn.
Florus, Publius Annius, romersk
författare (100-talet e.Kr.), född i Afrika, verkade som
lärare i vältalighet i Tarraco under kejsar
Traja-nus’ tid, skrev i Rom under Hadrianus ”Bellorum
romanorum libri II”, en föga pålitlig historia om
Roms krig t.o.m. Augustus. F:s stil är starkt
retorisk. Uppl. av O. Rossbach (1896).
Florvingar, se Florsländor.
Florö, ladested i Sogn og Fjordane fylke i
v. Norge, på Brandsöya invid kusten; 1,564 inv.
(1946). F., som uppvuxit efter 1860, har
omfattande fiske, fiskeriskola, sillkonservering,
tunnbin-deri och mekaniska verkstäder.
Flos (lat., plur. flores), blomma. — Farm.,
benämning på som läkemedel använda blommor och
blomställningar i torkat tillstånd, ss. f. ar’nicae,
ar-nikablomma, f. chamomill’de, kamomillblomma, f.
cinae, maskfrö, f. millefoPü, röllekeblomma, f.
sam-bu’ci, fläderblomma, m.fl.
Flos-cuc’uli (till lat. flos, blomma, och cuc’ulus,
gök), artnamn på gökblomster, Lychnis Flos-cuc’uli,
vilket anses syfta på, att växten förekommer i
kärr och därför ofta blir besökt av spottstritar,
vilkas sekret i folkspråket kallas gökspott.
Floskler (ytterst av lat. flo’sculus, liten blomma),
vältalighetsblomster, torr retorisk prydnad, tomma
ord. — Floskul ö’s, rik på floskler, svulstig,
svassande.
Flossa, vävnadsteknik, vars namn härrör från
vävnadens luddiga yta (mlty. vlüs, fårskinn med
kvarsittande ull; mhty. vliess, fårskinn). F. väves
på huvudsaki. 2 sätt: ant. dragas vissa inslagstrådar
upp mellan varptrådarna och bilda öglor, en teknik,
som erinrar om frottéväv och sammet — detta sätt
är känt sedan senantik tid i Egypten — el. också
tagas kortare trådar (noppor, nock), vilkas längd
bestämmes av hur lång man vill ha ludden och
vilka lindas om el. vikas dubbla samt knytas
stadigt fast om två el. flera varptrådar radvis undan
för undan, vanl. med en s.k. smyrnaknut; detta
sätt är uråldrigt i alla Orientens knutna mattor
och begagnas i våra nordiska ryor. Mellan nocken
slås ett el. flera botteninslag med skyttel. F.
mönstras genom att knutarnas färger varieras. — Från
nordisk bronsålder är en
säregen teknik av f. känd. I
denna art tillverkades ludna
klädesplagg. — Helflossa är
en flossaväv, vars hela yta är
täckt av noppor. Om båda
sidor äro flossade, kallas
vävnaden dubbelnockad. Stundom
sitter nocken i så glesa rader,
att bottnen ligger bar mellan
dem. — H a 1 v f 1 o s s a väves
så, att endast mönsterpartierna
vävas med noppor, och
mellan dem ligger den släta
rips-bottnen, så att ytan blir
re-liefartad. Särsk. i Skåne
brukas denna flossateknik. — Vid
s.k. snilj flossa väves först en glest
varpad väv med inslag av ylle- el. bomullsgarn,
vilken därpå i varpriktningen sönderklipppes i
smala remsor, som bli luddiga som sniljer.
Dessa behandlas sedan som en vanlig inslagstråd
och invävas på en ny varp, varvid en kortluggig,
sammetslik väv med lika fram- och baksida
er-hålles. Om tillämpningen av f. se Rya. — F.
imiteras, ehuru mindre lyckligt, i broderi el. medelst
särsk. redskap, varvid en gles stramaljväv bildar
botten. — Litt.: E. v. Walterstorff, ”Textilt
bildverk” (1925), ”Svenska vävnadstekniker och
mönstertyper” (1940); V. Sylwan, ”Svenska ryor”
(1934). . Å
Flosspiké, textil., i väven mönstrat, på ena
sidan starkt ruggat bomullstyg av barchenttyp,
särsk. engelsk vara, användes bl.a. till haklappar.
Flosta källa, en för sin ovanliga vattenrikedom
(uppgiven till c:a 9,000 1/min) bekant källa vid
Flosta herrgård i Altuna sn, Uppland. Liksom
Mälardalens vattenrika källor i allm. är den bunden
till en av leror omgiven rullstensås,
Enköpings-åsen.
Flota, bot., namn på arter av igelknoppsläktet*.
Flotatio’n (eng., flytning), metod att på våta
vägen anrika fattiga el. komplexa malmer. Processen
omfattar flera stadier. Malmen måste först
finma-las i vatten, så att de olika ingående mineralkornen
frigöras från varandra. Då det i de flesta fall ej
går att flotera partiklar, som äro större än c:a 0,3
mm, har målningen också till syfte att reducera
an-rikningsgodset till lämplig storlek. Det finmalda
godset utspädes med 15—40 vikt-% vatten samt
överföres till en f.-maskin, efter det att speciella
— 1007 —
— 1008 —
Smyrnaknut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
